Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judendom, det judiska folkets religion - Judepiga, zool. Se Lerskädda - Judetyska, ett af tyske och polske judar användt språk - Judex, domare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlades till Spanien, Portugal och södra
Frankrike. Den berömdaste bland de der uppträdande
lärarna var Maimonides (död 1204). – Studiet af talmud
ansågs åligga hvarje judisk gosse alltifrån det 6:te
året och böra fortsättas under flere år; det bestod
hufvudsakligen i idelig utanläsning. Detta studium har
utöfvat ett ofantligt inflytande på judiska folkets
karaktersbildning. Det har gjort judarna uthålliga,
fyndiga, kloka och smidiga, ja till och med, eftersom
det är grundadt på religionen, förlänat dem en viss
religiöst sedlig kraft; men å andra sidan har det
ock bibringat dem ytlighet, småsinne och, vid sidan
af stor tankeskärpa, verklig andefattigdom. En
annan vigtig, under denna tid alltmera framträdande
faktor i deras karaktersbildning var den systematiska
afskildhet från alla andra folk, som de, trots sin
förskingring bland dessa, alltsedan exilen konseqvent
iakttagit, och för hvilken den religiösa olikheten
ofta fick tjena endast såsom täckmantel. Denna
afskildhet i förening med judarnas kända ifver och
förmåga att draga den största möjliga vinning af
allt icke-judiskt har varit förnämsta orsaken till
andra folks motvilja mot dem, hvilken åter å deras
sida alstrat ännu större misstro och försigtighet,
af rasstoltheten ofta stegrad till hätskhet.
Talmudismens tidehvarf var en förnedringens tid
för judendomen. Talmud undanträngde bibeln och höll
folket under ett och ett halft årtusende i ett andligt
slafveri, ur hvilket det först i vårt århundrade i
viss mån frigjort sig. Tempel, offer och prestadöme
voro borta, och af gudstjenstliga handlingar återstodo
endast omskärelsen och en formalistisk bönekult,
som dessutom ej var offentlig, utan gaf den judiska
religionen karakteren af en blott privat religion
och beröfvade henne alla medel att inverka på andra
folks lif och kultur. Mången falsk Messias uppträdde,
hvilken folket var alltför villigt att efterfölja;
de förnämste bland dem voro Bar Kokba och Sabbatai
Zevi. Messias-idén, hvilken redan förut urartat i en
rå och sinlig riktning, blef genom dessa misslyckade
försök alltmera utträngd ur folkets medvetande, och
slutligen rådde till och med rabbinerna till att icke
sysselsätta sig dermed, "emedan", såsom Maimonides
helt öppet säger, "folket tager anstöt af att se, att
Messias icke kommer, fastän tiden är förbi". Sålunda
har judendomen trampat sin mest fruktbringande
religiösa idé i stoftet. Slutligen framträdde äfven
på det vetenskapliga tänkandets område en urartad
judendom, nämligen i Spinozas filosofiska system,
hvilket genom monoteismens bestämmande i panteistisk
och deterministisk riktning i sjelfva verket ledde
till upplösning af all religion.
Ur denna jordmån har den moderna judendomen
uppvuxit. Den stora franska revolutionen kallade den
till lif; judarna hafva i rikt mått tillgodogjort sig
de idéer, som denna revolution gjorde gällande. Efter
ett förfall, som varat i 18 århundraden, hafva de
under de senaste 10 decennierna med stor kraft och
förvånande hast lyft sig icke blott i materielt
hänseende, så att de äro samtidens störste
penningefurstar, utan i viss mån äfven i andligt, så att
de tillegnat sig samtidens bildning och med all
makt arbeta på att vinna inflytande i det politiska
och sociala lifvet, dock utan att derför uppgifva
sina nationella egendomligheter. Den andliga kris, i
hvilken de öfriga europeiska folken i vårt århundrade
befinna sig, och det upplösningstillstånd, som råder
särskildt inom den protestantiska kristenheten,
hafva gifvit judarna icke ringa framgång i dessa
sträfvanden; det har alltid varit deras rol att
i kritiska tider vara ett jäsningselement ibland
folken: när andra folk äro stadda i tillbakagående
eller upplösning, då höja sig judarna. – Hvad
särskildt den judiska religionen angår, hvilar hon,
sådan hon framträder hos den moderna judendomens
representanter, de s. k. reformjudarna, hvarken på
bibeln eller på talmud. Båda dessa hafva öfvergifvits,
och de bildade judarna hafva i allmänhet anslutit
sig till den äfven i kristenheten rådande otros-
och förnekelseriktningen. Gudstjensten är föga
besökt, kulten urvattnad och messias-idén nästan
helt och hållet förflygtigad; Messias förklaras vara
icke en personlighet, utan en tidsepok eller något
dylikt. Emellertid finnes jämte detta reformparti
äfven ett ortodoxt, som bygger på den i Gamla
testamentet lagda grundvalen och som, gent emot
talmudismens förkonstling, återgått till mosaismens
enkelhet och profeternas djupa gudsbegrepp. –
Jfr C. F. Heman: "Judafolkets historiska och
religiösa verldsställning" (öfvers., Lund 1883).
E. J. Ö.
Judepiga, zool. Se Lerskädda.
Judetyska (T. judendeutsch), ett af tyske och
polske judar användt språk, som utgör en blandning
af högtyska och förtyskade hebreiska ord. Denna
språkblandning förekom från det 16:de årh. äfven
i literaturen, men är numera bortlagd af judarna i
Tyskland samt till en del äfven af dem i Österrike,
Ungern och Polen.
E. Ebg.
Judex (Lat.; plur. judices), domare. I äldsta
tider skola konsulerna i Rom hafva kallats
judices. Vanligen betecknade ordet der en domare
i civil- eller kriminalmål. Domarena hade att
afgöra sjelfva tvistefrågan. Förhandlingarna inför
dem (in judicio) föregingos i privatmål af sådana
inför en öfverhetsperson (in jure) hvilken derefter
utvalde domare, en eller några få (tre till fem). I
brottmål dömde i äldre tider folket, men senare
upprättades särskilda domstolar (quaestiones) för
vissa förbrytelser. I dessa domstolar tjenstgjorde
domare, som till ett visst antal för hvarje särskildt
tillfälle uttogos bland de samhällsmedlemmar,
hvilka hade rätt att döma. Ursprungligen voro
endast senatorerna berättigade att blifva domare,
men C. Gracchus genomdref en lag, som fråntog senaten
företrädesrätten härutinnan och bestämde, att domarena
skulle tagas af riddareklassen. Sulla upphäfde
Gracchus’ bestämmelse, så att senatorerna återfingo
rätten att vara domare; men år 70 f. Kr. stiftades på
tillskyndelse af pretorn L. Aurelius Cotta en ny lag,
enligt hvilken domare skulle tagas bland senatorer,
riddare och tribuni aerarii, hvilka synas hafva
varit en särskild klass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
