Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helgadt åt den heliga Klara (se d. o.). Konungen
anslog (1286) åt klostret den högt belägna malmen,
den tomt, som förut tillhört stadens hospital,
en trädgård m. m. samt lät, för att klostret
skulle lemnas i fred, flytta längre norrut den väg,
som ledde till Upsala. Två år derefter skänkte han
klostret flere gårdar, bland hvilka må nämnas nuvarande
Rörstrand, Karlberg och Djurgården med tillhörande
fisken. Då sedermera konung Karl Knutsson (1452)
tillbytte sig Djurgården ("Vadmalsön"), förbehöllo
sig nunnorna fortfarande rättigheten till fisket der
utanför. Genom åtskilliga privilegier ökades klostrets
förmåner. Så stadgades, att den, som ville bebygga
klostrets tomter, skulle njuta samma förmåner, som
borgarena i staden inom murarna. År 1347 tog konung
Magnus Eriksson klostret i sitt skydd och förbjöd sina
fogdar att på något sätt kränka den frälsemannarätt
han tillerkänt klostrets ombudsmän. Hans son Erik
befriade (1358) klostret från allt slags utlagor,
äfven då allmän beskattning öfvergick landet, och
åtta år senare utsträckte Albrekt denna frihet till
klostrets åbor, hvarjämte han gaf konventet eller
dess sysslomän rättighet att bland kronans landbönder
utvälja 10, hvilka af fattigdom ej kunde utgöra sina
kronoutskylder, för att åt dem upplåta klosterjord
och sedan behålla dem såsom sina egna landbönder. Då
abbedissan Kristina klagade hos konungen, att hans
fogdar samt riddare och väpnare mot klostret och dess
egendomar farit fram "såsom glupande ulfvar bland
menlösa lam", förordnade han marsken Karl Ulfsson
af Tofta till klostrets särskilde beskyddare, med
uppdrag att öfvervaka, det klostrets privilegier ej
kränktes, samt i allo befordra klostrets bästa. Med
Stockholms gråmunkar, hvilkas egor gränsade till detta
klosters, hade Klara-nunnorna förut råkat i delo;
samtidigt (1290) utfördes nämligen byggnadsarbeten
för båda klostren, hvarvid tvist uppstod rörande lera
och sand, som hemtades från norra malmen. Det var af
högsta nöd att en demarkationslinie i dessa fridens
bygder utstakades. – Tjugo af klostrets abbedissor
äro nu till namnet kända; den tredje i ordningen
var Magnus Ladulås’ dotter Rikissa, hvilken han
vid klostrets stiftelse ingaf såsom nunna. En mängd
fastigheter skänktes till klostret, och dess anseende
var stort. Då Sten Sture d. ä. 1495 ärnade sig till
Finland mot ryssarna, som der infallit, och anhöll
hos ärkebiskop Jakob Ulfsson att få medtaga det i
Upsala bevarade S. Eriks baner, beviljades detta,
och baneret fördes med stor högtidlighet från Upsala
samt nedsattes i Klara klosterkyrka; det var ock i
denna kyrka konung Hans 1497 aflade sin konungaed,
innan Stockholm öfverlemnades till honom.
Ifrån år 1446, då en härjande vådeld öfvergick
klostret, finnes dess välstånd hafva varit i
aftagande. I början af det följande århundradet (1508)
fann sig abbedissan Anna Reinholdsdotter föranlåten
att i en supplik till borgmästare och råd i Stockholm
skildra klostrets nöd, sägande bl. a., att nunnorna
hvarje stund väntade, att taken skulle nedrasa öfver
deras hufvud. Ärkebiskopen hade kungjort, att hvar
och en, som räckte klostret en hjelpsam hand,
skulle komma i åtnjutande af nunnornas förböner, och
abbedissan anhöll, att några borgare i staden måtte
utsändas för att hopsamla de gåfvor Guds vänner ville
skänka Sankta Klara. Äfven 12 kardinaler understödde
klostret genom att utlofva aflat och befrielse från
penitens åt hvar och en, som på vissa dagar utöfvade
sin andakt i klostrets kyrka. Dessa och dylika
åtgärder kunde dock i ingen mån hejda den nya tidens
snabba inbrott. År 1523 måste Klara konvent afskeda
sin konfessor Mårten Johansson, emedan nunnorna
"voro stadda i så dråplig nöd och lifsfara, att de
ej kunde värja och försvara hans eller sitt eget lif
och helsa". Det rörande afskedsbrefvet uttrycker
dock en förhoppning om att han en gång, sedan den
onda tiden gått öfver, skulle helsas af klostret
välkommen åter. Abbedissan hade likväl sjelf påskyndat
sitt klosters undergång. Det berättas, att år 1522,
då konung Kristians folk ännu innehade Stockholm,
som af svenska trupper hölls spärradt, nödgades
åtskilliga af innevånarna af brist på lifsmedel att
smyga sig ut, då deras första tillflykt var Klara
kloster, hvars abbedissa vänligt mottog dem. Men
som hon stod i hemligt förstånd med danskarna, gaf
hon från kyrkotornet tecken hvar gång svenskar voro
der, hvarefter de plötsligt öfverrumplades af danska
knektar, återfördes in i staden och ihjelpinades. När
Gustaf I kommit på tronen, var det derför ingen
konst att förmå svenska folket att (i Vesterås 1527)
samtycka till att "klostren, som lågo på malmarna
utanför Stockholm, dem till stor men, som i staden
bo, när fejd är, och fienden till beskydd, måtte
nedbrytas och teglet användas till stadsmurarna, samt
till nunnornas behof rum anskaffas i staden, der de
kunde vistas och hålla sin gudstjenst, dock utan att
tvingas dertill". Klara kloster ödelades och nunnorna
inflyttade i det utrymda gråmunkeklostret, som Gustaf
åt dem upplät, och der de sista Klaranunnorna sågo
århundradet nalkas sitt slut. Jfr J. Nordberg:
"S. Clarae minne" (1727). C. S-e.
Klarelfven, Värmlands hufvudflod, egentligen namnet på en del af
Göta elfs (se d. o) öfre lopp. Elfven upprinner ur
källor på Nässfjället på gränsen mellan Herjedalen och
Dalarna samt flyter först mot v. genom sjön Rogen in
i Norge till sjön Fämun, som upptager en stor mängd
vattendrag från kringliggande fjäll. Efter utloppet
ur Fämun kallas den redan der vattenrika floden
en kort sträcka Glötelfven, flyter genom Istersjön
och derefter med hastigt lopp mot s. och s. ö. under
namn af Fämuns- och längre ned Trysildselfven genom
Norges fjällbygd samt infaller vid Sandkälleforsen
i Norra Finnskoga socken af Värmland. Inom detta
landskap bibehåller floden till en början sydöstlig
riktning, hvilken emellertid för det nedre loppet
öfvergår till sydlig. Under en lång sträcka benämnes
floden än Storelfven, än Dalbyelfven, under det
den med stridt lopp genomströmmar öfre Värmlands i
allmänhet ödsliga och dystra, om ock delvis vackra
skogstrakter. Inom kort blir dock floden lugnare samt
kan på långa sträckor befaras med båtar och smärre
farkoster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
