Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lunds domkyrka är Nordens äldsta metropolitankyrka och en af dess märkvärdigaste helgedomar - Lunds landsförsamling. Se Lund, sp. 247 - Lundsnäcka. Se Helix - Lunds stift bildades snart efter kristendomens införande och erhöll sin förste biskop 1048
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halfkolonner framträda, omvexlande med svagare,
fyrkantiga pelare. De förra förenas genom större
halfrunda väggbågar, hvilka öfverspänna de mindre
arkadbågarna. Halfkolonnerna bära tärningskapitäl,
delvis utarbetade till bladverk; deras baser
äro försedda med skyddsblad. De halfkolonner å
sidoskeppens väggar, som motsvara pelarna, hafva den
sena formen af kalkformiga kapitäl med bladverk och
djurgestalter. Midtskeppets öfvervägg är slät, med
enkla, halfrunda, inhvälfda fönster. Hela byggnaden
är från början anlagd på öfverhvälfning. I
sidoskeppen träffas vanligen halfrunda korshvalf;
i midtskeppet uppstiger öfver takgesimsen den
bredare pelaren i pilastern, som bär motsvarande
tvårgördelbåge. Dessa, liksom sjelfva hvalfven, äro
mestadels af yngre datum. Man vet t. ex., att efter
branden 1234 ärkebiskopen Uffo gaf betydliga skänker
till hvalf m. m., och de båda vestligaste hvalfven,
i yngre stjernform, äro ännu senare. – Till sitt
yttre företer byggnaden en enkel romansk anordning,
med rundbågsfriser under taken. Blott utstyrseln af
absis gjorde derifrån ett undantag, rikt sirad som
den var med lisener, kolonnetter, bågställningar och
galleri. Dess ornering, liksom vissa enskildheter
i kyrkans plan och utförandet, tydde på inflytande
af rhensk byggnadskonst. Tornen reste sig i enkla,
fyrkantiga massor, endast på ett par ställen lifvade
af bågfriser och små väggarkader. Vestportalen var af
prydlig senromansk hållning. – Kyrkan underkastades
redan tidigt, till följd af eldsvådor, yttre och
inre förändringar. Vi hafva redan nämnt de nya
hvalfven. Under ärkebiskop Jakob Erlandssons tid
företogs sålunda, bl. a., en utvidgning af koret, för
hvilket han sedan af konung Kristofer I anklagades
hos påfven. Då byggnadsgrunden var vattensjuk
och takhvalfven mycket tryckte på sidoväggarna,
uppfördes, troligen på 1300-talet, sträfpelare utanför
sidoskeppen, och äfven tornen försågos med dylika. Men
sin vigtigaste omgestaltning undergick kyrkan
under ärkebiskop Birger (från 1497). Det var då,
som en nederländare, Adam van Duren (omkr. 1513–27),
såsom hennes byggmästare vidtog åtskilliga om- och
tillbyggnader, såsom större delen af norra sidokoret,
sträfpelare med spännbågar, gafvelröstena kring
taket på absis, påbyggnad af tornen, ornering af
kryptan m. m. Af det lilla, som sedan vidgjordes
under tiden till 1700, må nämnas uppförandet af en
altarprydnad nära mellersta kortrappan (1577) samt
uppsättandet af en konstrik predikstol (1592). Till
följd af vanvård var kyrkan mycket förfallen, då man
omsider, 1735, måste gripa sig an med reparationer,
hvilka förnyades 1759–78 med stor kostnad. 1782–85
ombyggdes kor-rundelen till största delen. Slutligen,
sedan oupphörliga planlösa förbättringar visat sig
otillfredsställande, utarbetades, enligt anhållan
af konsistorium och kyrkoråd samt efter gjord
besigtning, af A. Nyström en utförlig plan för
kyrkans iståndsättning och inredning, hvilken plan
stadfästes af K. M:t 1833. Professoren K. G. Brunius
öfvertog ledningen af arbetena 1836 och blef 1838 af
K. M:t förordnad att fortfarande hafva tillsynen öfver dem,
ett uppdrag, med hvilket han fortfor till 1860. De
omfattande och delvis mycket vigtiga arbeten, som han
under denna långa tid verkställde, alltjämt följande
1833 års plan, finnas utförligt beskrifna af honom
sjelf, dels i hans bok om Lunds domkyrka (se nedan),
dels i »Berättelse om förbättringar å Lunds domkyrka»
(1861). – I slutet af år 1860 blef dåv. konduktören
H. N. Zetterwall domkyrkoarkitekt. Under hans ledning
omgestaltades den gamla dômen så fullkomligt, att den,
ehuru med bevarande af en mängd historiska detaljer,
i sin helhet framstår såsom ett väsentligen nytt,
på rhenska arkitekturmotiv grundadt verk. Kyrkans
inre målningsdekoration, som utföres af S. Thulin,
är ännu (1885) ej till fullo af slutad. – Zetterwalls
verksamhet väckte naturligtvis starkt missnöje hos den
förre byggnadsledaren, som särskildt utgaf »Erinran
vid förslag till nytt vattentak å Lunds domkyrka»
(1869). Se äfven »Några ord om Lunds domkyrka»,
af A. W. Brunius (1875). Jfr K. G. Brunius:
»Nordens äldsta metropolitankyrka» (1836;
omarb. uppl. 1854) och »Skånes konsthistoria för
medeltiden» (1850) samt Joh. Corylander: »Berättelse
om Lunds domkyrka» (förf. omkr. 1755; tr. 1884).
-rn.
Lunds landsförsamling. Se Lund,
sp. 247.
Lundsnäcka. Se Helix.
Lunds Stift bildades
snart efter kristendomens införande och erhöll
sin förste biskop 1048. Ifrån 1104 hade stiftets
öfverhufvud, såsom ärkebiskop, uppsigt öfver den
kristna kyrkan i de tre nordiska konungarikena
intill 1152, då Norge erhöll egen ärkebiskop, och,
hvad Sverige beträffar, till år 1164, då Upsala
blef ärkebiskopssäte, ehuru äfven sedermera, intill
reformationen, Lunds ärkebiskopar hade anspråk på
supremati öfver kyrkan i Sverige. Efter reformationens
införande i Danmark, 1536, kallades stiftets
öfverhufvud superintendent, men har sedan 1658,
då landet blef svenskt, burit titeln biskop. Under
en mycket kort tid efter stiftets första bildande
omfattade det blott en del af området i Sverige, i
det att samtidigt med Lunds stift upprättades äfven
Dalby stift, som dock indrogs och införlifvades med
Lunds. För närvarande omfattar stiftet Malmöhus
och Kristianstads län, med undantag af en del af
Hishults socken, samt Blekinge län. Kontrakten
äro 24, nämligen i Malmöhus län: Oxie, Skytts,
Torna, Bara, Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads,
Frosta, Färs, Onsjö, Harjagers, Rönnebergs, Luggude
kontrakt; i Kristianstads län: Albo och Jerrestads,
Ingelstads, Södra Åsbo, Norra Åsbo, Bjäre, Vestra
Göinge, Östra Göinge, Villands, Gärds kontrakt;
i Blekinge län: Östra, Medelstads samt Listers och
Bräkne kontrakt. Pastoratens antal är 239, hvarjämte
till detta stift hör en församling, som är annex till
en till Göteborgs stift hörande moderförsamling. Utan
beräkning af garnisons- och hospitalsförsamlingar
utgör hela antalet församlingar 431. Af de 239
pastoraten äro 7 prebenden (till biskop, domprost,
teologiska fakultetens i Lund 3 öfriga professorer
och 2 e. o. professorer), 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
