Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mantegazza ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brandenburgs konservativa ministèr och hade väsentlig del
i utfärdandet af författningen af d. 5 Dec. s. å. I
Nov. 1850 öfvertog han vid Brandenburgs insjuknande
tills vidare utrikesministerportföljen samt utnämndes
i Dec. s. å. definitivt till ministerpresident
och utrikesminister, från hvilka befattningar han
aflägsnades först d. 6 Nov. 1858, sedan prins Vilhelm
af Preussen öfvertagit styrelsen såsom regent. I den
inre politiken gingo M: s sträfvanden ut på att hämma
utbildningen af ett konstitutionelt statsskick. I
ledningen af de yttre politiska förhållandena lät
han alltsedan 1851 icke obetydligt påverka sig
af dåv. preussiska sändebudet hos förbundsdagen
i Frankfurt O. v. Bismarck-Schönhausen. 1859–60
tillhörde M. preussiska deputeradekammaren och
hade sedan 1866 plats, såsom lifstidsledamot,
i herrehuset. – 3. Karl Rochus Edwin von M.,
friherre, tysk härförare, den föregåendes kusin,
född i Dresden 1809, blef 1827 officer vid ett
preussiskt gardeskavalleriregemente. Under de
orofyllda marsdagarna i Berlin 1848 tjenstgjorde han
såsom adjutant hos prins Albrekt, blef bemärkt af
konung Fredrik Vilhelm IV och anställdes snart såsom
adjutant hos denne. 1857 förordnades han till chef
för afdelningen »för personliga angelägenheter» i
krigsministeriet och kom på denna post att i väsentlig
mån bidraga till den stora ombildningen af preussiska
armén. Efter att en tid hafva deltagit i fälttåget
i Danmark 1864 var han Juni–Aug. 1865 befälhafvare
öfver trupperna i hertigdömena Slesvig och Holstein
och sedermera guvernör i Slesvig. I denna egenskap
besatte han vid preussisk-österrikiska krigets
utbrott i Juni 1866 det af österrikarna förvaltade
Holstein och ryckte efter krigets förklarande in
i Hannover samt öfvertog d. 19 Juli efter general
Vogel von Falckenstein befälet öfver Mainarmén. I
spetsen för denna utförde han det s. k. Mainfälttåget
och slog de sydtyska rikstrupperna vid Hanau,
Helmstadt, Üttingen, Bossbrunn och Würzburg. Vid
krigsutbrottet 1870 stod M. i spetsen för 1:sta
armékåren samt deltog i striderna ö. om Metz och
i nämnda fästnings inneslutning. Efter dess fall
ställdes han i spetsen för den nybildade 1:sta armén,
med hvilken han bekämpade den franska nordarmén under
general Faidherbe, men tog på nyåret 1871 befälet
öfver den nybildade sydarmén. Under hans ledning
utförde denna de skickliga rörelser i öfre Elsass mot
den till Belforts undsättning framryckande franska
armén under general Bourbaki, hvilka ledde derhän att
Bourbaki trängdes öfver på schweiziskt område. Efter
krigets slut förde M. till Sept. 1873 befälet öfver
den i Frankrike qvarlemnade tyska ockupationsarmén
och utnämndes s. å. till generalfältmarskalk. Han
användes sedermera i diplomatiska värf (utomordentliga
beskickningar till ryske kejsaren 1876 och 1879)
samt öfvertog d. 1 Okt. 1879 ståthållareskapet öfver
rikslandet Elsass-Lothringen och s. å. befälet öfver
den derstädes förlagda armékåren. Död i Karlsbad 1885.
1. O. 3. C. O. N.
Mantik l. manti (Grek. mantike, manteia; Lat.
divinatio), spådomsgåfva, spådomskonst,
motsvarar på hedendomens område närmast
hvad som på den heliga historiens benämnes
profetia. Kännetecknande för mantiken var, att siaren
(mantis) vid uppenbarelsens mottagande försattes
af spådomsanden i ett ekstatiskt, ett mer eller
mindre medvetslöst tillstånd (mania). Äfven under
själstillstånd, som liknade ekstasen, trodde man
sig få uppenbarelser, t. ex. genom drömmar (»drömmen
kommer från Zevs»). Likaledes ansågos vissa sjukdomar
och i synnerhet dödens annalkande kunna frigöra den
medfödda, men under vanliga förhållanden bundna
aningsförmågan, hvarför man särskildt tillskref
döende en profetisk förkänsla. Äfven skalders,
tänkares och konstnärers skapande förmåga ansågs som
en gudarnas gåfva, en omedelbar inspiration (furor
divinus). Mantiken betraktades emellertid ej blott som
en gåfva, utan ock som en konst. Ty redan de under
ekstas och drömmar erhållna uppenbarelserna behöfde
ofta en uttolkning, och de sanna behöfde skiljas
från de falska (gudarna tänktes nämligen äfven kunna
genom drömmar vilja bedraga menniskorna). Dertill
kom, att de för uppenbarelsers erhållande tjenliga
själstillstånden kunde genom konst åvägabringas
(ekstas genom bedöfvande dunster eller örter, drömmar
genom medicinska medel eller genom att tillbringa
natten i heliga grottor eller tempel). Men det var
ej blott genom uppenbarelser i menniskans inre,
som gudarna tänktes tillkännagifva sina rådslut om
framtiden, utan ock ännu vanligare genom yttre tecken,
vare sig dessa af gudarna omedelbart skickades eller
af menniskorna söktes. Och dessa tecken behöfde
ofta af den erfarne tydas, hvarjämte denne äfven
troddes ega förmåga att tvinga gudarna gifva svar
på framställda frågor: mantiken öfvergår till magi
(se d. o.), t. ex. i andebesvärjelserna. Så utbildades
mantiken till det yrkesmässigt bedrifna utforskandet
af framtiden. Mantiken såsom betecknande de medel,
genom hvilka man fick kännedom om det tillkommande,
återfinnes också hos alla hedniska folk. Redan
i Mose böcker omtalas – under strängt förbud för
deras utöfvande af Israels folk – några af de då
bland hedningarna öfliga sätten för utforskande
af framtiden. Denna kunskap sökte man vinna
bl. a. medelst »terafim» (husgudar), spådom och
signerier samt andebesvärjelser eller ock derigenom
att menniskan togs i besittning af en ond ande eller
att de döde tillspordes (nekromanti). Andra medel, som
omtalas i Gamla test., voro astrologi, lottkastning
medelst pilar eller stafvar samt rådfrågande af
offerdjurs inelfvor eller af Baal-Sebubs orakel i
Ekron. – Sin högsta utbildning vann dock mantiken
hos grekerna och romarna, hos hvilka den sattes i
närmaste samband med religionen och statslifvet. Hos
dessa folk indelades den i två klasser: den konstlösa
och den konstmässiga. Till den förra klassen räknades
ekstasen och drömmar samt de dödes besvärjande. I de
s. k. oraklen fick man ett ordnadt institut för detta
slag af mantik. Till den andra klassen hörde tydningen
af gifna eller sökta tecken. Hos grekerna fäste man
sig hufvudsakligen vid de af gudarna omedelbart gifna
tecknen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
