Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montalivet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först af Konstituerande och derefter af Lagstiftande
nationalförsamlingen. Han talade der för expeditionen
till Rom och flere andra reaktionära åtgärder,
men äfven mot hvarje förslag att inskränka
tryckfriheten, hvilken alltid låg honom varmt
om hjertat. Hans oratoriska dueller med Victor
Hugo, som var yttersta vensterns banérförare,
väckte hela Europas uppmärksamhet. Af hat mot
yttersta venstern närmade M. sig alltmer Louis
Napoleon, hvars statskupp han gillade, fastän han
protesterade mot den förhatliga åtgärden att arrestera
folkrepresentanterna. Kejsaren var emellertid så nöjd
med M:s hållning under statskuppen, att han tillät
M:s inväljande i Lagstiftande kåren 1852. Snart
återvände emellertid M. till oppositionen, och under
åren 1852–56 var han den ende oppositionsmannen
i Lagstiftande kåren. Följden var den att han icke
omvaldes vid de allmänna valen 1857, och dermed var
hans parlamentariska bana afslutad. Han fortfor dock
att göra opposition mot Napoleon III i literaturen,
och för en artikel i tidskriften »Correspondant»
dömdes han till sex månaders fängelse och 3,000 francs
böter, ett straff, som kejsaren efterskänkte. M.,
som 1851 valts till ledamot af Franska akademien,
hade emellertid i många år fortsatt sina studier
af medeltidens historia. Resultatet af dessa
studier framlade han i sin stora historia om
munkväsendet, Les moines d’Occident (1860–68; flere
uppl.). Dessutom utgaf han under kejsaredömet flere
smärre politiska skrifter, i synnerhet om England,
Polen (Une nation en deuil, 1861) och påfvedömet, samt
skref en mängd artiklar i »Encyclopédie catholique»
och »Correspondant». Trots svåra och långvariga
kroppsliga lidanden förblef M. ända till sitt slut
literärt verksam för de ofta oförenliga idéer han från
sin tidigaste ungdom försvarat. Han afled d. 13 Mars
1870. E. W.
Montalivet [mångtaliva]. 1. Jean Pierre
Bachasson M., grefve, fransk statsman, f. 1766, blef
redan vid 19 års ålder parlamentsråd i Grenoble. Han
gjorde 1789 bekantskap med dåv. underlöjtnanten
Napoleon Bonaparte, men deras vänskap bröts genom den
ifver, hvarmed Bonaparte förfäktade sina exalteradt
republikanska åsigter. Revolutionen beröfvade M. hans
ämbete. Han gick då som frivillig in i armén och
deltog i ett fälttåg uti Italien, men utnämndes 1795
till mär och kallades, sedan Bonaparte 1799 blifvit
Frankrikes herskare, till prefekt och 1806 till
chef för bro- och vägbyggnadsstyrelsen (directeur
général des ponts et chaussées). 1809 erhöll han
inrikesministerportföljen, som han behöll ända till
kejsaredömets fall, 1814. Han var en af Napoleons
dugligaste och rättrådigaste ministrar samt åtnjöt
i högsta grad kejsarens förtroende. I sina memoarer
kallar Napoleon honom »le ministre habile et honnéte
homme». Under början af restaurationen lefde M. i
tillbakadragenhet på sina egendomar, men 1819 kallades
han till ledamot af pärskammaren, der han slöt sig
till det konstitutionella partiet. Död 1823. – 2.
Marthe Camille Bachasson M., grefve, fransk statsman,
den förres andre son, f. 1801. ärfde efter sin äldre
broders död, 1824, pärsvärdigheten, men fick
först vid 25 års ålder, 1826, börja deltaga
i pärskammarens förhandlingar. Han slöt sig
med ifver till det liberala partiet, hvars
åsigter han försvarade både i pärskammaren och
i åtskilliga broschyrer. Efter Juli-revolutionen
(1830) blef han en af konung Ludvig Filips mest
nitiska anhängare och utnämndes i Nov. 1830 till
inrikesminister. Den 13 Mars 1831 utnämndes han
till undervisningsminister, men blef efter Casimir
Périers död 1832 åter inrikesminister, en plats
som han med ett par års afbrott behöll ända till
ministèren Molés fall i Mars 1839. Han utnämndes då
till generalintendent för civillistan och qvarstod som
sådan till Ludvig Filips fall 1848. Det var under hans
förvaltning af civillistan, som museet i Versailles
inrättades, museet i Louvre utvidgades och slotten i
Fontainebleau, Pau och Saint-Cloud restaurerades. Han
var motståndare till Guizots förderfliga politik och
rådde, fastän förgäfves, konungen att gifva efter
för folkets rop på rösträttens utsträckning. Under
den andra republiken (1848–52) och kejsaredömet
(1852–70) deltog M. icke i det politiska lifvet, men
försvarade med kraft och talang Ludvig Filip och hans
regering i ett par skrifter: Le roi Louis Philippe
et la liste civile (1851) och Rien! Dix années de
gouvernement parlementaire (1862). Kejsaredömet
angrep han i skriften La confiscation sous l’empire
(1872). Efter kejsaredömets fall öfvergick M. från
det orleanistiska till det republikanska partiet
och förklarade 1874 öppet republiken för den
enda möjliga liberala regering i Frankrike. I
»Journal des débats» bekämpade han 1877 ministèren
Broglies statskuppsplaner och framhöll i skriften
Un heureuoo coin de terre (1878) den franska
landtbefolkningens fördelar af republiken. 1879
valdes M. till lifstidssenator. Död d. 4 Jan. 1880.
E. S.
Montalte [mångtalt], Louis de, psevdonym för
B. Pascal.
Montalto. Se Sixtus V.
Montalvan, Juan Perez de, spansk dramatiker, f. 1602,
d. 1638, var apostolisk notarie vid inqvisitionen och
nära vän till Lope de Vega, som han efterbildade
i sina ganska lösligt utförda, men nationelt
färgade dramer. Dessas antal uppgick till inemot
100. En samling af dem, utgifven i 2 bd 1638 (ny
uppl. 1652), innehåller 36 »comedias» och 12 »autos
sacramentales». De mest omtyckta af de förstnämnda
hafva varit No hay vida como la honra, La toquera
vizcaina och Los amantes de Teruel. M. är vidare
författare till dikten Orfeo (1624, på ottave rime),
de framstående novellsamlingarna Sucesos y prodigios
en amor (s. å.) och Para todos (1633), hvilka upplades
många gånger, samt biografien Fama póstuma á la vida
y muerte del doctor Lope de Vega Carpio (1636).
Montalvo, Luis Galvez de, spansk skald, f. 1549,
knöt vänskap med Cervantes under sina studentår
i Alcalá, var en längre tid i tjenst hos den
hertigliga familjen Infantado och for sedermera
såsom hieronymian-munk till Sicilien, hvarest han
omkom 1610 vid ett folkupplopp. M. vann stor gunst
hos sina landsmän genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
