Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturforskaremöten - Naturhistoria. Se Naturvetenskap - Naturhistoriska riksmuseum. Se Vetenskapsakademien - Naturkrafter (jfr Kraft), de krafter, som verka eller antagas verka i naturen och orsaka de i henne städse fortgående rörelserna och förändringarna - Naturlagar, de lagar, enligt hvilka naturkrafterna verka. Jfr Lag 3. - Naturliga barn (Lat. liberi naturales) förekommer i den romerska rätten såsom en beteckning för sådana barn, som någon sjelf aflat, i motsats till dem, som han adopterat - Naturliga lagen - Naturlig religion, filos., teol., en vid början af den nyare tiden, hufvudsakligen genom Lord Herberg af Cherbury framträdande, sedermera i modifierade former och under olika namn fortsatt riktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hölls 1873 i Köpenhamn, men det tolfte kunde till
följd af mellankommande hinder hållas först 1880
i Stockholm. Det trettonde mötet hölls 1886 i
Kristiania. – De skandinaviske naturforskarna hafva
under sina möten arbetat i sektioner. Det första
mötet var fördeladt på 3 sektioner: en fysisk, en
naturhistorisk och en medicinsk. Under det närmast
följande mötet samlades alla läkarna i en enda
sektion, under det att »naturforskarna» indelade sig
i 5 sektioner. Under senare möten har icke gjorts
någon åtskilnad mellan naturforskare och läkare,
utan »församlingen» eller »sällskapet» har delat sig
i ett större antal sektioner, hvilka t. ex. under
det tolfte mötet voro till antalet 12. I detta
möte deltogo 514 svenskar, 132 danskar. 63 norrmän,
19 finnar och 6 främlingar från andra land. De tolf
första mötenas förhandlingar hafva blifvit utgifna med
understöd af allmänna medel (i Sverige har anslaget
uppgått ända till 10,000 kr.). Men till det trettonde
mötet vägrade norska stortinget det begärda anslaget,
och för detta möte finnes derför inga »förhandlingar»
utgifna utöfver redogörelsen för hvad som under mötets
sammankomster förekommit. – Under senare årtiondet
hafva röster försports, som mena, att dessa möten
nu spelt ut sin rol, att deras tid är förbi. Men
det sista Kristiania-mötet, fastän ej fullt så
talrikt besökt som det näst föregående, vittnade
dock med bestämdhet om motsatsen. Väl må erkännas,
att vinsten af dessa möten icke så mycket ligger i
det rent vetenskapliga utbytet af förhandlingarna
i de särskilda sektionerna, utan fastmer i den
personliga bekantskapen vetenskapsmännen emellan
och det personliga umgänget, hvarunder mången
omtvistad fråga i all vänskap blifvit afhandlad
och månget förut rådande missförstånd undanröjdt.
O. T. S.
Naturhistoria. Se Naturvetenskap.
Naturhistoriska riksmuseum. Se Vetenskapsakademien.
Naturkrafter (jfr Kraft), de krafter, som verka eller
antagas verka i naturen och orsaka de i henne städse
fortgående rörelserna och förändringarna. Sådana
krafter äro adhesionen, affiniteten, elasticiteten,
gravitationen (tyngdkraften) och kohesionen.
Naturlagar, de lagar, enligt hvilka naturkrafterna
verka. Jfr Lag 3.
Naturliga barn (Lat. liberi naturales) förekommer i
den romerska rätten såsom en beteckning för sådana
barn, som någon sjelf aflat, i motsats till dem, som
han adopterat. Vanligare nyttjades dock uttrycket om
barn, som födts utom äktenskapet. Emellertid afsåg
man härmed icke alla sådana barn, utan endast de i
ett konkubinat födda barnen, hvilka hade en bättre
rättsställning än öfriga oäkta barn (spurii). Då
såväl adoption som konkubinat förblifvit för vår
rätt främmande företeelser, känner vårt lagspråk ej
häller förevarande beteckning. I dagligt tal kan
visserligen uttrycket »naturliga barn» förekomma,
men då åsyftas dermed ej annat än »oäkta barn».
A. W.
Naturliga lagen. Se Lag 4.
Naturlig religion, filos., teol., en vid början af
den nyare tiden, hufvudsakligen genom Lord Herbert af
Cherbury (f. 1581, d. 1648) framträdande, sedermera
i modifierade former och under olika namn fortsatt
riktning, som på hela den moderna bildningen utöfvat
stort inflytande. Hon sökte leda uppmärksamheten
tillbaka från de olika religionernas inbördes
skiljaktigheter och strider, såsom angående det
mindre väsentliga, till det för alla religioner
gemensamma, religionens eget väsende, hvilket
man kallade den naturliga religionen. Man ansåg,
att denna vore skrifven i vårt eget inre, och att
folkens samstämmande mening bure vittnesbörd om hennes
sanning. Hennes innehåll sökte man sammanfatta i
fem satser: 1) att det finnes en Gud, 2) att vi äro
skyldiga honom vördnad och dyrkan, 3) att vi visa
denna genom dygd och 4) ånger öfver våra synder, samt
5) att vi i detta och det kommande lifvet hafva att
för våra dygder och laster vänta oss belöningar och
straff af den rättfärdige Guden. Till den positiva
eller uppenbarade religionen intog man till en början
visserligen ej en afgjordt oppositionel ställning,
utan såg i henne en form af den naturliga, men
redan från början betraktade man henne med en viss
misstro, och snart öfvergick detta till en afgjord
fiendskap. Den kristna religionens sanning bestreds
visserligen ej ens under detta, något senare skede
(1700-talet); man betraktade henne fastmera såsom till
sitt egentliga väsende identisk med den naturliga
religionen och allt hennes öfriga innehåll såsom
senare tillsatser, från hvilka hon borde renas. Men
omsider visade sig svårigheten att på den ytterst
abstrakta ståndpunkt man intagit fasthålla denna
identitet, hvadan man blef alltmer benägen att
framhålla, det kristendomen äfven i sin ursprungliga
gestalt visserligen är den högsta religion, som
hittills framträdt, men ej nödvändigt den högsta,
hvartill mensklig utveckling kan komma. Hand i
hand med detta går nu för tiden en benägenhet
att framhålla de sanningar, som finnas jämväl i
andra religioner, och att så mycket som möjligt
tillbakavisa kristendomens anspråk på att vara
bärare för en helt och hållet ny verldsåsigt. Den
nämnda riktningen får derför hvarken förblandas med
vissa mer negativa riktningar inom kristendomen
sjelf, hvilka representeras af unitarismen och
protestantföreningarna, ej häller med naturalismens
afgjorda gudsförnekelse. I våra dagar har
riktningen fastmer trädt i mer eller mindre afgjord
opposition ej blott mot den ortodoxa kristendomen,
utan äfven mot de nämnda tidsströmningarna. Namnet
begagnas företrädesvis för att beteckna hennes äldre
skeden. Senare benämnes hon vanligen deism, fritänkeri
och i våra dagar förnuftsreligion. I vårt land bruka
dess nutida anhängare äfven kalla sig sanningsökare,
dermed betecknande sin skeptiska ställning till all
positiv religion. I Sverige är dess brytning med den
unitariska kristendomen sedan några år tillbaka öppen.
Den naturliga religionen måste tillerkännas den
förtjensten, att hon fäst uppmärksamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
