Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oldenbarnevelt l. Oldenbarneveld, af samtida vanligen kallad Barnevelt, Johan van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1547 och tillhörde en framstående adlig slägt. 1570
anställdes han såsom advokat vid holländska rådet
i Haag, var efter utbrottet af frihetskriget mot
Spanien (1572), i hvilket han två gånger deltog
såsom frivillig, en tid verksam i Delft såsom
jurist. Af Rotterdams styrelse 1577 utnämnd till
råd och »pensionaris», började hän lägga hand
vid regeringsärenden och gjorde sitt inträde i
prov. Hollands ständer. Han fick en plats i denna
representations verkställande utskott och tog så att
säga genast från början på ett högst inflytelserikt
sätt del i de vigtiga förhandlingar och åtgärder,
genom hvilka den nederländska unionen och motståndet
mot Spanien organiserades. Han var vän af en stark
regeringsmyndighet och räknades för ett af Vilhelms
af Oranien säkraste stöd i prov. Holland, men han var
framförallt holländare och sökte alltid förekomma,
att Hollands sjelfständighet och intressen i någon
mån inskränktes genom föreningen med de öfriga
nederländska provinserna. Denna politik blef på
samma gång orsaken till hans styrka och hans fall.
För att efter Vilhelms död skaffa sig någon hjelp
och en härförare ställde sig nederländarna genom
traktaten med England i Westminster 1585 under ledning
af en med ganska stor myndighet beklädd engelsk
»generalguvernör», Leicester. O. hade varit en af
ledarna vid beskickningen, men å andra sidan skyndade
han s. å. att genomdrifva prins Morits’ af Oranien
val till ståthållare, generalkapten och amiral
af Holland och Zeeland för att undgå faran af att
styrelsen af dessa provinser öfverlemnades åt en
af Leicester utsedd person. När derpå Leicester
började bekämpa Hollands intressen, särskildt dess
handelsintressen, samt för att vinna sitt mål
kastade sig i armarna på det strängt kalvinistiska
partiet, som måttade ett hugg mot den provinciella
sjelfständigheten genom sin fordran på den kalvinska
lärans uteslutande herravälde såsom unionens första
lag, då ställde O. sig i spetsen för motståndarna
till sådana anspråk (»libertinerna»). Holländska
ständerna valde honom 1586 till »advokat af
Holland» och »raadpensionaris». Såsom sådan
ledde han bl. a. ständernas öfverläggningar, var
ständig medlem af deras verkställande utskott och
deras ständige representant i generalstaterna. När
dertill lägges, att ståthållaren Morits länge i allt
följde O:s fingervisningar, framstod denne således
såsom Hollands egentlige styresman och derigenom
faktiskt, för såvidt som Holland var den mäktigaste
af unionens stater, såsom hela Nederländernas.
Och Holland var den mäktigaste. Det beröfvade 1587
Leicester hans myndighet inom provinsen och förföljde
hänsynslöst sina fiender. Kalvinisterna böjde sig.
England misstänktes nämligen för att luta åt fred
med Spanien, men de ville kriget. Ett krig utan
Hollands stöd gaf dock ingen utsigt till framgång. Men
nu var O. just representanten för en fortsatt kamp.
Derför fogade sig kalvinisterna i att besegras.
Sedan vidare Leicester lemnat Nederländerna, stod
O. 1588 såsom ledare af unionens öde. Det förelåg
honom den ofantliga uppgiften att hålla fristaten
uppe, söndersliten
som den var af partistriden, i saknad af trupper och
hotad på alla håll. Men han egde också en kraft
och arbetsförmåga af sällsynt slag. Han tog om hand
arméns organisation, förvaltning och förplägning
och bidrog sålunda att skapa den förträffliga här,
med hvilken Morits på 1590-talet vann sina segrar.
Tjugufem gånger uppträdde han såsom ständernas
kommissarie i fåltlägret. Han sökte stärka
sammanhållningen emellan provinserna, bl. a. då
han genomdref Morits’ val till ståthållare
äfven i Utrecht och Overijssel (1590) samt
Gelderland (1591). Utrikespolitiken blef likväl
det vigtigaste fältet för hans verksamhet, och det
har sagts, att O:s »historia är identisk med
den nederländska politikens». För den holländska
handelns främjande och lyftning till en verldsmakt
inlade han utomordentliga förtjenster. Höjden af
makt och ära nådde O. genom afslutandet af det för
republiken hedersamma stilleståndet med Spanien 1609:
öfverallt erkändes, att den imponerande ställning
republiken då intog i Europa var O:s verk. Den tid,
som derefter följde, gaf visserligen O. tillfällen
till nya segrar på diplomatiens fält, men beredde
honom också bekymren af en hetsig kamp med inhemska
motståndare, som blefvo allt öfverlägsnare med
hvart år. De kyrkliga stridigheterna blossade
i början på 1600-talet åter upp i den hela
statens välfärd hotande dogmatiska fejden emellan
arminianerna (remonstranterna) och de stränge
kalvinisterna. Vänner af den provinsiella autonomien
och styrelsens rätt till uppsigt öfver kyrkan,
undertryckte O. och Hollands ständer, med vapenmakt
der så fordrades, kalvinisternas försök att rubba
den bestående ordningen. Men kalvinisterna vunno
terräng, och med dem förenade sig motståndarna till
Hollands öfvervigt och O:s personliga fiender.
Hans långvariga besittning af makten, hans
sjelfrådighet, högdragenhet och nepotism skaffade
honom ovänner i mängd. Dertill kom den bland
folket utbredda tron, att spanskt guld förmått
honom sluta stilleståndet, en visserligen falsk
förmodan, men som lätt fick fart, emedan han,
fikande efter att öka sin kolossala förmögenhet,
lät främmande makter betala sina tjenster. I den
rika smädeskriftsliteratur, som partikampen
alstrade, utmålades O. såsom fosterlandsförrädare
samt fiende till huset Oranien och dess
politik. Kring den kalvinistiske Morits,
som efter freden kände sig tillbakasatt,
men länge iakttog neutralitet i striden, samlade
sig O:s och holländska styrelsepartiets motståndare
inom och utom Holland. Långt ifrån att böja sig
för stormen, ökade Hollands ständer dess styrka
genom den s. k. »skarpa resolutionen» af d. 4 Aug.
1617, som bl. a. dref Morits till öppen brytning
genom att påkalla hans medverkan för åtgärder, som
stredo både emot hans religiösa åsigter och hans
anseende såsom ståthållare. Emellertid vann det
anti-holländska partiet majoritet inom generalstaterna
och röstade för en nationalsynod till kyrkofrågans
ordnande. Men O. betraktade en sådan såsom en
fara för den provinsiella sjelfbestämningsrätten. Å
holländska ständernas vägnar höll han d. 28 Juni
1618 inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
