Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyndsay ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett af Em. Guimet grundadt religionshistoriskt museum,
som innehåller ett bibliotek af religionshistoriska
och religionsfilosofiska arbeten på asiatiska och
europeiska språk, grammatikor öfver österländska
språk, en samling gudabilder och kultusföremål
samt en skola för österländska språk. Sedan
1880 utgifver det »Annales». Stadsbiblioteket
räknar öfver 120,000 bd och 1,300 manuskript,
och konstskolans bibliotek omkr. 65,000 bd samt
22,000 handteckningar och kopparstick. – Stadens
vattenledningsverk fullbordades 1856. Lemningar
finnas af tre stora romerska vattenledningar från
Montroman, Mont d’Or och Mont Pilat (den sistnämnda
var 83 km. lång). L. är en vigtig medelpunkt i det
franska kommunikationsväsendet, beläget som det är vid
flere jernvägslinier (bl. a. Paris–Marseille-banan
och L.–Genève-banan) och två till större delen
segelbara floder.
Sin framstående ställning bland Frankrikes städer
intager L. på grund af liflig handel och högt
utvecklad industri. Det är verldens förnämsta
sidentillverkningsort. Infördt från Italien,
utvecklade sig sidenväfveriet hastigt under skydd
af konungarna Frans I, Henrik II och Henrik IV och
tog genom lyonesaren Jacquards stora uppfinning
af mönsterväfmaskinen i början af 1800-talet
jättesteg framåt. Nu äro omkr. 70,000 väfstolar
i verksamhet, hvilka, när ingen stor handelskris
minskar produktionen, sysselsätta omkr. 140,000
väfvare. Af dessa är omkr. hälften bosatt i
sjelfva staden. Värdet af för året tillverkade
sidenväfnader uppgår till omkr. 375 mill. frcs, deraf
250 mill. representera värdet af råvaran och 125
mill. värdet af arbetet. Till textilindustrien sluter
sig en mängd fårgerier, tillverkning af guld- och
silfverbrokad, af jacquard-väfstolar och andra till
väfveri hörande redskap, hvarjämte i staden finnas
många och stora hattfabriker, maskinverkstäder,
smidesverkstäder m. m. Vigtigaste handelsvarorna äro
råsilke, som inköpes från södra Frankrike, Italien,
Levanten, Indien, Kina och Japan, samt sidenfabrikat,
hvilka väsentligen gå till England och Amerika.
L:s äldsta galliska innevånare voro
segusianerna. Redan 590 f. Kr. bosatte sig
grekiska nybyggare der och kallade orten Lugdunon
(Lat. Lugdunum). Munatius Plancus förde 43 f. Kr. en
romersk koloni dit, och staden nådde snart hög
blomstring. Kristendomen vann fast mark i L. tidigare
än på något annat ställe i Gallien. I senare hälften
af 5:te årh. blef L. hufvudstad i ett burgundiskt
rike. På 530-talet eröfrades det af frankerna. Med
det omkringliggande landskapet bildade L. det
under egna grefvar stående och till riket Arelat
hörande grefskapet Lyonnais och indrogs med Arelat
1032 af kejsar Konrad II till Tyska riket. Från
grefvarnas domsrätt och myndighet kom staden 1173
under ärkebiskoparnas, hvilka 1274 ställde sig under
franskt skydd. I 13:de årh. höllos tvänne ekumeniska
möten i L.: 1245, då kejsar Fredrik II förklarades
afsatt, och 1274, då man försökte åstadkomma en
förening emellan den grekiska och den latinska
kyrkan. 1560–63 voro hugenotterna i besittning af
staden, men blodbadet 1572
tillintetgjorde de reformertes öfvervigt, och
de fördrefvos fullständigt 1685 till stor skada
för L:s industri. Ehuru folket 1789 förstörde
borgen Pierre-en-Cise, ådagalade det föga ifver
för revolutionen samt uppträdde slutligen öppet mot
skräckregeringen, höjde d. 29 Maj 1793 upprorsfanan
och fördref de jakobinska stadsmyndigheterna. Men
redan d. 7 Aug. började Konventets här belägra
staden, som d. 10 Okt. måste gifva sig på nåd och
onåd. En förfärlig bestraffning följde. Staden
förlorade sitt namn och skulle kallas Commune
affranchie, och Konventet uttalade dödsdomen
öfver densamma. Verkställandet uppdrogs åt Collot
d’Herbois, Fouché och Couthon. Omkr. 6,000 menniskor
guillotinerades eller, då detta gick för långsamt,
nedskötos med kartescher, och under 5 månaders tid
nedrefvos stadens vackraste byggnader. Endast långsamt
reste sig staden efter dessa olyckor. I detta årh. har
L. varit skådeplatsen för tre svåra arbetareuppror,
nämligen i Nov. 1831, hvilket kunde undertryckas
först af marskalk Soult i spetsen för 20,000 man,
i April 1834, hvilket dämpades genom en fem dagars
blodig gatustrid, och i Juni 1849.
Lyon-blått. Se Bleu de Lyon.
Lyonnais [liånnä], fordom fransk provins (areal
omkr. 7,800 qvkm.), omfattade det egentliga
L., som Filip den sköne 1313 bemäktigade sig,
samt Forez och Beaujolais, hvilka förenades med
franska kronan först på Frans I:s tid. Det bildade
först depart. Rhône-et-Loire, som snart delades i 2
depart. En mindre del kom på depart. Puy-de-Dôme. Dess
hufvudstad var Lyon.
Lyons [lä’jöns]. 1. Edmund L., lord L. of
Christchurch, britisk amiral, f. 1790, d. 1858,
utmärkte sig i yngre år som en rask sjöofficer,
utförde 1828 med fregatten »Blonde» blockaden af
Navarinos hamn och biträdde derefter fransmännen
att taga Kastro Moreas. Några år senare utnämndes
han till engelskt sändebud i Athen, men blef
efter hand så ogynsamt stämd mot grekerna,
att lord Palmerston 1849 återkallade honom. Han
representerade derefter England hos Schweiziska
edsförbundet, blef 1850 konter-amiral och sändes 1851
till Stockholm såsom envoyé extraordinaire et ministre
plénipotentiaire. Efter Krimkrigets utbrott (1853)
kallades L. till amiral J. W. Dundas’ närmaste man,
deltog i Odessas bombardering, kryssade derefter vid
tjerkessiska kusten och tog fästet Redut-Kaleh. I
Sept. 1854 ombesörjde han skickligt de förenade
franska och engelska truppernas landstigning på Krim,
gjorde med sina kanoner god tjenst i slaget vid Alma
samt tog sedermera med »Agamenmon» en framstående
del i det första bombardemanget af Sevastopol. I
Dec. 1854 fick han öfverbefälet öfver engelska
Svartahafsflottan, blef s. å, vice-amiral och inlade
förtjenster genom Kertjs och Kinburns intagande. Efter
krigets slut upphöjdes L. 1856 till peer (han hade
blifvit baronet under sin ministertid i Grekland)
och befordrades 1857 till amiral. – 2. Richard
Bickerton Pemell L., viscount, engelsk diplomat, den
föregåendes son, f. 1817, erhöll i Dec. 1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
