Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ornamentik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båge. Först i en långt senare tid, på 1700-talet,
kommo skjutgevär något allmännare i bruk vid
fogeljagt. Vanligen skötos orrarna dels på
lekplatserna om våren, dels vid s. k. lockning
i Augusti, när ungfogeln blifvit någorlunda
matnyttig. Nu för tiden är det vanligaste
jagtsättet att skjuta orre för stående hund
(rapphönshund), då foglarna fällas i flygten. Ett
ej ringa antal skjutes ock för »bulvan». Orrjagt för
stående hund är företrädesvis en herremannajagt,
under det att allmogen oftast använder de mera
primitiva jagtsätten (jämte fångst). – De största
sammanhängande orrmarkerna i Sverige finnas f. n. i
Sunnerbo härad, Kronobergs län. De bestå mestadels
af ljunghedar, i orten benämnda ryar. Jagten
derstädes är af jordegarna mot arrende upplåten
åt inhemska och utländska idrottsmän samt skötes
väl. Af gammalt välkända äro ock orrmarkerna å flere
af Vestgötabergen. Någon större tillförsel till
marknaden i de sydligare orterna kommer dock ej
från nämnda eller andra med dem jämförliga smärre
jagtområden, utan förskrifver sig hufvudsakligen
från de norrländska skogarna, mossarna och myrarna
så långt norrut som till de nordligare delarna af
Vesterbotten. De öfver ofantliga vidder om hösten
skjutna eller fångade massorna af orre och andra
vilda hönsfogelarter, som hopsamlas af uppköpare,
forslas söderut och afyttras i hufvudstaden jämte
andra städer. – Ehuru tjäderjagten i det stora hela
idkas efter samma metoder som orrjagt, företer den
dock vissa egendomligheter. Till följd af tjäderns
benägenhet att »slå till» i träd, sedan han blifvit
uppjagad från marken, blir hönshundsjagt å denna
fogel vanligen ej så gifvande som å orre. Deremot
är tjädern mer än orren åtkomlig genom jagt
med skällande hund, hvilket jagtsätt användes i
synnerhet i Norrland, hvarest den för ändamålet mest
lämpliga hundrasen har sitt hem. Likaså är tjädern
mer än orren föremål för det skytte med kulgevär af
finare kaliber, hvilket framgångsrikt kan bedrifvas
på senhösten och under vintern, när tjädertupparna
samlat sig i flock och om dagarna sitta högt uppe i
tallkronorna. Detta skytte, sedan äldre tider vanligt
i Norrland, har på sista tiderna tagit fart äfven i
mellersta Sverige, i synnerhet sedan tillverkning
af lämpliga fogelstudsare kommit till stånd inom
landet. Ännu mer egendomligt i fråga om tjäderjagt
är det s. k. bloss-skyttet, hvilket mest bedrifves
i Småland. Det är ett nattskytte och i likhet med de
flesta sådana föga prisvärdt. Såsom namnet angifver
försiggår detta skytte vid skenet af fackla eller
brandjern, med hvars tillhjelp de i träden sittande
tjäderfoglarna upptäckas.
Enligt nu gällande lagbestämmelse äro tjäder och orre
för all jagt och fångst, utom i djurgård eller hägnad
jagtpark, fridlysta inom Norrbottens och Vesterbottens
län fr. o. m. 16 Mars t. o. m. 20 Aug. samt i öfriga
delar af riket fr. o. m. 15 Febr. t. o. m. 10 Aug.
Tjädertillgången äfven inom de mera bebyggda
landsdelarna har under de sista årtiondena bättre än
orrtillgången hållit sig uppe. Den senare har
märkbart aftagit; den förra befinner sig inom flere
trakter i ökning. Då någon statistik öfver den årliga
skörden af nyttigt vildt ännu ej kommit till stånd i
Sverige, kan man ej med någon visshet afgöra huru stor
den årliga jagten och fångsten af orrar är. Enligt
»Svenska samlingar» (1766) infördes till Stockholm
af orrar 52,027 stycken 1760, 71,109 st. 1761 och
88,523 st. 1762 samt af tjädrar resp. 11,718, 22,630
och 36,972. M. H. Brummer uppgifver 1789, att vid
den tiden årligen infördes till Stockholm ungefär
60,000 stycken orrar, samt anser såsom sannolikt,
att i hela riket årligen dödades omkr. 200,000 foglar
af denna art. Att årliga summan f. n. ej uppgår
till nämnda tal kan man med tämlig säkerhet antaga.
J. W. L.
Orsa. 1. Socken i Kopparbergs län, Orsa
tingslag. Areal (med inräkning af Skattunge kapell)
1,763 qvkm. 4,139 innev. (1886). O. bildar med nämnda
kapell ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl.,
Vesterås stift, Rättviks kontrakt. – 2. Tingslag i
Kopparbergs län, omfattar Orsa socken och Skattunge
kapell. Areal 1,763 qvkm. 5,086 innev. (1886).
Orsak, filos., grund, såvidt dess följd (»verkan»)
faller i tiden, till skilnad från en grund, hvars
följd äfven är gifven i begreppet. Orsaken kan i sin
ordning antingen vara evig, d. v. s. gifven oberoende
af all tid (i hvilket fall den är realgrund till
sin verkan), eller ock utgöra ett i förhållande till
sin verkan, i tiden föregående moment (framkallande
orsak). En orsak af det förra slaget är en egentlig
orsak, ty endast ur en sådan kan sakens väsende
förklaras, under det den senare endast kan tjena till
förklaring af dess framträdande i tiden, för hvilket
den utgör ett vilkor och en förutsättning. (Se
Grund.) Till orsaker af det förra slaget höra
ändamålsorsaker. En ändamålsenlig verksamhet får
nämligen sin förklaring ur det ändamål, till hvars
förverkligande den syftar. Men detta ändamål är
ej något i tiden föregående i förhållande till
verksamheten, utan kommer fastmer till stånd just i
och genom verksamheten. Rörande sammanhanget mellan
en i tiden föregående orsak och en i tiden följande
verkan se Kausalitet. L. H. Å.
Orsel [årsä’ll], Victor, fransk målare, f. i Lyon
1795, d. i Paris 1850, åtnjöt först undervisning i sin
födelsestad, men begaf sig sedan till Paris, der han
blef Guérins lärjunge. Redan 1822 uppträdde han med en
bild af Caritas (den kristliga kärleken), och 1823
begaf han sig till Rom, der han under en följd af år
utförde flere verk. Det första, som väckte uppseende,
var Moses och Faraos dotter (1830). Omsider återvände
han till Paris, der hans förnämsta verk utgöres af
målningar i kyrkan Notre Dame de Lorette.
Orselj. Se Cudbear.
Orsi, Lelio, italiensk målare af lombardiska skolan,
äfven kallad Lelio da Novellara, f. i Reggio 1510
eller 1511, d. i Novellara 1587, utbildade sig under
inflytande af Correggio och var en af hans lyckligaste
efterföljare, hvarför han äfven, ehuru utan bevis,
ansetts vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
