Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judar, semitiskt folk, som enligt bibelns utsago härstammar från Abraham och af honom ärfde tron på Jehovah samt löftet om att en gång komma i besittning af Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskilda qvarter (kallade i italienska och
österländska städer "Ghetto", i tyska och böhmiska
"Judengasse"). Det hårdaste ödet drabbade judarna
i Spanien, hvarest de förut hade haft det bäst. Då
Ferdinand den katolske (1492) hade intagit Granada
och dermed tillintetgjort morernas makt, firade han
nämligen, på kardinal Jimenes’ inrådan, segern genom
att rensa landet från "den judiska smutsen", i det
han påbjöd, att judarna skulle inom viss kort tid
lemna landet, om de icke ville låta döpa sig. Icke
mindre än 600,000 judar, i synnerhet de rikare, drogo
bort, de fleste till norra Afrika och Turkiet, många
äfven till Italien och södra Frankrike. En stor del
omkom under resan. Den egentliga utvandringsdagen
var d. 2 Aug. 1492, dagen före den, då Columbus
drog ut på sin första upptäcktsfärd, samt efter den
judiska tidräkningen årsdagen för templets förstöring
(år 70) och för Bar Kokbas nederlag (år 135). 1493
utvisades judarna äfven från Navarra och Sicilien;
och ehuru konungen af Portugal till 80,000 judar
sålt rättigheten att vistas åtta månader i landet,
tvang han dem 1495 att draga vidare eller låta
döpa sig, hvarjämte barnen fråntogos dem för att
döpas och sedermera upptagas i landets förnämsta
familjer. I Spanien läto många judar döpa sig. Men
ehuru inkvisitionen med grymhet vakade öfver dessa
"nykristnas" rättrogenhet, hycklade månge, under
allahanda masker, till och med som prester och munkar
(enligt sägnen äfven som inqvisitorer), en kristendom,
på hvilken de aldrig hade trott, till dess de kunde
finna ett tillfälle att fly till en annan plats och
återvända till sina fäders tro. De till Frankrike
flyktade judarna fingo 1550 tillåtelse att bo i
Bordeaux och Bayonne, men erhöllo först 1725 rättighet
att erkänna sig som judar. Under det nederländska
frihetskriget (1568-1648) flydde månge judar från
Spanien och Portugal till Holland, hvarest de (1603)
fingo full trosfrihet samt hastigt vunno rikedom
och inflytande. De behöllo dock länge sitt forna
fäderneslands språk och hafva ända till våra dagar
burit namnet "portugisiske" judar i motsats till de
"polske" eller "tyske" judarna. Från Holland utbredde
sig judarna till England, dit Cromwell lemnade dem
tillträde 1655, Hamburg och Danmark; andre drogo
till New York, Vestindien och Brasilien. I Tyskland
fortforo judarna att lefva under tryckta förhållanden,
uteslutna icke endast från alla ämbeten, utan äfven
från rättigheten att besitta fast egendom och att
drifva landtbruk eller handtverk samt hänvisade
till ocker och sjackreri. De stränga lagarna mot
judarna skärptes godtyckligt; hårda och skymfliga
afgifter pålades dem, deribland den s. k. "leibzoll"
(kroppstull) på resor från ett ställe till ett annat.
Judarnas emancipation (från senare hälften af
1700-talet). Först 1750 utgaf konung Fredrik II i
Preussen ett toleransedikt till judarnas förmån;
men många inskränkningar i deras rättigheter
qvarstodo. 1755 utfärdades ett dylikt edikt i
Österrike, och 1781 tog kejsar Josef II det första
steget till att förbättra judarnas ställning genom
att gifva dem fri religionsutöfning
och flere rättigheter. Samtidigt utsträckte
han värnpligten till judarna. Emellertid hade
ansedde tyska författare (Lessing och Dohm)
tagit till ordet för judarna, och bland judarna
sjelfva hade Mendelssohn väckt ett nytt lif och en
ifrig sträfvan att afskudda sig det andliga och
materiella förtrycket. Det 18:de årh:s frihets-
och jämlikhetsidéer kommo judarna i hög grad till
godo. 1784 afskaffades "leibzoll" i Lothringen och
Elsass, 1787 i Preussen och 1799-1803 i de öfriga
tyska landen. 1790-91 fingo judarna medborgarerätt i
Frankrike, 1796 i Holland och 1808-13 i största
delen af Tyskland. Samtidigt öfvergick den andliga
rörelsen bland judarna till en orolig sträfvan
efter att vinna betydelse i det offentliga lifvet,
att nedbryta de skrankor, som skilde dem från
de kristna; och under den allmänna religiösa
indifferentismen samt den starka rationalismen i den
kristna kyrkan öfvergåfvo många judar, i synnerhet
de mera bildade och välmående, sina fäders tro och
läto döpa sig. Hvad förföljelserna icke hade förmått,
det uträttade toleransen. Det i Paris d. 9 Febr. 1807
samlade "sanhedrin", som bestod af representanter för
judarna i Frankrike och dess under franskt inflytande
stående grannland, förklarade, att judarna icke gjorde
anspråk på någon särskild ställning i rättsligt
hänseende, utan önskade stå under den allmänna
lagen, och att de ville räkna sig såsom hörande
till de särskilda folkslag, bland hvilka de bodde,
försåvidt dessa gåfve dem borgerlig och social
likställighet. Den frihet, som revolutionen gifvit
judarna, blef i Frankrike lagstadgad genom 1814 års
författning, och 1831 erhöllo de, på samma sätt som
de kristna kyrkorna, bidrag af statskassan till sin
gudstjenst. 1870 blefvo judarna i Algeriet likställda
med de franske judarna. Äfven i Holland blomstrade
den nyvunna friheten, men uti Italien inskränktes den
å nyo, i synnerhet i Modena, hvarest, ill och med en
särskild drägt påbjöds för judarna. I Rom öppnades
Ghetto först 1847, och full likställighet erhölls
först 1848 i Sardinien samt i det öfriga Italien
1859-70. Äfven i Tyskland inträdde en reaktion efter
1814, och judarnas frihet inskränktes i synnerhet i
Preussen och Hannover, hvarjämte pöbelns ovilja 1819
i flere större städer gaf sig luft i upplopp och
smärre våldsamheter. 1828 skedde ett omslag, först
i Würtemberg; 1831 fingo judarna medborgarerätt
i Kurhessen, och från 1830 fördes vid flere
landtdagar en strid för judarna mot regeringarna
och adelns representanter, tills (1848) fullständig
likställighet genomfördes. Endast Mecklenburg behöll
de gamla skrankorna, men tvangs 1867, efter Nordtyska
förbundets upprättande, att uppgifva dessa. England
gaf redan 1723 judarna rätt att besitta fast egendom,
och 1753 ville regeringen och parlamentet gifva dem
medborgarerätt, men måste till följd af folkopinionen
afstå derifrån. Genom valreformen 1832 fingo judarna
politisk rösträtt. 1835-45 erhöllo de efter hand
tillträde till offentliga ämbeten och slutligen
1858, efter tio års strid, till underhuset. Flere
judar hafva haft säte der och icke få hafva blifvit
adlade. I Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
