Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magistratspredikan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på samma gång blifvit ett historiskt vittnesbörd om
sammansmältningen emellan de normandiske eröfrarnas
ättlingar och barnen till de underkufvade
angelsachserna. Så t. ex. tala de ryktbara 39:de
och 40:de artiklarna (»Nullus liber homo capiatur»
etc.) om, att ingen fri man må häktas, ställas utom
lagen, landsförvisas eller beröfvas sin egendom på
annat sätt än genom sina likars dom enligt landets
lag. Och i 62:dra art. inskärpes, att konungens
vasaller skola i förhållande till sina män låta samma
lagar och friheter gälla, som han beviljat dem. Det
i konstitutionelt afseende nya och märkvärdiga
i Magna charta är att skattebevillningsrätten
uttryckligen öfverlemnas åt en folkrepresentation
(ärkebiskopar, biskopar, abboter, grefvar, baroner
och konungens öfriga omedelbara låntagare). Hon
uppställer äfven konstitutionella garantier, i det
hon öfverlemnar beifrandet af brott emot hennes
bestämmelser åt ett 25-mannautskott af baronerna,
som eger att med hela folket (»communa totius
regni») gripa till vapen mot konungen, om han
öfverskrider sin befogenhet. Magna charta, ehuru
till formen en oktrojerad författningsurkund,
hvilar sålunda i sjelfva verket på ett ömsesidigt
fördrag emellan konung och folk. Magna charta har
haft en utomordentlig betydelse för det engelska
statslifvet. »Hela Englands konstitutionella historia
är föga mer än en kommentar till Magna charta»,
säger Hallam och efter honom Stubbs. William Pitt
d. ä. gick så långt i beundran för detta aktstycke,
att han förklarade dess »barbariska latin lika mycket
värdt som hela den klassiska literaturen».
Magna mater, Lat., »stormodern». Se Rhea.
Magnan [manja’ng], Bernard Pierre, marskalk
af Frankrike, f. 1791, d. 1865, ingick 1809 i
franska armén, men sattes 1831, såsom öfverste,
i disponibilitet till följd af visad undfallenhet
vid stillandet af arbetareoroligheter, som utbrutit
i Lyon. Kort derefter vann han anställning i
belgiska armén, der han erhöll generalsbefäl. 1839
inträdde han åter i tjenstgöring i Frankrike,
såsom brigadgeneral, och förde derefter i nära 7
år kommandot i depart. Nord. Efter tronpretendenten
prins Ludvig Napoleons arrestering i Boulogne (1840)
beskylldes M. för att vara medveten om dennes tilltag,
men bedyrade sig hafva varit fullkomligt okunnig
om såväl detta som den höga post, hvilken lär hafva
varit honom sjelf tillämnad, i händelse förehafvandet
lyckats. 1841 undertryckte M. kraftigt arbetareuppror
i Lille och Roubaix. 1845 blef han divisionsgeneral,
och efter Februarirevolutionens utbrott (1848) mottog
han af den republikanska styrelsen befälet öfver
tredje divisionen af Alparmén. Efter underrättelsen
om Juni-upproret i Paris (1848) verkställde han med
denna truppstyrka en berömd ilmarsch till regeringens
undsättning (534 km. på 7 dagar). Ett år senare
undertryckte han energiskt det förbittrade upproret
i Lyon (d. 15 Juni 1849), sedan han först afsigtligt
gifvit det tid att organisera sig. Han invaldes
derefter i Lagstiftande församlingen och erhöll
d. 15 Juli 1851 kommandot öfver Paris-armén. I denna
ställning blef M. ett af presidenten Ludvig Napoleons
vigtigaste redskap vid statskuppen d. 2 Dec. 1851. Han belönades
med marskalksstafven, senatorsvärdighet (Jan. 1852)
och öfverhofjägmästareämbetet (1854), samt fortfor
att innehafva höga kommandon.
Magnat (Lat. plur. magnates, »stormän»), medlem
af ungerska riksdagens Första kammare l. öfverhus
(magnat-tafeln; se Ungern, statsförfattning) ;
i Polen fordom medlem af riksrådet eller högadeln;
i allm. rik och mäktig man.
Magne, Nord. mytol., son af åsaguden Tor och
jätteqvinnan Jernsaxa, är en personifikation af
den kroppsliga styrkan, hvilken han egde i ännu
högre grad än fadern. Myten berättar sålunda, att
när Tor föll framstupa i striden med jätten Rungne
och råkade få den dödade jättens ben öfver nacken,
kunde ingen af åserna lyfta detta från Tor, förrän
den då treårige M. kom dit och med lätthet befriade
sin fader från den obehagliga bördan, beklagande,
att han ej kommit förr, då han med blotta knytnäfven
skulle hafva dödat jätten. M. fick då af sin fader
Rungnes häst, Guldfaxe, i belöning. Liksom M:s styrka
öfverträffade Tors, så är den äfven oförgängligare;
ty M. hör till de gudar, hvilka öfverlefva Ragnarök,
och han samt hans broder Mode skola i den nya verlden
taga hammaren Mjölne i arf, sedan deras fader slutat
sina strider. Th. W.
Magne [manj], Pierre, fransk statsman och financier,
född i Périgueux 1806, blef 1831 advokat i sin
födelsestad och 1835 prefekturråd. 1843 valdes han
till deputerad och gjorde sig såsom sådan bemärkt
som skicklig financier. Efter Februarirevolutionen
(1848) drog M. sig tillbaka till privatlifvet, men
kallades i Nov. 1849 till understatssekreterare
för finanserna. I April 1851 utnämndes han till
minister för allmänna arbeten, hvilket ämbete han
dock nedlade i Okt. s. å., men återtog d. 1 Dec. –
dagen före statskuppen. Redan d. 22 Jan. 1852 afgick
han åter med anledning af beslutet om indragningen
af de orléanska godsen, men utnämndes å nyo till
samma ministersyssla d. 28 Juli s. å. I Febr. 1855
öfvertog han finansportföljen, som han behöll till
Nov. 1860, hvarefter han qvarstod såsom minister
utan portfölj till d. 1 April 1863. Sedan han
d. 13 Nov. 1867 åter blifvit finansminister,
uppnegocierade han det stora statslånet 1868
(»l’emprunt de la paix») samt var mycket
intresserad i de liberala reformer, som utmärkte
denna period af Napoleons regering. Emellertid
inlemnade M., liksom de öfriga ministrarna, sin
afskedsansökan d. 27 Dec. 1869, då Emile Ollivier
fick i uppdrag att bilda nytt kabinett. Vid
bildandet af ministèren af d. 10 Aug. 1870 blef
M. åter finansminister. Efter kejsaredömets fall
s. å. drog han sig tillbaka, men valdes i Juli
1871 till medlem af nationalförsamlingen, der han
slöt sig till högra centern. Efter Thiers’ afgång
från presidentbefattningen (Maj 1873) blef M. å
nyo finansminister i Broglies första kabinett och
qvarstod som sådan till d. 15 Juli 1874. I Januari
1876 valdes han till senator. Han afled 1879.
J. Fr. N.
Magnekristallkraft, fys. Om ett stycke af en kristall
upphänges på en fin tråd emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
