Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från öfverstebeställningen och afled i Stockholm d. 11
Aug. 1800. B. s.
Pauli, Georg Reinhold, tysk historieskrifvare,
f. i Berlin 1823, d. i Bremen 1882, vistades
1847–55 i England samt blef 1857 professor i
Rostock, 1859 i Tübingen, 1867 i Marburg och 1870 i
Göttingen. Han skref flere ansedda arbeten rörande
Englands äldre historia, bland dem en fortsättning på
Lappenbergs Geschichte von England (bd 3–5, 1853–58;
omfattande tiden från 12:te till början af 16:de
årh.) och dessutom Geschichte Englands seit den
friedensschlüssen von 1814 und 1815 (1864–75).
Pauli, Georg Vilhelm, målare, född i Jönköping d. 2
Juli 1855, blef elev af konstakademien i Stockholm,
studerade derefter någon tid i Paris, begaf sig
1879 till Italien, der han uppehöll sig i tre år,
samt återvände sedan till Paris, der han från 1883
varit bofast. Efter det han från Frankrike hemsändt
åtskilliga smärre bilder, bland hvilka Väntan,
i Millets genre, var den mest betydande, var det
egentligen i Italien, som P. fullt utvecklade sig,
i synnerhet i koloristiskt hänseende. Der målade
han genrer och landskap från Capri och Venezia:
Under olivträdet, Ett romerskt bad m. fl., samt
Requiem (änglarna vid Kristi graf), ett i åtskilliga
afseenden förtjenstfullt arbete, som dock saknade
en fullt genomförd stil. I Paris har P. utfört en
mängd utsigter och scener, bland hvilka Aftonlektyr
vann hedersomnämnande på salongen i Paris 1883. Han
har äfven utställt en del större kolteckningar,
dekorativa målningar af pompejansk art m. m.
-rn.
Paulicianer, en gnostisk-manikeisk sekt i
Orienten. Ända in i 7:de årh. hade qvarlefvor
af gnostisk-manikeiskt kätteri bibehållit sig i
Armenien och Syrien, hvarest de erhållit näring
af den närgränsande parsismen. Dessa lemningar
blefvo omkr. midten af 7:de årh. samlade och i
marcionitisk anda reformerade af en viss Constantinus
af Mananalis, som bildade en församling i Kibossa
i Armenien och derifrån företog framgångsrika
missionsresor åt olika håll. Dennes anhängare, som
gåfvo katolikerna smädenamnet »romare» (romaioi),
kallade sig sjelfva »kristna» (christianoi), men
erhöllo af sina motståndare sektnamnet paulicianer,
enär de, i likhet med den antijudaistiske gnostikern
Marcion, erkände endast Paulus såsom apostel och för
öfrigt kännetecknades af sin sträfvan att återställa
den apostoliska kristendomen genom hopsmältning af
gnostisk-manikeiska och biblisk-paulinska läror. I
sin religionsåsigt förbundo de dualism, demiurgism
och doketism med en utpräglad mysticism, som ifrade
mot allt yttre kyrkligt formväsende och yrkade på
ett inre religiöst lif. Så lärde Constantinus, att
materien vore det ondas källa, och Kristus hade för
att icke besmittas af materien medfört sin lekamlighet
från himmelen samt utgått ur sin förmenta moders lif
såsom genom en kanal. I likhet med den ofvannämnde
Marcion sade de sig sjelfva dyrka den gode guden,
under det den katolska kyrkan återfallit under
demiurgens välde, hvilket
bevisade sig af den af henne gynnade, men af paulicianerna
afskydda verkheligheten, rikedomen på ceremonier samt
dyrkan af bilder, reliker och helgon. De fordrade en
sträng, men ingalunda rigoristisk askes, förkastade
fastandet och tillstadde äktenskapet. Deras kult
var ganska enkel, och i sin kyrkoförfattning sökte
de, med förkastande af hierarki och prestadöme,
efterbilda det apostoliska mönstret. De yrkade på
ett ifrigt bibelstudium, men förkastade hela Gamla
test. och i Nya test. de »judekristliga» evangelierna
och epistlarna. Företrädesvis höllo de sig till
de pauliriska brefven, men brukade äfven Lukas’ och
Johannes’ evangelier. Constantinus antog det paulinska
namnet Sylvanus, och äfven hans efterträdare såsom
sektens föreståndare benämnde sig vanligen efter
någon af Paulus’ följeslagare. – Paulicianernas
historia är en serie af blodiga förföljelser. Vid
slutet af den första förföljelsen (668–685), som
anstiftades af den grekiske kejsaren Konstantinos
Pogonnatos, stenades Sylvanus år 685. Men den glädje
och ståndaktighet, hvarmed han gick martyrdöden till
mötes, gjorde ett så djupt intryck på den kejserlige
ämbetsmannen Simeon, att denne öfvergick till
sekten, blef under det antagna namnet Titus dess andre
föreståndare och slutade till sist frimodigt sitt lif
på kättarebålet år 690. Efter många förföljelser,
som i de flesta fall utgingo från de bildvänlige
kejsarna, nödgades paulicianerna slutligen taga sin
tillflykt till det sarasensk-armeniska området, der
de i Argaum (Kolossai) grundade en militärkoloni,
och derifrån de tid efter annan företogo ströftåg in
på det bysantinska området, tills kejsar Basilios
macedoniern år 871 gjorde slut på deras politiska
makt. Omkr. 970 gaf kejsar Johannes Tzimiskes
dem tillstånd att nedsätta sig i Tracien, der de
fingo sig anförtrodt att bevaka riksgränsen. Under
kejsar Alexios Komnenos (1081–1118) öfvergingo många
paulicianer till den herskande kyrkan. Sedan läto de
icke mera höra talas om sig. Sannolikt öfvergick
återstoden till euchiterna och bogomilerna.
H. W. T.
Pauliner. Se Barnabiter.
Paulinus, Pontius Meropius Anicius, biskop, f. i
Bordeaux 353, öfvergick till den kristna kyrkan,
blef konsul i Rom och sedermera prefekt i provinsen
Kampanien. År 394 drog han sig tillbaka från verlden,
lefde såsom asket i Nola, blef der biskop i början
af 5:te årh. (han kallas derför äfven Nolanus) samt
tillvann sig i denna ämbetsställning allmän beundran
och tillgifvenhet. Död 431. P. efterlemnade 30 sånger,
af hvilka flere på ett ädelt och högstämdt språk
besjunga Felix af Nola, som led martyrdöden under
den decianska förföljelsen. Införandet af kyrkklockor
(Lat. nolae, campanulae, emedan de förfärdigades af
den berömda kampaniska kopparen) tillskrifves P. (se
derom Klocka 1). H. W. T.
Paulinus, Johan. Se Lillienstedt.
Paulinus, Laurentius, med tillnamnet Gothus (»från
Östergötland»), ärkebiskop, född i Söderköping d. 10
Nov. 1565, brorson till ärkebiskopen Laurentius Petri
Gothus, blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
