Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd / 201-202 (1885) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ktoniska ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kubiktalen 1, 8, 27, 64, 125 lika med (1 + 2 +
3 + 4 + 5)², d. v. s. 225. G. E.

Kubiktum. Se Kubikmått.

Kubinskoje, en 393 qvkm. stor, fiskrik insjö i ryska
guvernem. Vologda. Den har ett stort antal tillflöden,
bl. a. den långa Kubina, Jelma och Porosoviza, samt
har aflopp genom Suchona, en af Dvinas källfloder. Den
i början af 1800-talet gräfda Kubinskoje-kanalen
(Hertig Alexanders af Würtemberg kanal) förenar
Porosoviza med Volgas biflod Sjeksna och sammanbinder
således Dvinas område med Volgas. Sjön är mycket
grund och har endast i midten en smal ränna, som är
tillräckligt djup att låta fartyg passera.

Kubisk, som har afseende på kuber, tärningformig. –
Kubisk eqvation, matem., kallas en eqvation af
tredje graden med en obekant storhet, således en
eqvation af formen

x³ + px² + qx + r = 0

Den algebraiska lösningen af den allmänna kubiska
eqvationen var okänd för grekerna, ehuru de tvänne
ryktbara problemen duplicatio cubi (det s. k. Deliska
problemet; jfr d. o.) och trisectio anguli ledde
till en kubisk eqvation. Derför måste de grekiske
matematikerna vid försöket att lösa dem åtnöja
sig med geometrisk konstruktion med tillhjelp af
koniska sektioner eller andra kroklinier af högre
ordning. Äfven araberna sysselsatte sig fåfängt med
försöket att algebraiskt lösa en kubisk eqvation, och
först omkr. år 1500 lyckades italienaren Scipione
Ferro att erhålla lösningen. Ferro nedlade sin
upptäckt i ett handskrifvet arbete och meddelade den
äfven till en af sina lärjungar, Antonio del Fiore,
hvilken sedermera, under en vetenskaplig strid med den
framstående matematikern Tartaglia, 1534, framlade
åtskilliga problem, hvilka fordrade lösningen af en
kubisk eqvation. Med anledning deraf lyckades äfven
Tartaglia att efter stora ansträngningar finna den
nämnda lösningen. Han meddelade den sedermera på
begäran, men under strängt tysthetslöfte, åt Cardano
(1539). Denne senare erhöll emellertid 1542 tillgång
till Ferros ofvan nämnda skrift, fullkomnade sedan
lösningen under samarbete med sin lärjunge Ferrari och
offentliggjorde, trots Tartaglias skarpa protester,
upptäckten för första gången i sitt arbete Ars
magna (1545). Upptäckten af den kubiska eqvationens
lösning är inom den matematiska analysen det första
egentliga steget till öfverskridande af de råmärken,
inom hvilka vetenskapen hos grekerna var begränsad,
och uppväckte derför stora förhoppningar om ännu
vigtigare upptäckter – förhoppningar, som likväl
just i fråga om eqvationers lösning sedermera i högst
ringa grad blifvit uppfyllda (jfr Eqvationsteori),
– samt intager derför inom matematikens historia en
särdeles framstående plats. – Hvarje allmän kubisk
eqvation kan genom en enkel lineär transformation
reduceras till formen

x³ + px + q = 0,

och roten till denna eqvation är

hvilken formel efter den förste framställaren kallas
Cardanos formel. Då hvarje kubikrot har tre olika
värden, erhållas genom lämplig sammanpassning ur den
gifna formeln tre olika värden af x, af hvilka ett
alltid är reelt, de två öfriga åter antingen båda
imaginära eller båda reella. I detta sistnämnda fall,
det s. k. casus irreductibilis, äro emellertid alla
rötterna omedelbart uttryckta under imaginär form
och måste genom särskilda artificier transformeras.
G. E.

Kubital (af Lat. cubitus, armbåge), hörande till
armbågen.

Kublai-kan, mongolisk eröfrare, grundläggaren af den
mongoliska dynastien Juen i Kina, f. 1216, andre son
af Djingis-kans fjerde son, Tuli, var på 1250-talet
sin äldre broders, Mangu-kans, ståthållare i norra
Kina, blef efter Mangus död, 1259, mongolernas ka-kan
och grundlade 1264–67 ett nytt residens i Jen-king
(nuv. Pe-king), eller, såsom mongolerna kallade
det, Kanbaluk ("kanens stad"). 1268 upptog K. sina
företrädares kamp mot det kinesiska riket i söder
och eröfrade 1276 genom sin fältherre Bajan dess
hufvudstad, Ling-gan (nuv. Hang-tsjeu-fu), hvarefter
den kinesiska regentätten, Sung, 1279 uppgaf hvarje
försök till motstånd. K. var sålunda herre öfver
det sannolikt största antal menniskor, som någonsin
varit underkastade ett och samma öfverhufvud. Ty
hans öfvervälde erkändes såväl af hans fränder
uppåt Volga som af hans yngre broder Hulakus familj,
hvars rike sträckte sig från Oxus (Amu Darja) till
Arabiska öcknen. K. var en man med goda gåfvor och
stor vetgirighet samt vårdade sig om den kinesiska
kulturen, såväl den andliga som den materiella. En
tid sökte han använda europeiska missionärer till
civilisationens främjande bland sina undersåtar,
men trodde sig snart finna en kraftigare hjelp i
den tibetanska buddhaismen, hvilken han derför
med värme omfattade. Flere för sin tid märkliga
inrättningar funnos i K:s rike, såsom ett utbildadt
postväsende. Han lät uppföra präktiga palats och
höll ett glänsande hof. Men K:s oerhörda lyx bragte
honom i penningförlägenhet och till ett öfver höfvan
utsträckt bruk af pappersmynt. Hans ständiga begär
att utbreda sitt välde kastade honom i vidlyftiga
krigsföretag, af hvilka blott ett, mot Birma, rönte
framgång, hvaremot flere andra – mot Japan, Tong-king
och Java – slutade med nederlag. K. dog 1294.

Kuch Behar. Se Katsch Behar.

Kuddby, socken i Östergötlands län,
Björkekinds härad. Arealen 5,168 har. 1,305
innev. (1883). K. utgör ett regalt pastorat af 1:sta
kl., Linköpings stift, Vikbolands kontrakt.

Kudlich, Hans, österrikisk politiker, f. 1823, var
1848 i österrikiska riksdagen en af yttersta vensterns
ledare. Han var der den förste, som yrkade, att de
på bondens jord hvilande onera skulle afskaffas. När
folkrörelsen i Wien i Okt. 1848 utbröt, trädde K. i
spetsen för densamma. Året derefter deltog han i
resningen i Pfalz, dömdes samtidigt af österrikisk
domstol "in contumaciam" till döden och tog då sin
tillflykt till Schweiz. Han bosatte sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>