Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordskalf l. jordbäfning, fys. geol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sned riktning (vid y1, y2 och y3). I sjelfva
ytcentrum, y, och den dertill närmast gränsande
trakten (intensivområdet, intensivzonen) yttrar
sig rörelsen såsom en stötformig l. vertikalt upp-
och nedgående (succussorisk); men ju längre man
aflägsnar sig från ytcentrum (till punkterna y1,
y2 och y3
o. s. v.), dess mindre blir den vinkel, som
stötriktningen bildar med jordytan (emergensvinkeln,
e), och rörelsen förnimmes på dessa platser
mer och mer horisontalt verkande, eller vågformig
(undnlatorisk), till dess, på tillräckligt långt
afstånd, all rörelse i ytan upphör. Ju mindre
djupt under jordytan jordbäfningshärden är belägen
(t. ex. vid H1), dess mindre är det ytområde, inom
hvilket jordskalfvet har en succussorisk karakter,
och dess mindre är derjämte, vid lika styrka, i
allmänhet hela jordbäfningsområdet (jfr de prickade
linierna i fig.). Man talade förr om rotatoriska
l. hvirflande jordbäfningar och betecknade dermed
sådana jordbäfningar, vid hvilka tyngre föremål
(monument, grafstenar m. m.) vridas omkring, ända
till 25°, på sina underlag. Men det är nu kändt,
att dylika verkningar åstadkommas af under vissa
omständigheter verkande, rätliniga, succussoriska
eller undulatoriska stötar, och att någon hvirflande
rörelse hos jordmassan alls icke eger rum. –
All rörelse vid en jordbäfriing är att anse såsom
ensartad, såsom en svängnings- eller vågrörelse,
hvars olika riktning i förhållande till iakttagaren
och jordytan väl kan orsaka olikheten i yttringar. De
stötformiga (succussoriska) jordskalfven äro
mest förhärjande; byggnader lyftas dervid upp från
sina grundvalar, klippblock och annat löst äfvensom
menniskor slungas stundom högt i luften. Vid starkare
yttring af den undulatoriska rörelsen ser man träden
svaja fram och tillbaka, fabriksskorstenar vagga hit
och dit, och sjelfva marken är stundom försatt i en
för ögat märkbar böljande rörelse.
Under de senare årtiondena har man mera allmänt och
noggrant gifvit akt på alla de vid en jordbäfning
inträffande omständigheterna och företeelserna,
såsom stötarnas eller skakningens styrka å olika
platser inom jordbäfningsområdet samt tiderna
för inträffandet å dessa platser, på läget hos
i murar uppkomna sprickor och remnor samt på
riktningen, i hvilken föremål blifvit kullstötta
eller nedfallit och vätskefyllda kärl öfverrunnit
o. s. v. Derigenom hafva, hos ett icke ringa
antal jordbäfningar, läget af ytcentrum äfvensom
rörelsens fortplantningshastighet och riktning
(emergensvinkeln) kunnat bestämmas. Flere instrument
(seismografer eller seismometrar) äro också för
ändamålet konstruerade. Derefter har man beräknat
(Mallet, v. Seebach. v. Lasaulx m. fl.) det djup
under jordytan, på hvilket sjelfva ursprungsplatsen
för jordbäfningen, jordbäfningshärden, är belägen;
och man har dervid kommit till det resultat att
jordbäfningarna ingalunda leda sitt ursprung från
någon gemensam härd (t. ex. jordklotets glödande inre,
om ett sådant finnes), utan att de hafva sitt säte
på olika, men jämförelsevis mindre betydliga djup
samt tydligen
inom sådana slags bergarter och skiktsystem, som
de, hvilkas i ytan blottade delar kunna omedelbart
iakttagas och der utgöra föremål för geologernas
forskningar. Vid den neapolitanska jordbäfningen i
Dec. 1857 var enligt beräkning jordbäfningshärdens
djup under jordytan omkr. 10,000 m., vid jordskalfvet
i mellersta Tyskland i Mars 1872 omkr. 18,000, vid
Catania i Okt. 1870 omkr. 12,000 samt vid Tokio i
Japan 1880 mellan 4,500 och 8,800 m. Äfven djupvärden
af ända till 39,000 m. hafva dock erhållits. En häftig
jordbäfning med ringa utbredningsområde tyder för
öfrigt på ett mindre djup hos ursprungsstället;
en svag, ytlig verkan inom ett stort område
antyder deremot jordbäfningshärdens djupare
läge. Naturligtvis kan dock en från större djup
härrörande jordbäfning yttra sig betydligt starkare
än en från ett mindre djup kommande, i händelse den
ursprungliga kraften hos den förra är i motsvarande
grad större. Hastigheten, hvarmed jordbäfningsrörelsen
fortplantas, har funnits för olika jordskalf vexla
mellan 200 och 900 m. i sekunden. Den aftager
med afståndet från centrum och är dessutom mycket
beroende af arten hos de ämnen, inom hvilka rörelsen
(svängningarna) uppstår och ledes. I lös sand är
hastigheten 250 m., i fast granit omkr. 500 m. i
sekunden; i bergartslagers strykningsriktning sker
fortplantningen lättare och fortare än tvärt öfver
skikten o. s. v. Jordskalfven äro i allmänhet mindre
intensiva och förhärjande på en fast berggrund än på
mark, som i ytan består af lösa jordmassor, såvida
dessa icke ega stor mäktighet, i hvilket senare fall
skakningen betydligt hämmas och försvagas, innan
den hinner till ytan. Sällspordheten och svagheten
af jordbäfningar inom det af väldiga sandaflagringar
betäckta nord-europeiska slättlandet torde derigenom
förklaras. – I allmänhet äro två eller tre stötar
eller skakningar, åtskilda af några sekunders
afbrott, märkbara vid hvarje särskild jordbäfning,
och hela företeelsen varar endast några få till 20
sekunder, så t. ex. vid den jordbäfning, som i Mars
1812 förstörde Caracas, vid det central-europeiska
jordskalfvet i Mars 1872 samt vid jordbäfningarna
i Herzogenrath 1873 och 1877 m. fl. Tvifvelsutan är
det blott en enda ursprunglig stöt eller kraftyttring,
som vid hvart och ett af dessa fall varit den verkande
orsaken. Så kan deremot icke vara händelsen vid de
s. k. jordbäfningsperioderna, eller de under flere
månader inom samma trakter tidtals, stundom dagligen
eller flere gånger dagligen, återkommande stötarna
eller skalfven. Den häftigaste stöten (hufvudstöten)
stundom inleder, stundom afslutar en sådan period;
men merendels stegras skakningarnas styrka från
en blott svag början till stor häftighet för att
sedan, mot jordbäfningsperiodens slut, småningom
försvagas. Dessa förhållanden utesluta möjligheten
af en enda våldsam yttring (t. ex. en väldig
ångexplosion) såsom orsak till företeelsen. Hvarje
särskild stöt måste antagas hafva uppstått af en till
tiden skild, om också på samma eller ungefär samma
ställe verkande orsak. Ganska många af de i senare
tid iakttagna jordbäfningarna utgöra delar af eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
