Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Passavant ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
militärbefälet åtog sig att mot viss ersättning anskaffa
och underhålla persedlarna, bekosta rekryteringen
o. s. v. Äfven sjelfva ersättningssumman benämndes
passevolans. Då värfvade trupper under 17:de
årh. uppsattes och delvis utrustades af någon
framstående krigare, som på vissa vilkor trädde
i någon stats tjenst, var detta redan ett slags
passevolans. Sedermera bibehölls passevolansen för
rekryteringens bestridande vid de svenska värfvade
trupperna. Beklädnadens anskaffning och underhåll
öfvertogos småningom vid samma värfvade trupper
äfven på passevolans af kompani-, sqvadrons- och
batteri-cheferna. Till grund för passevolansen lades
ett mellan kronan, d. v. s. det dåv. Krigskollegium,
och kompanicheferna ingånget passevolanskontrakt,
enligt hvilket de senare förbundo sig att mot viss
ersättning underhålla ett visst antal persedlar af
olika slag. Denna ersättning beräknades med stöd af
den styrka, som under olika tider på året skulle vara
i tjenst, de olika persedlarnas brukningstid och det
pris, som de betingade vid tillverkning för kronans
räkning. Kontraktet kunde uppsägas af hvilkendera
kontrahenten som hälst. Äfven gevärspersedlarnas och
kaserninventariernas underhåll samt sadelmunderingars
och remtygspersedlars anskaffning och underhåll
bestredos under form af passevolans, och vid de
värfvade kavalleriregementena skedde remonteringen
äfven på detta sätt. Passevolansen afskaffades
under åren 1872–75, hvarefter anskaffning och
underhåll m. m. ske omedelbart för kronans räkning. –
Underhållet vid indelta truppernas möten öfvertogs
mot slutet af 18:de årh. af kronan på passevolans,
den s. k. mötespassevolansen (se d. o.). C. O. N.
Passe-volants [passvåla’ng], Fr., »i flygande fart
passerande», kallades i äldre tider i Frankrike
karlar, som uppvisades vid mönstring, utan att i
verkligheten tillhöra truppen, och hvilkas sold
officerarna tillegnade sig. Stränga straff utsattes
såväl för personer, som läto använda sig till
passé-volants, som för officerare, hvilka betjenade
sig af sådana, hvarför bedrägeriet småningom upphörde.
Passeyr l. Passeier, en romantisk, omkr. 40 km. lång
alpdal i Tyrolen, genomfluten af Passer, som vid
Meran förenar sig med Adige. Hufvudorten är kyrkobyn
S:t Leonard, Andreas Hofers födelseort.
Passgång (af Lat. passus, steg, fjät), ridk., ett af
hästen inlärdt sätt att gå, bestående deri att han
lyfter på en gång samma sidas fram- och bakfot. –
Passgångare, häst, som är dresserad till passgång. Jfr
Kameldjuren.
Passiflora. Se Passionsblomma.
Passim, Lat., på spridda ställen, strövis.
Passini, Ludwig, italiensk aqvarellmålare, f. 1832
i Wien, lärjunge af dervarande akademi, flyttade
1850 med sina föräldrar (fadern var kopparstickare)
till Venezia, der han slöt sig till aqvarellmålaren
K. Werner och begaf sig med honom först till
Dalmatien, sedan till Rom. Der qvarstannade
P. samt målade först arkitektur och interiörer,
sedan genrebilder, hvari han blef en mästare såsom
skildrare af italienskt lif och folklynne. 1864 gifte han sig
med en tyska och lefde sedan några år i Berlin, men
flyttade slutligen till Italien, först till Rom,
derefter till Venezia, der han bosatte sig 1873.
P. är berömd för fin uppfattning och teknisk
fulländning. Bland hans arbeten märkas Ung
prest, som ger katekesundervisning i en kyrka,
Chorherrar i kyrkan (1870, Nationalgalleriet
i Berlin), den mästerliga Tasso-föreläsaren
bland fiskarena i Chioggia, Procession i Venezia
(1874), Melonsäljare i Chioggia m. fl., alla
utmärkta för sanning och poesi, innerlighet och
humor samt mästerlig framställningskonst.
Passion (Lat. passio, lidande). 1. Kristi lidande. –
2. Plågsam sjukdom (t. ex. stenpassion). – 3. Stark
och (i motsats till affekt) uthållande själsrörelse,
lidelse; lågande kärlek; åtrå, stark böjelse,
öfverdrifvet tycke för någonting; eldig ifver.
Passionen är en drift, som på grund af medfödd
liflighet eller genom vanans makt vunnit sådan
styrka, att den intager en herskande ställning
inom såväl föreställningarnas som viljans område
hos en menniska. Ordet nyttjas vanligast för att
beteckna en till öfvermått utvecklad oädel drift
(t. ex. girighet, hersklystnad, svartsjuka,
hat, fåfänga, spelsjuka, lättja, oöfvervinnelig
åtrå efter något slags sinlig njutning). En sådan
lidelse kan herska med demonisk makt; den innebär
någonting abnormt och sjukligt samt gör menniskan
besinningslös, ofri, döf för förnuftets bud, hvarför
den bör bekämpas med uppbjudande af all sedlig
karaktersstyrka. Å andra sidan talar man
äfven om ädla passioner, som hafva sin grund i en
brinnande hängifvenhet för det sanna, goda eller
sköna. Sålunda kunna vetgirigheten, frihetssinnet,
fosterlandskärleken, sjelfuppoffringshågen, den ej
i sinlighet bundna könskärleken, behofvet af
konstnärligt skapande eller njutande antaga hela
karakter en af passion. Dock lämpar det sig
ofta bättre att kalla en lidelse af denna
art entusiasm. – Passionerad, intagen af stark åtrå,
eldig, häftig, som röjer lidelse; lätt hemfallen
åt passioner. – 4. Konsthist., en följd af
framställningar ur Jesu lidandes historia,
vanligen börjande med intåget i Jerusalem eller
bönen i Getsemane (Oljoberget) och slutande
med begrafningen eller den hel. Andes utgjutelse
öfver apostlarna. Medelpunkten för det hela
bildar korsfästelsen. Ämnet blef föremål för
konstnärlig behandling egentligen först under gotikens
stilperiod (från 1200-talets slut), i den mån
större vigt lades vid betydelsen af Jesu lidande.
Passionsscenerna hafva otaliga gånger blifvit
framställda både i plastik, målning, kopparstick
eller träsnitt. Bland mera betydande arbeten
i Sverige kunna nämnas altarskåpen i Strengnäs och
i Vesterås domkyrkor. – »Den stora passionen»
och »Den lilla passionen» kallas tvänne af
Albr. Dürer komponerade träsnittserier, af
hvilka den förra omfattar 12 blad i stort,
den senare 37 i litet format. Från samme konstnär
härrör äfven en följd af små kopparstick, som behandla
samma ämne.
Passionarii. Se Legend 1.
Passionato, Ital, musikt., lidelsefullt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
