Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palliativ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den äldre »palliata» inflickades för öfrigt enskilda
tillsatser, egnade att göra styckena mindre främmande
för uppfattningen och i viss mån lokalisera dem,
hvaremot de yngre skalderna (Terentius m. fl.) troget
bibehöllo den grekiska utstyrseln.
R. Tdh.
Palliativ, palliativ-kur, palliativ-medel (af
Lat. palliatus, betäckt med mantel, pallium),
med., en behandling, som afser att bekämpa en
sjukdoms yttre, synliga tecken utan att i grund bota
densamma. Så är t. ex. bråckbandet ett palliativ
mot bråck. I figurlig mening betyder ordet hjelp för
ögonblicket. F. B.
Pallikar. Se Palikar.
Pallin, Johan Rudolf, skolman, historiker, född
i Karlstads landsförsamling d. 17 Juni 1830,
blef 1848 student i Upsala, 1860 filos. kandidat
och s. å. filos. doktor efter att hafva försvarat
afhandlingen Underhandlingar mellan Sverige och
Liffland 1554–1560. 1861 utnämndes han till adjunkt vid
Nya elementarskolan i Stockholm, 1864 till lektor i
historia och geografi vid Högre lärarinneseminariet
samt 1868 till lektor i samma ämnen vid förstnämnda
läroverk. Han var medlem af 1866–68 års kommission
för behandling af åtskilliga till undervisningen i
historia och geografi vid elementarläroverken hörande
frågor. – P. är företrädesvis känd genom sina utmärkta
läroböcker i allmän historia: Lärobok i Medeltidens
historia för elementarläroverken (1872, 2:dra
uppl. 1874; förkort. uppl. 1875, 3:dje uppl. 1884),
Lärobok i Allmänna historien för elementarläroverkens
mellanklasser (1874; 9:de uppl. 1884), Lärobok
i Nya tidens historia för elementarläroverkens
högre klasser (1878; förk. uppl. 1879, 3:dje
uppl. 1887), Hufvuddragen af Allmänna historien för
allm. läroverkens mellanklasser. Efter hufvudsakligen
biografisk plan utarbetad (1881; 3:dje uppl. 1888).
Pallium, Lat., täcke, mantel. 1. Romarnas benämning
på grekernas himation, ett mantelliknande öfverplagg,
som motsvarade romarnas toga och särskildt tillhörde
filosofernas drägt. Se Drägt, sp. 1486. – 2. En hvit,
med 6 svarta kors sirad yllekrage, som ursprungligen
i vesterlandet utgjorde ett af påfvens äretecken,
men som denne sedan 6:te årh. började öfversända
till vesterlandets nyvalda ärkebiskopar såsom
tecken till att han egde stadfästa dem i deras
andliga ämbetsvärdighet och förläna dem befogenhet
att såsom hans ställföreträdare utöfva en del
af den honom egentligen tillkommande kyrkliga
öfveruppsigten. Redan i 9:de årh. betraktades det
såsom alla ärkebiskopars pligt att hos påfven begära
pallium, innan de öfvertogo sitt ämbetes rättigheter
och åligganden. På 4:de lateransynoden (1215)
stadgades, att mottagandet af pallium skulle utgöra
en oeftergiflig betingelse för det ärkebiskopliga
ämbetets utöfvande, och de nyvalde måste för detsamma
erlägga en dryg penningesumma efter en af den påfliga
kurian fastställd taxa. Se vidare Biskopsskrud.
2. H. W. T.
Pall Mall (päll mäll; af Ital. palla, båll, kula,
och maglio, hammarliknande klubba), namn på en i en
af de finaste delarna af London belägen
gata, hvarest fordom det croquet-liknande mailspelet
(modernt under Karl I:s tid) idkades. Namnet är
fäst äfven vid platser i Lyon, Utrecht, Altona
m. fl. städer. Jfr Pêle-mêle.
Pall Mall gazette [päll mäll gase’tt], en utprägladt
liberal aftontidning, som utgifves i London sedan
1865. Den väckte 1885 ofantligt uppseende genom sina
djerfva afslöjanden af osedligheten i London och rika
vällustingars hänsynslöshet.
Pallor, mytol. Se Mars.
Palm, ett längdmått. Se Palmus.
Palm, bot. Se Palmer.
Palm, Johann Philipp, tysk bokhandlare,
politiskt offer, f. 1766, begick 1806 såsom
innehafvare af Steinska bokhandeln i Nürnberg den
oförsigtigheten att förlägga en anonym broschyr,
»Deutschland in seiner tiefen erniedrigung», i
hvilken franska truppernas uppförande i Bajern
samt Napoleons karakter och handlingar skarpt
gisslades (såsom skriftens författare uppgifves
med bestämdhet dåv. kammarassessoren i Ansbach
J. K. v. Yelin). P. fängslades och fördes jämte
sitt juridiska biträde, syndikus Holzschuher,
inför marskalk Bernadotte i Ansbach. Sedan han
underrättats om att häktningen grundade sig på
omedelbar befallning från Paris, fördes han vidare
till Braunau, beröfvades rättegångshjelp, dömdes
af en redan förefintlig kommission till döden och
arkebuserades på ett brutalt sätt d. 26 Aug. 1806. Den
upprörande tilldragelsen bidrog i väsentlig mån att
i Tyskland skärpa det växande hatet mot Napoleon.
Palm, Gustaf Vilhelm, landskapsmålare, född å Herrelöf
vid Kristianstad d. 14 Mars 1810, blef 1828 elev
vid konstakademien och kunde 1831 i denna uppträda
som utställare samt belönades tvänne gånger med
k. medaljen. 1833 företog han en studieresa till
Norge. Sedan han 1837 i Berlin opererats för en
ögonsjukdom, begaf han sig söderut. Han uppehöll
sig 1838 i Steiermark och Tyrolen och 1839 i Ungern
samt anlände på hösten s. å. till Venezia. Derefter
besökte han norra Italien och styrde mot slutet af
sommaren 1840 färden till Rom och Neapel. I den förra
staden fortfor han sedan att vistas och förvärfvade
sig derunder ett så godt konstnärsrykte, att hans
taflor gingo åt de mest skilda håll (Ryssland,
England, Amerika, Finland o. s. v.). Äfven till
fäderneslandet sändes ej få, hvilka inköptes af
konstföreningen eller enskilda. 1845 blef P. agré af
konstakademien och erhöll 1847 resestipendium, som han
åtnjöt i två och ett halft år. 1847–49 tjenstgjorde
han i det borgaregarde, som bildats i Rom för att
der upprätthålla ordningen. Sedan begaf han sig på en
längre studieresa till Neapel och Sicilien, hvilken
ö han i alla riktningar genomvandrade. Han återvände
derefter till Rom, som han lemnade hösten 1851,
då han styrde kosan till Paris. Först i Dec. 1852
återkom P. till Sverige. Han blef s. å. ledamot af
konstakademien och har sedan dess med endast korta
afbrott varit bosatt i Stockholm, der han meddelat
undervisning i teckning och målning, dels enskildt,
dels, från 1859, såsom lärare vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
