Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljud ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(vokalen) och sedan dertill lägga medljuden
(konsonanterna) i ordning framför och bakom samt
slutligen utsäga hela stafvelsen och ordet. Denna
metod är oläglig derigenom att för läsning af hvarje
ord en förberedelse måste föregå. Den användes derför
sällan ensam, utan vanligen endast jämte den nyss
nämnda metoden, när svårlästa ord förekomma. Den är
oriktig, emedan den vid läsningen upptager ljuden
i oriktig ordning (nämligen från midten och ej från
början) samt upprepar några mer än en gång. En tredje
metod, ljudbytesmetoden, låter lärjungarna, sedan
de lärt sig tecknen för sjelfljuden och för flere
eller färre af medljuden, läsa stafvelser och ord med
samma medljud, men med utbyte af sjelfljuden ("mal",
"mål", "mil" o. s. v.). Olägenheten härvid består
deri att lärjungarna, med undantag för första ordet,
icke öfva ögat för medljudens afläsning, emedan de
redan känna dessa och blott behöfva efterse det nya
sjelfljudets tecken. Vid minsta ändring af medljuden
läsa de lätt fel, emedan de tro, att dessa skola vara
lika som förut (t. ex. vid läsning af "ma", "mo",
"mö", "åm" läses det sista ordet lätt "må"). – Enligt
ljudbindningsmetoden (framställd af I. A. Lyttkens i
"Läslära", 1883) skall man utgå från begreppet "läsa"
och vid lärandet häraf medtaga alla de moment, som
höra till detta begrepp, men der utöfver icke tillägga
något. Att läsa är att 1) åstadkomma de riktiga
språkljuden, 2) efter de tecken ögat ser, 3) i riktig
ordning, det ena efter det andra, 4) sammanbundna
med hvarandra till riktiga ljudknippen, 5) med
riktig accentuering. Genom momentet 2 skiljer sig
begreppet "läsa" från begreppet "tala" (läsa är att
tala efter de tecken ögat ser). Momenten 1–4 utgöra
läsning utan afseende på talets nyanseringar, den
"mekaniska läsfårdigheten". Genom tillägg af mom. 5
uppkommer "välläsning". För lärande af läsning fordrar
hvarje af förenämnda moment en förberedande öfning,
nämligen 1) inlärande af språkljuden: förberedande
ljudöfningar eller inlärande af språkljuden genom
analys af föresagda ord, 2) inlärande af tecknens
utseende, lättast genom samtidig skrifning, således:
förberedande skriföfningar (tecknens grundformer),
inlärande af skrifna tecken, inlärande af tryckta
tecken, såväl deras former som deras ljudvärden,
3) inlärande af ordningsföljden: från venster
till höger, 4) inlärande af sammanbindning. Så
snart man åstadkommer språkljuden i rätt ordning,
i enlighet med tecknen, sammanbundna med hvarandra,
uppkommer läsning. Läsning kan börja och fortgå i mån
af inlärda tecken. Man börjar med de ljud, som äro
uthållbara, eller "håll-ljuden", och gömmer till sist
de outhållbara eller "stöt-ljuden". Stöt-ljuden äro
blott 6, nämligen p, t, k, b, d, g, till hvilka för
beqvämlighets skull kan läggas h. Alla de öfriga,
såväl medljud som sjelfljud, äro håll-ljud. För
förfaringssättet vid inlärandet af läsning kan
man uppställa följande regler: a) för håll-ljuden:
låt ögat (under det första stadiet understödt af en
pekpinne) först uppfatta det första tecknet i det ord,
som skall läsas, utsäg detta ljud och håll ut på detsamma, tills
ögat hunnit (följande pekpinnen) öfvergå till nästa
tecken och tanken uppfattat dess ljud, utsäg då detta
ljud, utan att uppehåll sker emellan det föregående
och detta, d. v. s. låt dem bli sammanbundna, håll ut
på detta senare ljud och fortgå sedan på samma sätt,
tills man kommer till ordets slut (t. ex. "malm",
"läns", "målaren"); b) för stötljuden: träffas ett
ljud, som icke kan hållas ut, d. v. s. ett stöt-ljud,
skall ögat uppfatta detta jämte det nästföljande,
under det att man håller ut på det föregående,
och derefter läsas båda på en gång (t. ex. "ripa", i
hvilket ord uthållning sker på i, tills ögat uppfattat
både p och a, hvarefter dessa båda utsägas tillsammans
utan uppehåll emellan i och p; på samma sätt i ordet
"stark", med uthållning på s samt utsägning af ta med
sammanbindning emellan s och t, uthållning på a samt
öfvergång till r och sedan till k på vanligt sätt,
såsom under mom. a angifves). Läser lärjungen orätt,
läses om från det tecken, som står näst framför det
oriktigt lästa. I början sker läsningen långsamt
och med uppehåll emellan stafvelserna, som då
åtskiljas med bindetecken, och under fortgången
af undervisningen har man intet annat att göra än
att öka färdigheten. Sedan läsfärdighet på detta
sätt är vunnen, öfvas välläsning genom inöfvande af
ordaccenterna (den dynamiska, eller tryckaccenten,
och den melodiska, eller tonaccenten) samt genom
iakttagande af satsaccenten (ordens framhäfvande
eller undanhållande). L-ns.
Ljudpinne, träpinne, fäst under stallet på
stråkinstrument.
Ljudsignaler, sjöv., sådana signaler, som medelst
mistsirén, mistlur, ånghvissla, klocka, trumma
eller dylikt gifvas från land eller fartyg för att
under tjocka åtvarna andra fartyg, tillkännagifva
eget läge m. m. För svenska fartyg är föreskrifvet,
att ljudsignaler skola gifvas under mist, tjocka och
snöfall. Stillaliggande fartyg gifva signaler
med klocka, fartyg i rörelse med ånghvissla eller
mistlur. Den senare, som förr blåstes endast med
munnen, sättes numera i verksamhet medelst blåsbälg,
hvarigenom ljudet blifver betydligt starkare. Stundom
åstadkommes ljudet medelst ånga, som utblåses genom
mistluren. Detta senare är vanligen fallet vid
fyrar. En sådan större mistlur kallas mistsirén. Å
flytande sjömärken, som beteckna grund, begagnas
stundom en sjelfverkande mistlur, som sättes i
verksamhet derigenom att vågorna vid sin rörelse
utstöta luften genom densamma, eller ock en klocka
(s. k. klockboj), som likaledes sättes i verksamhet
af vågorna. Särskilda föreskrifter äro gifna för
svenskt fartyg, som i närheten af annat fartyg
vill tillkännagifva, att det ändrar sin kurs,
likaså för fartyg till segels eller för ånga,
för fartyg, som seglar bidevind eller har vinden
akterlig o. s. v. Medelst ånghvissla eller mistlur
kunna naturligtvis äfven frågor och svar åstadkommas,
då man begagnar sig af samma alfabet som för elektrisk
telegrafering: långa och korta stötar. Ljudsignaler på
sjön äro mycket otillförlitliga, i det att ljudet icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
