Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Obolus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öre. På en drachme gingo sex oboler och på en obol
åtta chalkoi (egentl. »kopparmynt»). Obolen sjelf
präglades i allmänhet af silfver, men någon gång
äfven af koppar. A. M. A.
Obolus (af Grek. obolos; se Obol), paleont.,
blötdjursslägte af brachiopodernas (armfotingarnas)
klass, med hornaktiga skal utan låständer,
förekommer i de äldsta siluriska (kambriska)
lagren och ofta i stor mängd. Den bäst kända arten
är O. Apottinis från ryska Östersjöprovinserna,
efter hvilken obolus-sandstenen fått sitt
namn. I Sverige hafva arter af detta slägte
träffats i Dalarna (se nästa art.) och på Öland.
B. L-n.
Oboluskonglomerat, geol, kallas i Sverige ett
konglomerat, som ligger underst af Dalarnas
fossilförande silurbildningar och utmärkes genom
förekomsten af en ej närmare bestämd art af
slägtet Obolus (se d. o.). Oboluskonglomeratet
har ansetts ega en viss praktisk betydelse såsom
fosforitförande. Fosforsyrehalten uppgår stundom
ända till 9 proc., men är vanligen betydligt mindre.
B. L-n.
Obotriter (abodriter, bodritjer), den vestra grenen
af de baltiske slaverna, bebodde större delen af
nuvarande Mecklenburg och vestra Holstein, hvilka
af germanerna öfvergifvits vid folkvandringen. De
voro delade i flere stammar, bland hvilka må nämnas
vagrier och polaber i v., varnover i ö., raroger
i midten och drevjaner på venstra Elbe-stranden
kring Jeetze. Stundom brukas namnet obotriter
i inskränktare betydelse såsom liktydigt med
raroger. Obotriterna omgåfvos af fientliga folk:
i s., v. och n. af sachsare och daner, i ö. af
slaviska pomrare och lutitser (vender, sorber). De
drefvo i vidsträckt omfång handel och sjöröfveri
(ön Femern var i 11:te årh. ett hufvudsäte för
slaviska sjöröfvare). Hvar stam styrdes af en furste;
ofta förenade sig dock flere stammar om en gemensam
furste. Stammarna sönderföllo i kretsar; i spetsen
för hvarje sådan stod en »zupan». Hvarje krets hade
sin kretsstad, dit folket under ofred samlade sig;
de lågo merendels omgifna af sjöar och träsk. Sådana
kretsstäder voro t. ex. Pion, Schwerin, Ratzeburg,
Dobin, Ilov. Obotriternas religion liknade de öfrige
slavernas. De dyrkade i synnerhet gudinnan Svantevita
i Arkona på Rügen. I historien framträda obotriterna
först såsom Karl den stores bundsförvandter i hans
strider mot sachsare och vender. Till namnet erkände
de frankernas öfverherskap, men först kejsar Otto
I besegrade dem (955) samt tvang dem att betala skatt
och lofva antaga kristendomen. Flere gånger gjorde de
likväl uppror, brände Hamburg, utrotade fullständigt
kristendomen samt vägrade tyskarna all skatt och
tjenst. Furst Gottschalk, som var gift med en dotter
till danske konungen Sven Estridsson och med dansk
hjelp lyckades göra sig till herre öfver obotriterna,
sökte på allt sätt verka för kristendomens utbredning,
men blef dödad i ett uppror (1066). Efter långvariga
strider mellan tyskar och slaver valde obotriter och
lutitser till gemensam herskare den rygiske fursten
Kruko. Men Gottschalks son, Henrik, sökte stöd hos
danskarna, bragte Kruko
om lifvet (omkr. 1093) och utropades i Lybeck till
konung. Snart inskränkte sig dock hans välde till
vagrierna. En tid efter Henriks död lyckades Knut
Lavard (se Knut, danska prinsar 5) blifva erkänd som
obotriternas öfverherre. Efter hans död (1131) delade
Henriks brorson Pribislav och en obotritisk storman
Niklot (de nu regerande mecklenburgska storhertigarnas
stamfader) makten. Men tyskarna ansatte nu slaverna
värre än någonsin, och under loppet af 1100-talet
blefvo obotritérna nästan utrotade samt deras
land tyskt och kristet, hufvudsakligen genom den
sachsiske hertigen Henrik Lejonet. Samtidigt angrepos
obotriterna norrifrån af danskarna under Valdemar
Sejr. Rester af slaviskt språk höllo sig dock vid Elbe
ända in i 18:de årh. (se Polabiska). Den förnämsta
källan för Elbeslavernas historia är presten Helmolds
»Chronica slavorum». Lll.
Obradovitj, Dimitrije, den ny-serbiska literaturens
grundläggare, f. 1739, var någon tid munk (han
kallade sig som sådan Dositej) och tillbragte
sedan största delen af sitt lif på resor i olika
land. 1807 bosatte han sig slutligen i Belgrad samt
blef der lärare för Kara-Georgs barn och senator
(hufvudsakligen sysselsatt med skolväsendet). Han
afled derstädes 1811. Serberna begagnade sig
förut i skrift af den s. k. slavenoserbiskan,
d. v. s. slavisk-ryska kyrkospråket med inblandad
serbiska, ett språk, som menige man blott
delvis kunde förstå. O. åter skref på serbiskt
folkspråk, om också visserligen ej alldeles fritt
från inblandning af kyrkoslaviska. Han lät äfven
trycka den första serbiska bok med »borgerligt»
(ny-ryskt) alfabet (i Leipzig). För öfrigt sökte han
göra sina landsmän bekanta med den vesterländska
kulturen samt intressera dem för bildning och
vetande. Hans mest betydande skrifter äro en
lefnads- och resebeskrifning (1783) och Sovêti
zdravago razuma (d. v. s. Det sunda förståndets
råd, 1784), med hvilka arbeten man kan anse den
ny-serbiska literaturen börja. Bland hans öfriga
arbeten må nämnas en samling »fabler af Esop och andra
fabeldiktare» (1788) samt en »samling moraliska saker»
(1793). Hans samlade skrifter utgåfvos i 10 bd i
Belgrad 1833–1845 af Vozarovitj, senare i flere
upplagor. Lll.
Obrecht. Se Hobrecht.
Obrecht, Elias, universitetslärare, f. i Strassburg
1653, idkade grundliga studier i klassiska språk
och teologi samt antogs af den svenske statsmannen
Ehrenstéen i Köln till lärare för hans söner. 1682
kallades han, efter Scheffers död till professor
skytteanus i Upsala och blef den siste utländing, som
innehade denna plats. I denna egenskap utgaf han 30
disputationer och höll ett för sin latinitet prisadt
Oratio in memortam Edv. Ehrensteen (1687). 1694
blef O. universitetsbibliotekarie samt kort derpå
direktor öfver såväl k. biblioteket i Stockholm som
rikets öfriga bibliotek och utnämndes 1697 till
sekreterare i Kanslikollegium. Han afled 1698.
-rn.
Obrenovitj (Obrenovic), serbisk regentfamilj,
bär sitt namn efter en landtman Obren från Brusnitsa
i Rudnik-kretsen. Hans enka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
