Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturalism. 1. Filos., den åsigt, enligt hvilken naturen (se Natur 2) utgör den ursprungliga och enda sanna verkligheten - Naturalism. 2. Est., en sådan riktning inom konsten, som yrkar på en noggrann anslutning till naturen utan all idealisering och förskönande ombildning - Naturalist. 1. Anhängare af naturalismen i någon af detta ords bemärkelser - Naturalist. 2. Menniska, som starkt och oförbehållsamt gör gällande den menskliga natursidans kraf; naturdyrkare; naturfrisk och okonstlad, men något ohyfsad och oblyg menniska - Natural selection. Se Darwinism, sp. 935 - Naturam expellas furca, tamen usque recurret, Lat. »kör du naturen på dörrn, skall hon lista sig in genom fönstret» - Natura naturans, Med. Lat., skolastisk beteckning för den skapande kraften i naturen - Natura non facit saltus (saltum), Lat., »naturen gör icke några språng» - Naturaprestation, utskyld eller afgäld, som utgöres i spanmål och andra varor eller i dagsverken, i st. f. penningar. Jfr In natura och Prestation - Naturbestämdhet, filos., sammanfattningen af allt, som är omedvetet och ofritt hos en varelse eller derur följer - Naturel (Fr. naturel), filos., menniskans medfödda individualitet, så vidt den hänföres till naturbestämdheten hos henne och till hvad ur denna framgår eller följer - Naturfilosofi, den filosofiska vetenskapen om naturen, har till uppgift att förklara naturen i hennes helhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erkännandet att bakom naturen ligger en för
oss dold makt; men förutom att denna makt dock
alltjämt i tysthet fattas mer eller mindre såsom
en naturmakt, så kan, då den är för oss alldeles
obekant, af densamma ingen egentlig användning
göras vid verldsförklaringen. – Den förkristna
filosofien kom i det hela ej öfver den naturalistiska
ståndpunkten, om den än i sina högsta former försökte
att göra detta. Äfven inom den moderna spekulationen
framträder naturalismen flerestädes, än förstucket,
än mer öppet. En naturalistisk strömning har,
jämsides med den personliga riktningen, genomgått
denna spekulation från dess första begynnelse ända
till våra dagar. Dess vigtigaste representanter
äro Baco, Hobbes, Locke, representanterna for
upplysningsliteraturen i det 18:de årh. samt, i
våra dagar, positivismen (se d. o. äfvensom Comte,
Mill, Spencer). – 2. Est., en sådan riktning inom
konsten, som yrkar på en noggrann anslutning till
naturen utan all idealisering eller förskönande
ombildning. Ofta förenas med benämningen ett
bibegrepp af en viss öfverdrift i detta hänseende,
ett afsigtligt framhållande af det tillfälliga och
fula. Naturalismen är ej någon uteslutande modern
företeelse, utan har förekommit under alla tider,
vanligen såsom reaktion mot en tidigare riktning af
konventionel och idealiserande hållning, ofta äfven
framhållande det koloristiska elementet, färgen,
gentemot det plastiska, teckningen. Så utgör den
italienska ungrenaissancens liksom bröderna van
Eycks och deras efterföljares måleri i det hela en
naturalistisk reaktion mot den äldre idealistiska
medeltidskonsten. På samma sätt är förhållandet
med den italienska naturalismen (Caravaggio
m. fl.) gent emot högrenaissancens konst hos
en Rafael och hans efterföljare. Beslägtad till
sitt väsende med denna italienska naturalism är den
flamska, den holländska och den spanska konsten under
1600-talet. Den moderna naturalismen innebär likaledes
en protest mot de något äldre klassisk-romantiska
konstriktningarna under århundradets förra hälft. Jfr
Realism. 1. L. H. Å. 2. Upk.
Naturalist. 1. Anhängare af naturalismen i någon af
detta ords bemärkelser. – 2. Menniska, som starkt
och oförbehållsamt gör gällande den menskliga
natursidans kraf; naturdyrkare; naturfrisk och
okonstlad, men något ohyfsad och oblyg menniska.
L. H. Å.
Natural selection [ne’tjörel sile’ksjön]. Se
Darwinism, sp. 935.
Naturam expellas furca, tamen usque recurreta,
Lat., »kör du naturen på dörrn, skall hon lista sig
in genom fönstret» (egentl. du må drifva ut naturen
med en högaffel, hon skall likväl alltjämt komma
tillbaka). Versraden (en hexameter) förekommer i
Horatius’ »Satirae» (I, 10: 24) och har afseende på
menniskans naturliga böjelser och drifter.
Natura naturans, Med. Lat., skolastisk beteckning
för den skapande kraften i naturen, i motsats till
de skapade ändliga tingen l. natura naturata.
Natura non facit saltus (saltum), Lat., »naturen gör
icke några språng», allting i
naturen utvecklas gradvis, med länk i länk. Yttrandet
förekommer i Linnés »Philosophia botanica» (1751).
Naturaprestation, utskyld eller afgäld, som utgöres
i spanmål och andra varor eller i dagsverken, i
st. f. penningar. Jfr In natura och Prestation.
Naturbestämdhet, filos., sammanfattningen af allt,
som är omedvetet och ofritt hos en varelse eller
derur följer. Menniskans naturbestämdhet är ett
organiskt moment i hennes lif. Menniskan tillhör
naturen och lefver naturens lif. Men deraf följer
visserligen ej, att hon skulle h. o. h. vara en
naturvarelse eller ej lefva något annat lif än
detta naturlif. Ty menniskans naturbestämdhet utgör,
likasom det lägre i allmänhet, en förutsättning
för det högre lifvet hos henne, hvilket är hennes
personliga sida. Denna förutsättning är af organisk
art, hvilket bl. a. innebär, att den är genomgående
och rör hvarje det personliga lifvets yttring. Ingen
tanke, ingen viljeyttring finnes hos menniskan,
som ej på något sätt står i förbindelse med hennes
naturbestämdhet, men deraf följer ej, att de ur den
senare skulle kunna förklaras eller ej vara någonting
annat än yttringar af menniskans naturbestämdhet. Det
är lika oriktigt att anse menniskan vara endast en
naturvarelse som att anse naturen vara något för
henne främmande. – Att menniskan öfver hufvud har en
naturbestämdhet visar, att hon är en ändlig person;
ty naturbestämdhetens innebörd är ej ett fullständigt
upphäfvande af personligheten, men väl en relativ
motsats till eller en inskränkning i denna. Den är det
personliga lifvet i potentiel form. Menniskans sedliga
uppgift är att bringa sin naturbestämdhet i harmoni
med sitt personliga lif, låta den förra bestämmas,
genomträngas och adlas af det senare. L. H. Å.
Naturel (Fr. naturel), filos., menniskans
medfödda individualitet, så vidt den hänföres
till naturbestämdheten hos henne och till hvad
ur denna framgår eller följer. Alla menniskors
naturbestämdhet är i många afseenden lika: i andra
afseenden har hvarje menniska sina egendomligheter,
och dessa utgöra just hennes naturel. Till denna
kan räknas hennes bestämdhet med afseende på kön,
temperament, anlag m. m., utan att likväl sådana
mer allmänna bestämningar fullständigt konstituera
hela hennes naturel, hvilken äfven har en rent
individuel sida. Naturellen bör skiljas från
allt, som är en frukt af menniskans utveckling
under lifvet. Hit hör framförallt karakteren, den
menskliga viljans sjelfförvärfvade bestämdhet. Vid
karaktersbildningen kan naturellen verka
hindrande eller befordrande i olika riktningar,
och den utgör alltid karakterens naturliga
underlag. Men hvarken sammanfaller naturellen med
karakteren, ej häller har den senare sin grund i
den förra. Ofta finner man karaktersdrag hos en
menniska, hvilka ej på något sätt kunna förklaras
ur hennes naturel, hennes naturliga tendenser. Jfr
Anlag, Karakter, Komplexion och Temperament.
L. H. Å.
Naturfilosofi, den filosofiska vetenskapen om naturen,
har till uppgift att förklara naturen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
