Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larson (förut Larsson), Simeon Markus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så godt som okänd i Sverige, der endast kapten
Berger ibland målat några dylika stycken i liten
skala. Beställningar ingingo derför i rask följd,
och L. erhöll sommaren 1850 tillstånd att medfölja
korvetten Lagerbjelke på dess expedition i Nordsjön,
hvilket beredde konom ett utmärkt tillfälle till
studier. Derefter fick han äfven göra en resa i
Norge, der han studerade företrädesvis fjällpartier
och vattenfall, hvilka ämnen han från denna tid ofta
behandlade. Men oaktadt den framgång han rönt, insåg
L. likväl, att han måste söka en fullständigare
utveckling af sin teknik, än den han kunde nå
i hemlandet. Förtjust öfver ett par taflor af
And. Achenbach, dem han sett i Kristiania, fattade
han beslutet att uppsöka denne mästare, och sommaren
1852 (han blef det året agré af konstakademien)
kunde han, som akademiens resepensionär, sätta det
i verket. Han blef välvilligt mottagen af Achenbach,
som ofta besökte hans atelier och gaf honom råd. Det
dröjde nu ej länge, förrän han vann rykte i Tyskland
och kunde sälja taflor till Berlin, Leipzig, Prag
m. fl. städer. 1855 satte han sig i förbindelse med
Zoll, som då vistades i Düsseldorf, och uppgjorde
med honom planen att gemensamt behandla fosterländska
ämnen i större bilder. Det enda resultatet af deras
samarbete blef Färd till en julotta i Småland (nu
i enskild ego i Stockholm), ett i flere hänseenden
framstående arbete. Samtidigt målade han äfven smärre
folklifsbilder i förening med Nordenberg. – 1855 begaf
sig L. till Paris, der han kom att uppehålla sig
i tre år. Hans alstringskraft stod då på sin höjd,
hans rykte likaså, särdeles sedan han vid den stora
verldsutställningen s. å. erhållit hedersomnämnande
för ett Landskap med vattenfall (såldt till
England). Efter att han 1857 blifvit ledamot af
konstakademien och genom sin verksamhet samlat
betydliga summor, återvände han 1858 till Stockholm
och ordnade der en stor utställning af sina taflor,
bl. a. den nyss nämnda, hvilken han hembjöd till
staten för 15,000 kr., men ej fick sälja. L. fattade
nu planen att slå sig ned vid Flenshult, ett präktigt
beläget ställe, 16 km. söder om Vimmerby, och han
uppförde der en egendomligt ordnad byggnad, på en gång
villa och skådetorn, från hvars höjd man hade den mest
hänförande utsigt. Hans afsigt var dels att arbeta i
sin konst, dels att öppna en undervisningsanstalt för
svenska landskapsmålare. Innan han slog sig i ro,
ville han dock förevisa sina taflor i Köpenhamn;
men lyckan, d. v. s. allmänhetens gunst, började
nu öfvergifva honom. Helt naturligt var också, att
en konst, så vulkaniskt sjudande, så brusande af
öfverdåd och lif, så fri i sin teknik, ej skulle slå
an på den tidens danskar. Han vistades emellertid
i Köpenhamn och Skåne från hösten 1858 till våren
1859. Just vid hans ankomst till hemmet uppgick detta
i lågor, och planerna att återuppföra det strandade
på bristande tillgångar. L. lemnade trakten och på
hösten 1860 äfven fäderneslandet, som han ej mera
skulle återse. Hans färd gick till Helsingfors,
der han uppehöll sig ett år och någon
tid vistades i Runebergs hem. Derifrån begaf han
sig till Petersburg, der han å nyo vann framgång
och skördade rikliga inkomster. 1862 reste han till
London, och äfven der gick det honom väl till en
början (det berättas, att han sålunda på tio månader
sålde taflor för 29,000 kr.). Men detta var hans sista
framgång. Han var redan bruten till kropp och själ;
hans målningssätt, som blef allt vårdslösare, kunde
ej återvinna den forna kraften, och han försjönk i
allt djupare armod. L. afled i London d. 25 Jan. 1864.
I färgens kraft och glöd, i stämningens djerfva
storhet, i uppfattningens lif står L. med sina
bästa arbeten på en höjd, dit endast få svenska
landskapskonstnärer hunnit. Med en förvånande
säkerhet behandlade han sin palett, och alla
hans goda taflor hafva derför en harmoni och en
samlad styrka, som skulle göra dem till helgjutna
mästerstycken, om detaljbehandlingen vore fylligare
och mer naturtrogen. Man känner framför en duk af
L., att ett sant målaresnille fört penseln; och
det är en nästan vulkanisk kraft, som griper en,
vare sig han tumlar utför hvassa klippafsatser
med det rykande skummet eller far på stormregnets
vingar eller hemskt upplyser den mörka natten med
branden från ett fartyg. Redan i sina tidigare,
jämförelsevis lugnare arbeten röjer L. denna
ansats till något väldigt, något himlastormande,
som sedan får sitt fulla uttryck i hans mognade
konst. Men bredvid de storartade förtjensterna
lura också felen. Mer och mer försvagas den ädlare
naturkänslan, och en konstlad, öfverdrifven, nästan
konventionel formgifning och ljusfördelning sticka
allt tydligare fram. Tekniken blir fortfärdigare,
djerfvare, stormigare, tills den nästan synes
rå. L:s utomordentliga minne och de en tid hopade
beställningarna vande honom vid att måla "alla prima"
och utan förberedelse. Ett bekant exempel derpå är
den Brinnande ångbåt han, enligt eget och vittnens
intyg, på tio timmar målade för studentföreningen
i Lund 1859. Af hans senaste alster (efter 1860)
hafva ytterst få kommit till Sverige, och djupet af
hans konstnärsskåps förfall blef således doldt för
hans hemland. – Hans konst, med dess dystra, trotsiga
hållning, dess sällsamma utbrott, är ett uttryck för
hans skaplynne som menniska. "Denna vulkaniska natur
kände intet mått i glädjen och nöjet. Sina passioner
gaf han lösa tyglar, och hans egenkärlek var bland dem
skötebarnet. Också förvärfvade han härigenom ovänner
och belackare i mängd. Han föraktade bokliga studier;
men hans lysande hufvud och skarpa omdöme ersatte till
en del den brist på uppfostran han aldrig vårdat sig
om att afhjelpa." – L:s arbeten äro, till följd af
hans otroligt lätta alstringsgåfva, mycket spridda
i hans fädernesland. Bland de värdefullaste torde
vara de fyra, som finnas i Sveriges nationalmuseum:
Fjällandskap med vattenfall i Norge (1850), Kronborgs
slott vid månsken (1856), Storm vid bohuslänska kusten
(1857) och Brinnande ångbåt på ett stormigt haf vid
månsken (1858). Ytterligare tre tillhöra staten genom
Karl XV:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
