Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mission (Lat. missio), sändning, beskickning; uppdrag; kall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsändande af kristna lärare med syftemål att utbreda
eller befästa kristendomen. Yttre mission har
till uppgift att genom evangeliets förkunnande
verka omvändelse bland hedningar (och judar),
hvaremot den inre missionen (ett af filantropen
J. H. Wichern på 1840-talet uppfunnet uttryck) har
sitt fält inom den kristna församlingen sjelf och
afser att väcka en lefvande kristlig anda hos dem,
som endast till namnet äro kristna. Missionsidén
eger sitt bibliska stöd i Kristi maning till
lärjungarna i Matt. 28: 19, och missionens historia
sammanfaller med historien om kristna kyrkans
uppkomst och utbredning. I urkristendomens dagar
framstår apostlarnas individuella missionsverksamhet,
särskildt Paulus’. Han valde hälst de stora städerna
till arbetsfält. Omvändelseverket gick fram på
det romerska rikets banade färdvägar och sträckte
sig inemot midten af 2:dra årh. till Mindre Asien,
Grekland, Italien, södra Gallien och norra Afrika. –
Vid medeltidens början sammanstötte kyrkan med
folkvandringshorderna, och missionen fortfor att
vara hennes förnämsta lifsfråga. Keltiska missionärer
från Irland och Skotland gingo i spetsen och verkade
segerrikt på kontinenten, ja framträngde ända till
Färöarna och Island. Engelsmännen, bland hvilka
Augustinus missionerade i slutet af 6:te årh.,
togo kraftigt vid (Bonifacius, Willibrord m. fl.). I
9:de årh. hotades den kristna verlden af sarasener,
magyarer och skandinaviska vikingar. Då gjorde Ansgar
ett stort verk, i det han förde kristendomen till
Danmark och Sverige (829). Öfriga kända apostlar för
Sverige voro Vitmar, Gautbert, Nithard, Erimbert,
Rimbert, Unne, Odinkar, Sigfrid, David, Eskil, Botvid
och Staffan. Norrmännens omvändelse till kristendomen
förbereddes eller åstadkoms genom missionsverksamhet
af deras konungar Håkan Adalstens fostre och Olof
Tryggvesson (senare hälften af 900-talet). Bland
slaverna missionerade företrädesvis grekiska
kristna (Cyrillus och Methodius, i 9:de årh.,
m. fl.). Ej sällan verkade den kristna missionen
med vapenmakt. För korstågen (se d. o.) låg väl
ursprungligen intet egentligt missionssyfte till
grund, men inom kort blefvo de använda i missionens
tjenst (Östersjöprovinserna, Preussen). Genom
svenskarnas eröfrings- och korstågsfärder till
Finland kristnades detta land, och såsom dess apostel
framstår den i England födde Upsalabiskopen Henrik
(senare hälften af 1100-talet). – Med de stora
upptäcktsresorna vid ingången till nyare tiden var
förbundet ett lifligt missionsintresse. Munkordnarna
(dominikaner, franciskaner, karmeliter, kapuciner)
missionerade ifrigt i Nord- och Syd-Amerika samt
i Afrika, men deras verksamhet fördunklades snart
af jesuit-orden. Loyolas medarbetare Fr. Xavier,
som från 1542 verkade uti Indien och östra Asien,
är en af alla tiders störste missionärer. Äfven till
Nord- och Syd-Amerika sträckte sig jesuiternas nit. Den
romersk-katolska missionen fick 1622 fast sammanhang
genom institutionen »Congregatio de propaganda fide»
(se vidare Propaganda).
De protestantiska kyrkorna
stodo i fråga om hednamission en tid långt efter
den katolska. (Reformationen sjelf kan betraktas såsom en
storartad akt af inre mission). Sverige var
bland de protestantiska landen det första, som
upptog hednamissionen (under Gustaf Vasas tid
bland lapparna). Holländarna kristnade sedermera
massvis och med hjelp af hotelser befolkningen i
sina kolonier. De till Amerika utvandrade engelske
puritanerna kommo dit med afsigt att predika för
rödskinnen, men inskränkte sig mest till att bekriga
och döda dem. Svenska prester i kolonien »Nya Sverige»
egnade sig deremot åt verklig mission (se nedan),
men först den engelske indian-aposteln John Eliots
bibelöfversättning på mohikanspråket (1661–64)
gjorde slag i saken. 1701 stiftades i London »Society
for the propagation of the gospel in foreign parts»,
och dermed togs missionsverksamheten om hand af
frivilliga samfund eller föreningar, ett utmärkande
drag för de två senaste århundradena. Pietismen gaf
den egentliga väckelsen. Den af Fredrik IV af Danmark
sedan 1705 bekostade missionen i Trankebar (dansk
koloni i Ostindien), hvilken stod under ledning
af A. H. Francke i Halle, öfvertogs sedermera
af missionssällskapet i Dresden (sedan 1848 i
Leipzig). På Grönland missionerade Hans Egede från
1721. Storartadt, fastän med ringa medel, verkade
herrnhutarna, hvilka 1732–42 utsände missionärer till
Vestindien, Syd-Amerika, Nord-Amerikas indianer,
Labrador, Grönland, Lappland, Algeriet, Guinea,
Kaplandet, Ceylon och Central-Asien. Denna lilla sekt
åstadkom på 10 år mera än hela evangeliska kyrkan hade
uträttat på 200 år. Under rationalismens tidehvarf
förlamades missionsnitet, men fick å nyo lif i slutet
af 1700-talet. Städse gingo sekter i spetsen, och
kyrkan följde tveksamt eller motvilligt efter. Det
var från engelska baptister (se Carey, W.) och
metodister, som den nya rörelsen utgick. 1800-talet
har framför andra varit missionernas tidehvarf. –
Vid 1700-talets slut funnos endast 7 protestantiska
missionssällskap. Nu (1887) finnas af större sådana
omkr. 50 i Europa och 20 i Förenta staterna, förutom
många i kolonierna. Vid början af 1800-talet utgafs
för protestantismens yttre missioner årligen knappt 1
million kronor; nu utgifvas sammanlagdt 26 mill. Då
undervisades 5,000 till evangelisk bekännelse
omvända hedningar; nu räknas de omvände till
1,880,000. 1/2 mill. barn undervisas i 12,000 skolor,
och missionärernas antal uppgår till 2,800. För
judemissionen verka 20 samfund med 270 missionärer,
af hvilka hälften är af judisk börd. Omkr. 100,000
judar antagas hafva under 1800-talet öfvergått till
kristendomen. Det största missionssällskap i England
är »The church missionary society for Africa and
the east» (stift. 1799), det förnämsta i Nord-Amerika
»American board of commissioners for foreign missions»
(st. 1810); det mest betydande tyska är förlagdt
till Basel i Schweiz (st. 1815) samt räknar både
lutheraner och reformerta bland sina arbetare. I
Danmark stiftades 1821 »Det danske missionsselskab»,
som 1864 sände hednalärare till Ostindien och
sedermera till Grönland. Grundtvigianerna togo sig
an santalmissionen (i Indien) under Börresen och
norrmannen Skrefsrud. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
