Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mjeltbrand, anthrax (jfr d. o.), en infektionssjukdom, som förekommer hos menniskor och nästan alla varmblodiga djur - Mjeltbrands-emfysem, emphysema infectiosum, veterinärv., en sjukdom, som är stationär inom några orter af Sverige och andra land - Mjelten, splen l. lien, anat., är en blodkörtel, hos menniskan belägen i bukhålans öfre venstra del, ofvan venstra njuren - Mjelthugg, en huggande eller stickande flyktig smärta i mjeltregionen i venstra sidan - Mjeltsjuka, engelsmännens spleen, motsvarar ungefär hypokondri (se d. o.) - Mjeltsjukdomar. Mjelten, som är ett synnerligen blodrikt och elastiskt organ, blir lätt utsatt för blodöfverfyllnad (hyperemi), i synnerhet i alla slags infektionssjukdomar - Mjolner. Se Mjölne - Mjukfeniga fiskar, zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säkrast genom mikroskopisk undersökning af skorpan,
som alltid innehåller de karakteristiska bacillerna.
C. A. L. F. B.
Mjeltbrands-emfysem, emphysema infectiosum,
veterinärv., en sjukdom, som är stationär inom
några orter af Sverige och andra land, samt hvaraf
under sommar och höst endast nötkreatur af 1/2–4
års ålder angripas. Orsaken till sjukdomen är en
klyfsvamp i form af en staf, som är något kortare
och tjockare än mjeltbrandsbacillen (se Mjeltbrand)
samt, i motsats till denne, rörlig. I somliga dylika
baciller finner man ibland 1, stundom 2 sporer. Efter
att i luften kringförda baciller blifvit upptagna
af någon såryta eller inkommit i lungorna, uppstå
på åtskilliga kroppsdelar (såsom på insidan af
låren, på bogen, länden, tungan eller svalget)
svulster, hvilka inom några timmar kunna uppnå en
betydande storlek och i början visa sig smärtsamma,
men sedan blifva okänsliga. Vid beröring af desamma
förmärkes ett knistrande ljud, härrörande af på
stället utvecklade gaser i bindväfven under huden
och emellan musklerna. Samtidigt med uppkomsten af
svulsterna eller dessförinnan hafva djuren feber,
darra, röra sig med svårighet och visa mer eller
mindre häftiga tecken af kolik. Nästan alla de sjuka
dö inom 1–3 dagar. Vid undersökning af de döda djuren
finner man blodet hafva ett normalt utseende. Det
innehåller endast ett ringa antal baciller; deremot
finnes en betydande mängd sådana i vätskorna å de
ställen, der svulsterna förekomma. I svulsterna
är väfnaden genomdränkt af en skummig, blodfärgad
vätska, hvarjämte bindväfven emellan dem är uppfylld
af gas, som brinner med blå låga och till större delen
utgöres af metylväte. – Behandling af de sjuka djuren
är utan nytta. Åtgärderna till sjukdomens hämmande
böra vara desamma som vid mjeltbrand. Skyddsympning
af nötkreatur genom i buljong odlade och medelst
upphettning försvagade baciller har blifvit företagen
i Frankrike, men fördelarna deraf äro ännu ej noggrant
kända. C. A. L.
Mjelten, splen l. lien, anat., är en blodkörtel,
hos menniskan belägen i bukhålans öfre venstra del,
ofvan venstra njuren, under mellangärdet och åt höger
mot magens botten. Vid denna är han fäst genom ett
öfverdrag af bukhinnan, hvilket stundom kan som en
stjelk uttänjas, så att mjelten ligger lös i bukhålan,
fyttbar och flyttande från det ena stället till det
andra (s. k. »vandrande» mjelte). Till konsistensen
är den friska mjelten mjuk, till färgen purpurröd,
med en dragning i grått. Han vexlar hos samma individ
betydligt till storleken vid olika tillfällen, och
hans volym kan många gånger ökas i vissa sjukdomar,
t. ex. i långvarig frossa, då han äfven hårdnar och
blir specifikt tyngre. Anmärkningsvärd är vid denna
och några andra sjukdomar mjeltens hastiga ansvällning
vid anfallen. Mjeltens byggnad och funktioner äro
ännu icke fullt kända. Så mycket framgår dock af hvad
man vet, att denna körtel måste tillhöra lymfsystemet
och hafva ett vigtigt inflytande på blodberedningen,
så att i honom frambringas hvita och till pigment
sönderdelas röda blodceller. Att han emellertid
icke i dessa hänseenden är oumbärlig, synes vara
klart deraf att, om han med framgång borttages
(exstirperas), hvilket skett på såväl menniskor
som djur, inga synnerliga följder deraf visat sig.
G. v. D.
Mjelthugg, en huggande eller stickande flyktig smärta
i mjeltregionen i venstra sidan, som vanligen
uppkommer efter häftigt springande i synnerhet
efter måltider, då ventrikeln är fylld. Denna
nervsmärtas rätta säte och natur äro något
dunkla. Sannolikt sitter den ej i mjelten, utan
i diafragmat (mellangärdet), och uppkommer genom
denna muskels öfveransträngning. Genom stillhet
går den snart öfver. Ofta upphör den genast,
då man håller andan efter en djup inandning.
F. B.
Mjeltsjuka, engelsmännens spleen, motsvarar ungefär
hypokondri (se d. o.).
Mjeltsjukdomar. Mjelten, som är ett synnerligen
blodrikt och elastiskt organ, blir lätt utsatt
för blodöfverfyllnad (hyperemi), i synnerhet i
alla slags infektionssjukdomar. Denna stegras
sällan till allmän inflammation af mjelten
(splenitis, lienitis), vanligare blott till
svullnad, mjelttumör, ofta af 3–4 gånger den
vanliga volymen, än af öfvergående art (akut), än
mera beståndande (kronisk). Den akuta mjelttumören
förekommer sålunda konstant vid alla former af tyfus,
öfvergående frossa och ofta äfven i kolera, mässling,
skarlakansfeber, koppor, mjeltbrand, rots, rabies,
pyemi och puerperalfeber. Äfven förekommer den genom
kollateral fluxion, vid hastigt hämmad menstruation
och genom hindradt blodaflopp i lefver-, hjert- och
lungsjukdomar. Tumören, som framkallar föga subjektiva
symtom, kännes vanligen nedanför refbensranden i
venstra hypokondriet och skjutes nedåt genom djup
inandning. Stundom blir mjeltkapseln så spänd, att
den brister (»mjeltruptur»), då hastig död under
symtom af inre förblödning inträder. Sådan ruptur
förorsakas dock oftare af stötar på mjeltregionen. Den
kroniska mjelttumören förekommer i synnerhet i
invetererade frossor (jämte lefverförstoring) och
blir då ofta ganska stor, men ännu större i den
lienala leukemien (se Leukemi). Vid den kroniska
förstoringen förvandlas ofta mjelten till en
späck- eller vaxlik klump (späckmjelte, vaxmjelte,
kolloid,- eller amyloid-degeneration). Stundom blifva
endast de malpighiska kropparna späckvandlade och
framträda då mot den röda mjeltpulpan liknande kokta
sagogryn (»sagomjelte»). Genom embolier i grenar af
mjelt-arteren uppstå kilformiga mjelt-infarkt. Såsom
nybildningar i mjelten förekomma både tuberkeln och
kräftan och bland parasiter echinokocker, ehuru
mera sällsynt än i lefvern. En af de vigtigaste
mjeltsjukdomar förekommer i leukemien. Se vidare
Mjeltbrand, Mjelthugg och s. k. Mjeltsjuka.
F. B.
Mjolner. Se Mjölne.
Mjukfeniga fiskar (Malacopterygii Artedi; Anacanthini
J. Müller, Günther m. fl.; Arthropteri Kner),
zool. Beskaffenheten hos fenornas, särskildt
ryggfenornas, strålar att vara antingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
