Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medicin, betyder såväl läkemedel som läkekonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjukdomar blifva föremål för specialstudier af
särskilda fackmän. Så tillhöra sinnessjukdomarna
särskildt psykiatrien, nervsystemets
sjukdomar nevropatologien, ögonsjukdomarna
oftalmologien l. oftalmiatrien, öronsjukdomarna
otiatrien, svalgets och strupens sjukdomar
laryngopatologien. Dermatologien sysselsätter
sig med hudsjukdomar, syfilidologien med veneriska
sjukdomar, företrädesvis syfilis, gynekologien med
de för de qvinliga organen egendomliga sjukdomarna,
pediatriken med barnsjukdomarna, epidemiologien
med epidemierna l. farsoterna, bakteriologien med
farsoternas orsaker, bakterierna, toxikologien med
gifterna och de af dem framkallade sjukdomarna samt
deras motgifter, obstetriken med allt, som hör till
qvinnans slägtlif, specielt barnsbörden och läkarens
ingrepp till dess underlättande, förlossningskonsten,
kirurgien med en mängd yttre och inre åkommor,
för såvidt de äro föremål för operation, och
rättsmedicinen med sjukdomarnas förhållande till
rättsväsendet och samhällslifvet.
Medicinens historia. Den äldsta medicinen stod
i närmaste samband med den religiösa kulten och
utöfvades af prester och mager. Sedermera påverkades
den alltför mycket af de filosofiska skolorna; och
ehuru redan tidigt många försök gjordes att grunda
den mera på objektivt naturstudium, har den först i
nyare tider blifvit hvad den bör vara, en empirisk
naturvetenskap, stödd på och sammanhängande med
alla öfriga naturvetenskaper. De äldsta spåren af
läkekonstens utöfning träffas hos de äldsta kända
folken, fenicer, inder, perser, egypter, israeliter
och greker. – Den äldsta medicinska literaturen
träffas i Indien i flere på sanskrit skrifna böcker,
af hvilka den förnämsta är den af Susrutas enl. somliga
redan i 14:de årh. f. Kr., enl. andra så sent som
i 1:sta årh. e. Kr. författade »Ayur-Veda». Den
fornindiska medicinen, ehuru utöfvad af en kast,
som var skild från presternas, hade dock i mycket
en religiös och mystisk karakter, betraktades som en
uppenbarelse af Gud och var derför icke underkastad
någon utveckling. Emellertid förvånas man öfver den
massa af iakttagelser, som samlades, de noggranna
dietetiska reglerna, rikedomen på läkemedel
samt den utvecklade kirurgiska och obstetriska
tekniken. T. o. m. liköppningar gjordes. Indernas
anatomi och fysiologi voro dock högst torftiga och
löjliga. Nafveln var enligt deras åsigt centrum
för kärl och nerver o. s. v. Särdeles utbildad var
konsten att förlänga lifvet: elixir och hokuspokus
funnos, som ansågos förläna ända till 500, ja 10,000
år. Hela patologien beherskades af hypotesen om
de fem grundelementen: jord, vatten, ljus, luft och
eter. Urinvägarnas sjukdomar, stenpassion, sockersjuka
och spetälska äro ganska utförligt afhandlade. Otaliga
läkemedel begagnades, mest från växtriket, men äfven
från mineralriket, äfvensom många oljor och feta
ämnen, bl. a. smör af qvinnomjölk. En mängd gifter
och motgifter var äfven känd, och i konungarnas kök
voro särskilda läkare anställda för att förekomma
gift i maten. Särdeles utvecklad var läran om
sår, abscesser, benbrott
luxationer, bråck, och man begagnade sig af
skalpeller, sågar, specula, blodiglar, koppning,
stensnitt, ja t. o. m. af så moderna operationer
som buksnitt och tarmsöm. Bland förbandsmedel intog
oleum sesami orientalis ett framstående rum såsom ett
verkligt antiseptiskt medel. Äfven obstetriken är i
ofvannämnda verk ganska utförligt behandlad. Vissa
kasters fruar förlöstes af barnmorskor i särskilda
förlossningshus; förbättring af felaktiga lägen
genom vändning brukades, äfvensom manuel extraktion,
styckning af foster och kejsaresnitt. Men derjämte
tillkommo vidlyftiga ceremonier, böner och hymner. –
Äfven i Kina var läkekonsten tidigt utbildad,
ehuru i värde ej jämförlig med den indiska. Nästan
alldeles okunniga i anatomi, fästa kineserna en
löjlig vigt vid pulsens beskaffenhet, äro klena
kirurger och hafva en mängd läkemedel, af hvilka
ginseng-roten är det vigtigaste. Den förnämsta
läkareboken f. n. är »Ching-che-chun-ching» i 40
band. – Den äldre egyptiska medicinen, som lånat
mycket från Indien, var ett monopol för presterna och
betraktades som en öfvernaturlig gåfva från naturens
gudinna, Isis. De äldsta medicinska urkunderna voro
de s. k. »Embre» l. »Ambres», 6 af de 42 vishetens
böcker, som Hermes ristade på pelare. Under det de
högre presterna begagnade blott teurgiska medel,
öfvades den egentliga medicinen af de lägre
presterna, de s. k. pastoforerna. Hufvudsaklig
vigt lades på dietetiken. Måttlighet och renlighet
upphöjdes till gudomliga bud. Fasta, kräkmedel och
laxermedel begagnades på bestämda tider; salvor,
bad, frotteringar och omskärelse voro i allmänt
bruk. Läkemedlen voro i allmänhet enkla; sannolikt
brukades tidigt opium och scilla. Ett sammansatt
medel, »kyfi», åtnjöt stort anseende. På afbildningar
finner man amputationer och kastrationer. Skickligast
voro egypterna måhända i ögonsjukdomar, och
ögonläkarna stodo högt i anseende. – Den judiska
läkekonsten ordnades af Moses hufvudsakligen efter
egyptiska förebilder. Kung Salomo lär hafva författat
ett medicinskt verk »Sefer refuoth» (sundhetstaflor),
hvilket den fromme Hiskia lät uppbränna, emedan det
skulle hafva innehållit afgudiska element. Den äldre
judiska medicinen bar en helt och hållet teurgisk
prägel. Den senare talmudiska medicinen upptog deremot
mycket från grekerna. Hygienen och förlossningskonsten
stodo högt hos judarna. Med tiden sammansmälte den
judiska medicinen med den arabiska. – De gamle
kaldéerna, mederna och perserna trodde mera på magien
än på örter eller knif.
Under det läkekonsten hos nu nämnda folkslag var mer
eller mindre insvept i en mystisk slöja, kom den först
genom den friare grekiska odlingen till en naturligare
och sjelfständigare utveckling. Visserligen var den
äfven hos grekerna i början förenad med tempeltjensten
och bestod delvis i offer och böner till vissa
mystiska gudomligheter, som ansågos råda öfver lif
och helsa, såsom Apollon, i egenskap af gudarnas
läkare kallad Paian, Artemis, qvinnornas skyddande
gudomlighet (såsom barnaförlöserska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
