Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kuggstång ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hebreiskan m. m.). Död 1722. K. var i Tyskland
den förste, som skref "sonater", och öfver hufvud,
jämte D. Scarlatti, en af de förste, som bearbetade
denna form. Hans bibehållna kompositioner äro Neue
klavierübung (1689–95), Frische klavierfrüchte
oder 7 suonaten von guter invention (1699) och
Musikalische vorstellungen einiger biblischen
historien etc. (1700), det sista ett slags
tonmålning. Hans utgifna musikaliska skrifter äro
Jura circa musicos ecclesiasticos (1688) och Der
musikalische quacksalber, en satir på italiensk musik
(1700). A. L.
Kuhn von Kuhnenfeld, Franz, friherre,
österrikisk fälttygmästare, f. 1817, deltog såsom
generalstabsofficer i striderna 1848 och 1849 uti
Italien och Ungern, upphöjdes 1852 i friherrligt
stånd, blef 1856 lärare i strategi vid krigsskolan
i Wien, bevistade fälttåget 1859 och värnade
1866 Tyrolen, öfver hvilket han var kommendant,
mot invasionen af Garibaldis trupper. K. utnämndes
1868, efter F. v. Johns afgång, till krigsminister,
i hvilken egenskap han inlade stora förtjenster om
arméns reorganisation, särskildt om landtvärnet. Han
blef fälttygmästare 1873, afgick 1874 ur ministèren
och förordnades då till generalkommendant i
Steiermark, Kärnten och Krain. Han har uppträdt såsom
skriftställare med lärda arbeten i astronomi, geografi
och militärvetenskap, bl. a. Der gebirgskrieg
(1870).
Kuhreigen l. Kuhreihen (Fr. ranz des vaches),
schweizisk folkmelodi, egentl. alpherdarnas i Appenzell
vanliga vallvisa, som sjöngs eller blåstes å alphorn
vid hjordarnas utdrifvande på betet. Sedermera har
melodien, som mest rör sig i treklangsintervall,
egnade för ekoeffekter, varierats olika i
skilda kantoner. En konstnärlig bearbetning deraf
förekommer i Rossinis uvertyr till "Wilhelm Tell".
A. L.
Kuippana, Finsk. mytol., epitet åt Tapio, skogens
konung, betyder egentligen "långhalsad" och afser,
enligt M. A. Castréns allmänt gillade förklaring,
Tapiogudens resliga växt. O. G.
Kujavien, landsträcka på venstra stranden af Weichsel,
nu till största delen tillhörande preussiska
prov. Posen, bildade, innan det kom till Polen,
ett sjelfständigt furstendöme.
Kujon (Fr. coïon, Ital. coglione), feg stackare,
pultron. – Kujonera, behandla med föraktfullt
öfvermod, förtrycka.
Kujundsjik. Se Ninive.
Kuka (Kukaua), hufvudstad i riket Bornu i
Central-Afrika, ligger på en större slätt, 7 km. v. om sjön
Tsad, och består af tvänne, nära 1 km. från hvarandra
aflägsna stadsdelar (deraf äfven namnets pluralform
Kukaua); den vestra (Billa Futebe) och den östra
(Billa Gedibe). Staden är omgifven af en 6 m. hög
jordvall. De större husen äro byggda af lera eller
jord, med platta tak och utan fönster; de fattigares
bostäder äro hyddor, uppförda af halm eller rör i
konisk form. K. är en rik stad och en af de förnämsta
handelsplatserna i Central-Afrika; den är nästan
alltid besökt af ett stort antal främlingar, köpmän,
pilgrimer och äfventyrare, från de mest aflägsna
trakter i den muhammedanska verlden. Hvarje måndag
hålles stor marknad, då äfven slafvar
utbjudas. Befolkningens antal uppgår till
omkr. 60,000. – Staden anlades 1814 af sjeiken
Muhammed el Amin el Kanemi och fick sitt namn efter
ett kuka- l. apebrödsträd (Adansonia), förstördes
1840, men återuppbyggdes och fick då sin nuvarande
dubbelform. K. har besökts af de europeiske resandena
D. Denham och H. Clapperton, Beurmann, Vogel,
Barth. Rohlfs och Nachtigal.
Ku-klux-clan [kju-klöx-klänn], ett hemligt
social-politiskt förbund i nord-amerikanska
unionens sydstater, hufvudsakligen riktadt mot
neger-emancipationen och den sakernas ordning,
som infördes till följd af inbördeskriget
1861–65. "Ku-kluxarnas" sammansvärjning uppstod 1867 i
Nord-Carolina och vann snabbt en stor utbredning i
de forna upproriska sydstaterna. Medlemmarna voro
genom den strängaste ed vid dödsstraff sinsemellan
förbundna till tystlåtenhet. Deras våldsgerningar
drabbade i synnerhet de förhatlige negrerna,
de från nordstaterna komne, ofta hänsynslöse
ämbetsmännen samt i allmänhet alla, som tillhörde
det republikanska partiet och voro motståndare till
det gamla "demokratiska" slafegarepartiet. Till häst
och med mask för ansigtet öfverföllo ku-kluxarna
sina offer, mördade och brände. Värst huserade
de i Syd-Carolina. Sedan en 1870 utfärdad lag mot
deras brottsliga framfart visat sig maktlös, uppdrog
kongressen genom Anti-ku-klux-lagen af d. 20 April
1871 åt presidenten Grant en nästan diktatorisk
makt till d. 1 Juli 1872 för undertryckande af det
vidtgrenade våldsförbundet. Medelst militäriskt
ingripande lyckades detta äfven. Spridda fall
af ogerningar från ku-kluxarnas sida förekommo
emellertid till 1876, och 1883 döko de å nyo upp i
Georgia, hvarvid befolkningen organiserade sig till
motvärn. – Förbundets namn förklaras allmännast som
en onomatopoietisk efterlikning af det ljud en boss-
eller revolverhanes spännande åstadkommer, hvarjämte
clan torde vara det skotska ordet, som betyder stam,
förening.
Kukolnik, Nestor, rysk författare, född 1808,
blef 1829 gymnasie-lärare i Vilna, ingick 1843 vid
krigsministeriet och fick 1857 afsked ur statens
tjenst med titel af verkligt statsråd. Efter denna
tid var han mest bosatt i Taganrog. Död 1868. Ett
namn som författare vann K. 1833 med dramat Torquato
Tasso. Bland hans öfriga skådespel må nämnas tragedien
Knjaz Cholmskij (1840; musik af Glinka) samt det
historiska dramat Patkul (1846). Under 1840-talet
skref K. äfven skildringar i romanform af Peter
den stores tidehvarf. Romantiskt anlagd som K. var,
förmådde han icke upprätthålla sin popularitet under
senare tiden, då realismen tagit öfverhand inom
ryska vitterheten.
Kukuljevic-Sakcinski [-jevitj -tjinski], Ivan,
kroatisk historiker, f. 1816, sysselsatte sig i yngre
år med dramatiskt och novellistiskt författareskap,
kastade sig 1848 in i det politiska lifvet, men
drog sig 1850 tillbaka vid reaktionens inträde
samt stiftade ett samfund för kroatisk historia och
arkeologi, i hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
