Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkonämnd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
land uti Italien af konung Ladislav af Neapel,
men redan året derefter lyckades Alexander V,
med de fria städernas tillhjelp, göra slut på
denna inkräktning. Från 1470-talet mötte K:s
konsolidering ett mäktigt hinder i den af påfvarna
utöfvade hänsynslösa nepotismen, hvilken dock vid sitt
bjertaste framträdande fick en alldeles motsatt verkan
i detta afseende. Sedan nämligen påfven Alexander
VI:s son Cesare Borgia genom fransk hjelp och med
sin faders goda minne underlagt sig de flesta smärre
områden i K:s nordöstra hufvuddel, Romagna, följde
den krigiske påfven Julius II (1503–13) för den
hel. stolens räkning en liknande politik, i det han,
efter att hafva slagit under sig det sålunda nästan
samlade Romagna, anlitade utländska makters bistånd
mot den alltför dominerande grannstaten Venezia
och derigenom lyckades göra K. till en verklig,
i Europas rådslag betydande territorialmakt. Äfven
utom K: s dittills varande gränser gjorde Julius II
och hans närmaste efterträdare, Leo X (1513–21),
åtskilliga eröfringar, såsom af Parma, Piacenza,
Reggio, Modena, men dessa gingo snart förlorade,
och K. bibehöll derefter väsentligen samma omfång,
utgörande ett bredt bälte snedt öfver italienska
halfön, från Pos mynning i n. till Tyrrhenska hafvet
i s., inom hvilket område den sista märkligare
oberoende enklaven, Perugia, 1543 förlorade
sin sjelfständighet samt återstående afsöndrade
län efter hand uppgingo i det hela (Ferrara 1598,
Urbino 1626). Liksom öfver hufvud i Europa, fördes
i K. under 16:de och 17:de årh. regeringen alltmer
enväldigt. Den inrotade nepotismen fortfor att råda
så tillvida, att påfvarnas anförvandter tillskansade
sig ämbetena eller läto dyrt betala sig för deras
bortgiftande; och genom de styrandes slöseri blef K.,
ehuru omfattande flere bördiga landskap, det tyngst
beskattade landet uti Italien, hvartill kommo flere
andra ogynsamma förhållanden. Förgäfves sökte enskilda
utmärktare påfvar införa en bättre ordning, Sixtus V
(1585–90) genom kraftiga åtgärder mot det rådande
banditväsendet, genom ändamålsenliga finansreformer
samt genom att låta fasta kardinalkongregationer
biträda inom styrelsens olika grenar, Urban VIII
(1623–44) genom att stärka K:s krigsväsende,
Innocentius XI (1676–89) genom sparsamhet samt genom
att motarbeta ämbetsförsäljningen och sjelf hålla
sig fri från nepotism, Innocentius XII (1691–1700)
genom att göra Cività Vecchia till frihamn. I början
af 1700-talet visade det sig allt tydligare, att de
under föregående tidsskeden inträdda omgestaltningarna
af de kyrkliga och politiska förhållandena i Europa
gjort K:s tillvaro nästan betydelselös. Under
Klemens XIII (1758–69) översvämmades K. af de
från andra stater förvisade jesuiterna, och det
försvar denne påfve lemnade dem kostade honom
Avignon och Venaissin, hvilka områden besattes
af fransmännen, samt Pontecorvo och Benevento,
som intogos af neapolitanerna (1768). Dessa fyra
territorier återställdes dock till Klemens XIV
(1769–74), sedan denne, en anhängare af den "upplysta
despotismen". 1773 upphäft jesuitorden. Pius VI (1775–99), hvilken
fåfängt sökte förbättra K:s ekonomiska ställning
genom industriens höjande, fick efter den franska
revolutionens utbrott bevittna de våldsammaste
omstörtningar af K:s förhållanden. Franska
nationalförsamlingen dekreterade 1791 Avignons
och Venaissins förening med Frankrike, och sedan
Pius afgjordt slutit sig till revolutionens
fiender, tvang honom Bonaparte att genom freden
i Tolentino (d. 19 Febr. 1797) dessutom afstå
de s. k. legationerna Bologna och Ferrara samt
Romagna, hvilket allt införlifvades med Cisalpinska
republiken. En republikansk resning i sjelfva Rom,
hvarvid franske generalen Duphot omkom (d. 29
Dec. 1797), gaf anledning till franska truppers
inmarsch derstädes under Berthier (Febr. 1798)
och proklamering af Romerska republiken. Men efter
krigshändelserna i öfre Italien 1800 kom Pius VII
(1800–23) i besittning af Rom, sedan detta en tid
(Sept 1799–Juni 1800) varit ockuperadt af Ferdinand
IV af Neapel; och K:s bestånd såsom sjelfständig makt
erkändes sedermera af Bonaparte genom konkordatet
af d. 15 Juli 1801. I Okt. 1805 lät dock dåmera
kejsar Napoleon I – till säkerhet mot engelsmännen
– besätta Ancona och året derefter äfven K:s andra
kuststäder, hvarjämte provinserna Urbino och Macerata
ockuperades. Den 2 Febr. 1808 ryckte en fransk kår
under Miollis in i Rom, d. 2 April s. å. införlifvades
provinserna Ancona, Urbino, Camerino och Macerata med
dåv. konungariket Italien, och "såsom Karl den stores
efterföljare" dekreterade Napoleon från Schönbrunn
d. 17 Maj 1809, att återstoden af K. vore införlifvad
med franska kejsareriket, utom Rom, hvilket
förklarades för en omedelbar kejserlig stad. Påfven
sjelf, hvilken med bannstrålen sökte hämnas förlusten
af sin verldsliga makt, fängslades och fördes till
Savona. Den 17 Febr. 1810 införlifvades den gamla
verldsstaden med franska kejsareriket såsom dess
andra stad samt erhöll en ny författning. Pius VII,
sedan 1812 internerad i Fontainebleau, lät slutligen,
d. 25 Jan. 1813, förmå sig till ett konkordat, enligt
hvilket den hel. stolen skulle, med afstående af alla
verldsliga besittningar, flyttas till Avignon och
påfven uppbära en ränta af 2 mill. francs. Men redan
d. 24 Mars återkallades detta medgifvande, och efter
sina motgångar på hösten s. å. tillät Napoleon påfven
att åter taga Rom i besittning. Efter Napoleons fall
1814 beslöt Wien-kongressen K:s återställande i dess
forna omfång, dock så, att Frankrike skulle behålla
Avignon och Venaissin, hvarjämte den till Ferrara
hörande landsträckan n. om Po tilldelades Österrike. I
stället för den i många afseenden välgörande styrelse,
som fransmännen utöfvat i K., trädde nu åter det gamla
"patriarkaliska" prestregementet. Klostren, hvilka
upphäfts, återställdes, inqvisitionen återinfördes,
och jesuiternas novishus i Rom öppnades åter, hvaremot
alla franska nyheter, ända till kokoppympningen
och gatubelysningen, afskaffades. Men den allmänna
frihetslängtan, som vid denna tid vaknade uti Italien
och fann ett uttryck i bildandet af hemliga politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
