Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mehri ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ända till krigets slut, 1790, med undantag af de
tillfällen, då det fördes af konungen sjelf. 1789
utnämndes han till general af infanteriet och 1790
till fältmarskalk, men tog afsked redan 1791. 1792
blef han En af rikets herrar. Död i Stockholm
d. 21 April 1800. – M., »en ful och lång» karl,
var sedan 1763 gift med Lovisa Augusta Sparre,
en af de af Kellgren besjungna »tre gratierna».
C. O. N.
Meile [ma’jle], tysk mil. Se Mil.
Meilhac [meja’k], Henri, fransk teaterförfattare,
f. i Paris 1832, var 1852–55 tecknare i »Journal pour
rire» och skref sedermera för olika Paris-teatrar
en stor mängd lustspel och operett-texter, bland
hvilka emellertid de flesta äro alster af hans
1860 började medarbetareskap med Ludovic Halévy (se
denne). Detta ovanligt trogna och långvariga samarbete
vann sina största framgångar i sededramen Froufrou
(1869; uppförd i Sverige 1870) samt i texterna till
offenbachiaderna och Bizets opera Carmen (1875). Bland
de stycken, som M. författat ensam, må nämnas La
vertu de Célimène (1861) och Suzanne et les deux
vieillards (1868; »Susanna och gubbarna», 1869). Bland
franska lustspelsförfattare är M. den mest utprägladt
parisiske, en bulevardlifvets sedemålare. Han förfogar
öfver mycken uppfinningsförmåga och ett utbildadt
sinne för scenisk eftekt.
Meinardus [maj-], Ludvig Siegfried, tysk musiker,
f. 1827, studerade 1846–47 vid konservatoriet i
Leipzig, innehade derefter diverse anställningar som
musiklärare eller teaterkapellmästare, dirigerade
1853–65 sångakademien i Glogau, fick 1862 titel
af storhertiglig oldenburgsk musikdirektör, blef
1865 lärare vid konservatoriet i Dresden samt
flyttade 1874 till Hamburg såsom kompositör och
musikreferent. Bland hans många kompositioner nämnas
oratorier (Simon Petrus, Luther in Worms m. fl.),
chörballader (Rolands Schwanenlied, Die nonne m. fl.),
mäss-sånger, violin- och pianosaker, stråkqvartetter,
symfonier. Som skriftställare har han utgifvit
Kulturgeschichtliche briefe (1872), Ein jugendleben
(1874) och Mattheson und seine verdienste um die
deutsche tonkunst (1879) samt framförallt Mozart, ein
künstlerleben (1883, en förträffligt populariserad
framställning af Mozarts lif och egenheter).
A. L.
Meine [ma’jne], Gerard van der, målare af den flamska
skolan, uppgifves af Karel van Mander hafva lefvat
i Gent kort efter Jan van Eyck. För öfrigt vet man
ingenting om honom, blott att en målare med hans namn
1452 upptogs i Gents Lukas-gille och 1474 var dess
vice ordförande. Mander talar om en Lucretia af honom,
men man känner ingenting med visshet om denna, och de
taflor, som tilldelas honom, hafva helt godtyckligt
blifvit döpta. En sådan bild är ett triptychon
(tredubbel altartafla med midtbild och flyglar) med
Korsfästelsen i midten samt Kopparormen i öcknen och
Moses slående vatten ur klippan på sidorna, hvilken
altarbild finnes i S:t Bavo i Gent. C. R. N.
Meineke [ma’j-], Johann Albert Friedrich August,
tysk filolog, f. 1790, d. 1870, 1826–57 direktor för
Joachimsthal-gymnasiet i Berlin,
var en framstående och produktiv textkritiker på den
grekiska filologiens område. Hans förnämsta arbete
är Graecorum comicorum fragmenta (5 bd, 1839–57;
en mindre edition i 2 bd 1847).
Meiners [ma’j-], Christoph, tysk historieskrifvare
och filosof, f. 1747, d. 1810 som professor i
filosofi i Göttingen, tillhör såsom filosof den
s. k. tyska popularfilosofien, men har sin egentliga
betydelse såsom författare på det religions- och
kulturhistoriska området. Bland hans skrifter af
senare slaget må nämnas Vergleichung der sitten des
mittelalters mit denen des 18 jahrhunderts (3 bd,
1793–94) och Geschichte des weiblichen geschlechts
(4 bd, 1798–1800). L. H. Å.
Meinert [me’j-]. 1. Nikolaj Jonathan M., dansk
affärsman och politiker, f. i Köpenhamn 1791, var
1840–48 ständerdeputerad. Han tog verksamt del i de
politiska och nationella sträfvandena under Fredrik
VI och Kristian VIII samt var en bland stiftarna af
»Trykkefriheds-selskabet» (1835) och »Den slesvigske
hjelpeforening» (1844). Efter 1848 drog han sig
tillbaka och var endast en kort tid (1854–55)
medlem af landstinget. Död 1877. – 2. Frederik
Vilhelm August M., dansk zoolog, den föregåendes
son, f. i Köpenhamn 1833, blef teol. kandidat 1857,
men egnade sig, under J. K. Schiödtes ledning, åt
zoologiska studier och tog 1863 doktorsgraden. 1883
blef han docent vid landbohöjskolen och 1885
inspektor vid universitetets zoologiska museum. M. har
författat åtskilliga förtjenstfulla dels faunistiska,
dels anatomisk-fysiologiska afhandlingar om myror,
tvestjertar och närstående djur: Bidrag til de danske
myrers naturhistorie (1861), Anatomisk undersögelse
af de danske örentviste (1863), Danmarks myriapoder
(1866–72). E. Ebg.
Meinicke [ma’j-], Karl Eduard, tysk geograf, f. 1803,
d. 1876, blef 1825 lärare vid gymnasiet i Prenzlau och
var 1846–69 dess direktor. Han var en af K. Ritters
utmärktaste lärjungar samt i synnerhet kännare af
Asiens och Australiens etnografiska förhållanden. Ett
monumentalt arbete är hans stora verk Die inseln des
Stillen oceans (1875–76).
Meiningen [ma’j-]. 1. Hertigdöme. Se
Sachsen-Meiningen. – 2. Hufvudstad i hertigdömet
Sachsen-Meiningen, vid Werra och linien
Eisenach–Lichtenfels af Werra-banan. 11,227
innev. (1880). Staden är säte för landets regering,
den för Sachsen-Meiningen, Sachsen-Koburg samt de
preussiska kretsarna Schmalkalden och Schleusingen
gemensamma »landgericht», gymnasium, realgymnasium
och lärareseminarium. Förnämsta byggnaden är
det gamla hertigliga palatset Elisabethburg
(anlagdt 1682), hvilket innehåller konstsamlingar,
bibliotek och det hennebergska arkivet. Industrien är
obetydlig. Hofteatern har vunnit europeisk ryktbarhet
genom sina utmärkta skådespelare, »Meiningarna». Till
en stor del står teatern för detta rykte i skuld hos
hertig Georg, som upplöste operan och använde alla
disponibla medel för skådespelet. Meiningarna utmärka
sig mindre genom öfverlägsenheten hos de särskilda
medlemmarna än genom en ypperlig ensemble.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
