Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liewen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underkastade tvångsföreskriften att förblifva på samma
ställe, i likhet med bönderna på kronans, klostrens
och godsegarnas jordområden. Samtidigt stadgades
äfven uttryckligen förpligtelse för jordegarna
att i händelse af behof sörja för sina lifegnas
underhåll. Då sedermera den vest-europeiska
civilisationen börjat i någon mån genomsyra det
ryska samhället samt den ryska adeln ofta uppdrog
förvaltningen af sina gods åt inflyttade tyskar,
vardt lifegenskapen långt mera förhatlig. Och sedan
en uppväxande industri gifvit anledning till att en
mängd lifegna fått sina herrars tillåtelse att idka
sina respektive yrken utom godset mot skyldighet att
fortfarande erlägga en afgift i penningar (obrok),
bidrog äfven detta till att öfvertyga de styrande
om lifegenskapens oförenlighet med det moderna
statslifvet. Också hade redan kejsar Alexander I
(1801–25) sin uppmärksamhet riktad på önskligheten
af en förändring; men sedan den reformifrande
ministern Speranskij år 1812 intrigerats bort af sina
konservativa kolleger, stannade saken vid upphäfvandet
af lifegenskapen i Östersjöprovinserna (1816–18),
der den öfver hufvud varit af mildare art. (Karl XI
hade på sin tid förgäfves sökt afskaffa den i dessa
trakter.) Äfven Nikolaus I (1825–55) var gynsamt
stämd för lifegnas frigifning och förbättring i
deras vilkor. Men först efter Krimkriget
(1853–56) upptogs frågan åter på allvar. Alexander
II intresserade sig nämligen mycket för den stora
reformen och vann från flere håll understöd af adeln,
hvilken dels hoppades kunna begränsa emancipationen
genom att sjelf taga initiativet, dels väntade sig,
att större politisk frihet skulle blifva belöningen
för dess tillmötesgående. Den ofria befolkningen i
Ryssland beräknades vid den tiden till 47,400,000
personer. Inemot halfva antalet af dessa utgjordes
dock af kronobönder samt bönder å förläningsjorden,
vid grufvor och bruk m. m., och dessas frihet
var jämförelsevis obetydligt kringskuren. Sedan
kronobönderna på förhand frigjorts (1858), utfärdades
d. 19 Febr. (g. st.) 1861 en emancipationslag,
hvilken utsatte lifegenskapens upphäfvande i hela
ryska riket till d. 17 Mars 1863. Enligt denna lag
skulle egendomsegarna afstå en del af den af lifegna
bönder dittills brukade jorden på följande sätt:
bönderna fingo, mot erläggande af vissa bestämda
räntor, ständig besittningsrätt till sin gårdstomt
och dessutom ett stycke brukbar jord, med tillfälle
att lösa sig till fullständig eganderätt (detta blef
snart tvångssak); hvaremot det öfriga skulle, inom
ett visst efter böndernas antal beräknadt maximum
och minimum för hvarje distrikt, förvärfvas af
kommunerna och medelst periodiska delningar njutas af
dessas bönder gemensamt, tills 2/3 af dem samtyckte
till en definitiv delning. Staten försträckte de
nye jordinnehafvarna lån för att befria dem från att
blifva de enskilde egendomsegarnas gäldenärer. Sättet
för genomförandet af denna reform – den väldigaste
sociala omstöpning, som egt rum i Europa sedan franska
revolutionens dagar – väckte
emellertid på flere håll missnöje och oroligheter
bland just dem, som skulle befrias; så kraftigt var
ännu medvetandet om att den jord bönderna brukade
ursprungligen tillhörde dem sjelfva. Tillsvidare
behöllos två känbara skatter, som egde sammanhang med
lifegenskapen, nämligen dels en art mantalspenningar
l. hufvudskatt (padusjnaja), för hvars fullständiga
utgörande bykommunerna i stället för de forne herrarna
gjordes ansvariga (detta föranledde ett strängt
passtvång), dels obrok-skatten, dåmera endast en
af kronans bönder utgående arrendeafgift. Men efter
partiella lindringar i hufvudskatten (1879–83)
förordnades 1885, att båda dessa skatter skulle
upphöra fr. o. m. d. 1 Jan. 1887, den senare genom en
44 års tvångsamortering, genom hvilken sålunda äfven
domänbönderna komma att blifva egare af sin jord.
G. V. G.
Lif-fana. Se Fana 1.
Liffland. Se Livland.
Lifford, hufvudstad i irländska grefskapet Donegal,
vid floden Foyle, egentligen förstad till den på andra
sidan floden liggande staden Strabane i grefskapet
Tyrone. Omkr. 650 innev.
Lifförsäkring. Med lifförsäkring förstås i vidsträckt
mening ett ömsesidigt aftal mellan två parter,
genom hvilket den ene, den försäkrande, utfaster
sig att till den andre, den försäkrade, under
vissa vilkor, som i aftalet (lifförsäkringsbref,
police) innefattas, utbetala en öfverenskommen
penningsumma, mot det att den sistnämnde erlägger en
härför beräknad afgift (premie). I inskränkt mening
betecknar lifförsäkring endast sådana aftal, som afse
kapitalutbetalning vid dödsfall, och det är i denna
mening benämningen i allmänhet fattas, under det att
den vidsträcktare betydelsen egentligen förekommer
endast i mer eller mindre vetenskapliga arbeten
inom försäkringsliteraturen. Lifförsäkringen ger
anledning till mångahanda kombinationer och har derför
också indelats på flere olika sätt. Efterföljande
indelning torde omfatta de mest bemärkta grenarna
af lifförsäkring. I. Kapitalförsäkring för dödsfall
(den vanligast förekommande formen af lifförsäkring),
hvarvid försäkringssumman är förfallen A) vid dödens
inträffande B) vid uppnåendet af en förut bestämd
ålder, eventuelt vid tidigare inträffande död
(s. k. blandad lif- och kapitalförsäkring). Vid
detta försakringssätt kan vidare förekomma,
att försäkringen tages a) på eget lif, b) på en
annan persons lif. II. Kapitalförsäkring för vissa
lefnadsår, hvarvid försäkringssumman utbetalas, när
försäkringstagaren uppnått en viss ålder. Försäkring
af detta slag förekommer oftast såsom
utstyrselförsäkring eller i allmänhet då försörjning
af barn är i fråga. III. Ränteförsäkring, som
sönderfaller i: a) den vanliga lifränteförsäkringen,
vid hvilken mot erläggande af en enda premie en genast
börjande och hela lifvet fortlöpande ränta utbetalas;
b) den uppskjutna lifränteförsäkringen, hvarvid
räntans utbetalande begynner först efter ett visst
antal år. IV. Försäkring på kort tid, vid hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
