Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kloasma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knölar; de 3 mellantänderna äro kägelformiga,
sammantryckta. Hufvudet är afrundadt,
ansigtet tämligen platt, ögonen små och öronen
stora. Kroppen är smärt, svansen lång och yfvig,
pelsen silkesmjuk. Klo-aporna äro utbredda från
och med Brasilien till Mejico i norr, bebo såväl
fuktiga urskogar som torra, buskbevuxna trakter
och påminna i sitt lefnadssätt såväl om ekorrar
som om apor. De gå aldrig på två ben och trampa
alltid på hela fotsulan. Kort efter soluppgången
börja de ströfva omkring och gifva sig derunder
till känna genom sitt pipande läte. De synas
vara mycket nyfikna och titta snart fram, sedan
de blifvit skrämda och gömt sig. Födan utgöres af
blad och frukter, men framförallt af insekter och
spindlar. Dessa apors värsta fiender äro roffoglarna,
för hvilka de ofta falla byte. I fångenskap visa
de än rädsla och misstänksamhet, än maktlös ilska
eller sorgbundenhet, men kunna dock tämjas genom
tålmodig och sorgfällig skötsel. – Familjen har
blifvit indelad i lejon-apslägtet, Leontopithecus,
midas-apslägtet, Midas, och sidenapslägtet, Hapale.
C. R. S.
Kloasma, Grek., pigmentfläck, lefverfläck, med., en
i större eller mindre fläckar uppträdande pigmentering
af huden med gulbrun eller lefverbrun färg, som ej
kan skrapas bort med naglarna såsom i pityriasis
versicolor (se d. o.), emedan färgämnet sitter i
"rete malpighi" under epidermis. En pigmenterad
fläck kan uppstå efter hvarje hudretning vare
sig af traumatisk, toxisk eller kalorisk art. Så
finner man ofta pigmentfläckar efter rifning,
efter senapsdegar, spanska flugor och andra
dragmedel, genom solbränna m. m. Utom detta
s. k. idiopatiska kloasma gifves ett sympatiskt
l. symtomatiskt, beroende på affektion af inre organ,
hvilka på en oförklarlig nervös väg medföra en sådan
oregelbundenhet i pigmentets afsättning i huden. Hit
hör det chloasma uterinum, som under hafvandeskap
eller till följd af uterin-lidanden af flere slag
utbildar sig på öfverläpparna, vårtgårdarna och
andra ställen, samt det chloasma cachecticorum,
som förekommer i sammanhang med frossa, morbus
Addisoni, kräfta m. m. På yttre väg uppkommet
kloasma går vanligen småningom bort af sig sjelf;
det symtomatiska håller deremot jämna steg med
den föranledande sjukdomen, så att någon direkt
behandling af hudsjukdomen sällan kommer i fråga.
F. B.
Klocka. 1. Ett för ringning afsedt metallredskap,
formadt såsom en omvänd djup skål med utsvängd
brädd. En sådan form är fördelaktigast för
frambringande af en stark, länge eftertonande
klang ur malmen. Detta sker i regeln medelst en
inuti klockan hängande kläpp af smidt jern; eljest
sker anslaget utifrån med en hammare. En klockas
vägg är tjockast vid slaget (den del af omkretsen,
hvarest kläppen slår) och afsmalnar från detta ställe
uppåt. Ofvanpå den öfverst befintliga "plätten"
sitter den samtidigt med klockan gjutna kronan,
bestående af 4 "öron" omkring en s. k. midtbåge. Vid
dessa upphänger man t. ex. en kyrkklocka medelst
grofva jernkrampor jämte
öfverfall och muttrar, på en horisontal ekbjelke, som kan
vridas kring sin axel. Då denna s. k. klockstock,
hvilken är försedd med häfstänger, rubbas ur sin
hvila (genom dragning i klockrepet eller genom
trampning), sättes klockan i svängning. Emedan
kläppens upphängningspunkt är belägen djupare än
klockans, bilda kläppen och klockan tvänne pendlar
af olika längd. Den förra svänger snabbare än den
senare; följden deraf blifver, att de slå emot
hvarandra. Styrkan och välljudet i en klockas klang
bero på att en tillräcklig och väl blandad metallmassa
användts vid gjutningen (se Klockmetall). Tonens
höjd inom skalan betingas af klockans diameter
vid mynningen. När en god klocka ringes, gifver
den en afgjord, bestämbar ton, hvilken är högre
i samma mån som klockans diameter är mindre (ty i
samma mån blifva metallpartiklarnas svängningar allt
hastigare). Om man slår an en större klocka uppe vid
plätten (hvars diameter är hälften af mynningens),
ger hon oktaven. Vid anslag på fjerdedelen af höjden
(uppifrån räknadt) frambringas qvinten. Knackar man
sedan ytterligare 1 1/2 fjerdedelar längre ned, fås
tersen; gör man slutligen ett starkt anslag nere
vid "slaget", ljuda qvinten, tersen samt oktaven
samtidigt, frambringande klockans grundton. Är
tersen vare sig för stark eller för svag, så
är klockan "falsk"; i förra fallet kan lytet
afhjelpas genom filning på insidan. Skola fyra
klockor samklinga till ett rent treklangsackord,
böra deras diametrar förhålla sig till hvarandra
såsom 30, 24, 20, 15 och deras vigt såsom 80, 41, 24,
10. Har en klocka spruckit, är dess klang förstörd,
och det enda botemedlet är då att låta omgjuta den;
når sprickan ej ofvanom slagringen, kan den dock
nödfallsvis utsågas, så att den tonförderfvande
beröringen mellan sprickytorna upphäfves. – Smärre
klockor brukas i civiliserade land till en oändlig
mängd välbekanta ändamål. Ringning med kyrkklockor
har sedan början af medeltiden varit nära förbunden
med alla slags religiösa och sociala sedvänjor
liksom med nästan hvarje historisk tilldragelse
af någon vigt. På byggnadskonsten hafva klockorna
utöfvat det inflytande att de varit en medelbar
anledning till att bygga tornen höga. Tidigt uppkom
sedvänjan att inviga klockorna med en högtidlighet
(jfr Klockdop), hvarigenom de troddes blifva dugliga
till de uppgifter, som plägat uttryckas i latinska
inskrifter sådana som dessa:
Funera plango, fulgura frango, sabbata pango,
Excito lentos, dissipo ventos, paco cruentos.
(Jag ringer sorgeljud vid likfärder, bryter
åskviggens makt, inviger helgen,
Jag väcker de tröga, skingrar stormarna och
ingjuter frid i grymma sinnen.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
