Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N är den fjortonde bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet - Naab l. Nab, biflod från venstra sidan till Donau i Bajern - Naarden, befäst stad i nederländska prov. Nordholland - Naassener. Se Gnosticism - Nab. Se Naab - Nabatéer, ett arabiskt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N. P. = notarius publicus.
N. T. = Novum testamentum (Nya test.).
2. Franska förkortningar.
N (med eller utan krona öfver) = Napoléon.
N. D. = Notre Dame (se d. o.).
N. S. = Notre Seigneur, Vår Herre (Jesus Kristus).
Kemiska tecken.
N = Nitrogenium, qväfve.
Na = Natrium.
Nb = Niobium.
Ni = Niccolum, nickel.
Grammatiska tecken, handelstermer m. m.
n. = neutrum, nomen, nominativ, numerus.
N (n.) = nord, norr.
n. = netto.
n. b. = nedre bottnen.
N. C. = nuovo conto, ny räkning (stundom = nostro
conto, vår räkning).
n. h. o. v. = namn, heder och värdighet.
Nob. = nobilis (adelsman), nobiliserad (adlad).
n. pr. = nomen proprium.
n. st. = nya stilen.
N. T. = Nya testamentet.
Naab [nab] l. Nab, biflod från venstra sidan till
Donau i Bajern, uppstår af 3 källflöden Fichtelnaab,
Waldnaab och Heidenaab, samt faller ut i Donau straxt
ofvanför Regensburg. Längd omkr. 160 km.
Naarden [nar-], befäst stad i nederländska
prov. Nordholland, 22 km. s. ö. om Amsterdam,
nära Zuiderzee samt vid jernvägen och kanalen till
Amsterdam. 2,845 innev. (1879).
Naassener. Se Gnosticism.
Nab. Se Naab.
Nabatéer (Grek. nabataioi, Arab. nábat, nabati),
ett arabiskt folk, som synes hafva ursprungligen
bott på Sinai-halfön. Nabatéernas historiska tillvaro
är bestyrkt nära ett årtusende f. Kr., emedan dessa
arabiska nabatéer sannolikt äro identiska med den i
1 Mos. bok (25, 13; 28, 9; 36, 3), 1 Krön. bok (1,
29) och Jes. (60, 7) omnämnda arabstammen nebajot,
som enligt bibeln härstammade från en af Ismaels
tolf söner med detta namn. Dessutom omtalas de
i assyriska kilinskrifter – der liksom i bibeln
vanligen i förening med en annan arabisk stam,
Kedar (se d. o.) – från 7:de årh. f. Kr. under
namnformen nabaitu. (Deremot äro de icke identiska
med det i assyriska kilinskrifter omtalade, i
Babylonien bosatta arameiska folket nabatu.) I 4:de
årh. f. Kr. voro nabatéerna bosatta i de af edomiterna
utrymda trakterna s. och s. ö. om Döda hafvet, der
de nomadiserade, men derjämte drefvo en betydande
karavanhandel med södra Arabiens produkter, hvilka de
forslade till Syriens hamnar. Sedermera utsträckte
de sitt välde åt n. öfver de östjordanska områdena
Moab och Hauran. Med makkabéerfurstarna Judas och
Johannes ingingo de förbund mot de syriske konungarna,
och under sista årh. f. Kr. eröfrade de Celesyrien
och Damaskus, der en af deras mer berömda konungar,
Harita (Grek. Aretas), residerade 85 f. Kr. Deras
storhetstid räckte i två århundraden (95 f. Kr.–105
e. Kr.), under hvilken tid de voro ett hufvudsakligen
åkerbruks- och handelsidkande folk. Kejsar Trajanus
införlifvade det nabateiska riket med romerska väldet
(105 e. Kr.). Deras handel och kultur bibehöllo
sig dock ännu i flere årh. I det s. om Döda hafvet
belägna Petra, som jämte Bostra (i Hauran) var deras
förnämsta stad, uppfördes i 3:dje årh. e. Kr. en
mängd storartade byggnader, hvilkas ruiner ännu i dag
väcka alla resandes beundran. Men i 4:de årh. började
arabiska nomadstammar intränga på nabatéernas område,
och redan före muhammedanernas eröfring af Palestina
och Syrien (i 7:de årh.) torde nabatéerna hafva
upphört att existera som särskildt folk. Under
sin kulturperiod nyttjade nabatéerna uteslutande
arameiskan som sitt skriftspråk, då deras modersmål,
arabiskan, ännu icke var fixeradt i skrift. Med
all säkerhet utträngde småningom arameiskan den
inhemska arabiskan bland nabatéerna. Andra på deras
område inträngande arabiska stammar betraktade till
följd deraf de åkerbrukande nabatéerna som araméer
och benämnde derför sedermera alla bofasta stammar
med arameiskt tungomål nabatéer. Deraf de arabiske
historieskrifvarnas enstämmiga påstående att nabatéer
funnos allt fortfarande icke blott i landen ö. om
Jordan, utan äfven uti Irak Arabi (Babylonien). –
Några andra literära minnesmärken efter nabatéerna
än inskrifter (se nedan) hafva icke bevarats till
vår tid. De fyra arbeten, dels öfver åkerbruk,
dels öfver medicinska och astrologiska ämnen, som
den arabiske författaren Ibn Wachsjijja (i 10:de
årh. e. Kr.) enligt eget påstående öfversatt från
urgamla nabateiska skrifter, hafva af Gutschmid
(»Zeitschr. d. morgenl. ges.», 1861) visats vara
förfalskningar af Ibn Wachsjijja.
De nabateiska inskrifterna, de talrikaste och till
innehållet vigtigaste af de sinaitiska inskrifterna
och skrifna med ett alldeles särskildt, svårtydt
alfabet, hafva varit föremål for en långvarig,
af berömda lärda (Beer, Tuch, Levy, Blau. Meier)
utkämpad strid, på hvars utgång den vigtiga frågan
om de historiske nabatéernas etnologiska ställning
berodde. Slutligen visade Nöldeke (»Zeitschr. der
deutschen morgenländ. gesellschaft», 1863 och
1871), att språket är rent arameiskt, men personnamnen
rent arabiska, och visade äfven hvarför de hedniske
nabatéerna med sitt arabiska modersmål begagnade sig
af arameiskan som skriftspråk. Inskrifterna, hvilkas
egendomliga alfabet af arameiskt ursprung är identiskt
med det, som nyttjas på de nabateiska mynten, hafva
till största delen funnits på Sinai-halfön redan
under 1700-talet, men sedermera äfven kring Petra,
i Hauran och ända upp mot Eufrat. De förskrifva sig
sannolikt från sista årh. före och första årh. efter
Kristi födelse och hafva flere gånger publicerats,
de sinaitiska bäst af Lepsius (»Denkmäler aus Ägypten»
. . . Abteil. VI), de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
