Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japanska språket och literaturen - Japansk svärta. Se Asfaltfernissa - Japara. Se Djapara - Japha, Georg Joseph - Japun, zool. Se Icteridæ - Japurá. Se Caquetá - Japyger, ett fordom i sydöstra delen af Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
språket spelar nämligen i Japan ännu till stor del samma
rol som latinet i Europa under medeltiden, och på
detta affattas alla strängt lärda verk, ofta med
mellanradig öfversättning eller glosor på japanska med
kata-kanatyper. Den öfriga japanska literaturen är
full med kinesiska låneord, och derjämte inblandas
ofta i det vanliga fira-kana-alfabetets tecken flere
rent kinesiska, hvilka dock naturligtvis utläsas som
japanska ord. Alldeles ren från sinismer är endast
den äldsta poesien. Alla literaturfack äro mer eller
mindre rikt representerade. Bredvid riksannalerna
("Nippon o dai itsi ran", öfversatta på franska,
"Annales des empereurs du Japon", af Titsingh,
utgifna af Klaproth, 1834) intages främsta platsen
af den stora kinesisk-japanska encyklopedien i 105
band (1714), af hvilken Rémusat gifvit en utförlig
och intressant analys ("Notices et extraits"). De
äldsta geografiska verken äro "Tu-to-ki" och det
af prinsessan Ziu-toku (omkr. 930) författade
"Wa-mei-rui-siu-seo". En mängd utförliga
japanska kartor har genom F. von Siebold blifvit
bekant för Europas geografer. Öfver alla rikets
provinser och vigtigare städer finnas omfångsrika
topografisk-historiska arbeten med afbildningar
af byggnader o. dyl. Af naturvetenskaperna är i
synnerhet botaniken flitigt bearbetad, såväl i
stora systematiska verk (bland dem en öfvers. af
svensken Thunbergs "Synopsis plantarum japonicarum")
som ock i en mängd monografier öfver särskilda
växtslägten. De naturvetenskapliga sällskapen i
Sin-jo-do och Owari utgifva årligen sina periodiska
skrifter. Mest framstående i detta fack är den
japanska bearbetningen af det berömda kinesiska verket
"Pen-tsao", i 31 band (1769). Medicin och farmaci
äro väl representerade, och för alla slags konster
och handtverk finnas läroböcker. Köpmansståndet och
de stora städerna hafva sina särskilda adressböcker,
adeln sin hofkalender. Det förnämsta arbetet öfver
den inre förvaltningen är "Speculum rei militaris",
i 5 band (1818). Både Buddhas och Kon-fu-tses
läror hafva framkallat en rik teologisk-filosofisk
literatur; deremot är den kristna ännu obetydlig,
ehuru en öfversättning af Nya testamentet redan
1613 skall hafva utkommit. Förträffligt bearbetade
äro den kinesiska och japanska lexikografien
och grammatiken. De förnämsta kinesisk-japanska
ordböcker äro: "Tse-wei" (9 band), "Sin zo zi lin
gjok ben" ("Novus et auctus literarum ideographicarum
thesaurus", utgifven af v. Siebold i "Bibliotheca
japonica", B. I., 1883), ""Sjo gen zi ko" ("Thesaurus
linguae japonicae", af Terutake, 1698; utgifven
af v. Siebold i Bibi. jap., B. II), vidare flere
japansk-kinesiska lexika med ända till 50,000
ord, Sada-josis japansk-holländska ordbok i 5
band (1810), Halmas holländsk-japanska i 20 band
m. fl. Äfven för ainoernas och Koreas språk finnas
japanska ordböcker. – Särskildt rik och mångsidig
är den poetiska literaturen (jfr härom Pfizmaier:
"Beiträge zur kenntniss der älteren japanischen
poesie", 1852). Den mest berömda episka dikten är
"Fei-ke monogatari", Feike-dynastiens historia af
Inkinaga (omkr. 1183;
en upplaga, Jedo 1810, utgör 12 band). Till den
lyriska arten, uta, höra "Speculum carminum",
en samling af 1,000 distika från 908, den berömda
"Man-jo-sju" (de 10,000 bladens samling) från 8:de
årh., först tryckt 1684 i 30 band, och den firade
skalden Sjotets (d. 1459) dikter. Både dramatiska
och epigrammatiska arbeten (haikai) finnas i mängd,
men i all synnerhet romaner och noveller. De mest
berömda af dessa äro: Prins Iwagis lefnad, i 12 band
(1806), De 7 lyckliga och de 7 olyckliga tingen,
i 5 band (1808), De 6 skärmarna i gestalter af den
förgängliga verlden (utg. och öfvers. af Pfizmaier
1847) samt Otobas och Tansitsis kärleksöden (2 bd,
1822). Några smärre noveller finnas i Milfords "Tales
of old Japan" (1875). Äfven belletristiska kalendrar
publiceras årligen. – I Europa har först på senare
tider studiet af Japans språk och literatur omfattats
med något större intresse. Jesuiterna, hvilka
kort efter landets upptäckt (1543) der grundlade
missionsanstalter, utgåfvo flere grammatiska och
lexikografiska arbeten, men dessa äro numera föga
brukbara, med undantag af Rodriguez’ grammatik från
1604, öfversatt från portugisiska till franska af
Landresse (1825). Först genom holländarna Siebold
och J. Hoffmann blef literaturen tillgänglig och
språket vetenskapligt bearbetadt. Af grammatikor må
anföras: Aston: "A grammar of the japanese written
language" (2:dra uppl. 1877), "Short grammar of
the japanese spoken language" (2:dra uppl. 1873)
och, såsom den förnämsta, Hoffmann: "A japanese
grammar" (2:dra uppl. 1877; samtidigt i tysk
bearbetning). De förnämsta lexika äro Pfizmaier:
"Wörterbuch der japanesischen sprache" (1852),
Goschkevitj: "Japonsko-russki slovarj" (1857),
Hepburn: "Japanese and english dictionary" (2:dra
uppl. 1872) samt Satow och Ishibashi Masarata: "An
english-japanese dictionary of the spoken language"
(1879). Dessutom äro särskildt att rekommendera
Pfizmaiers många afhandlingar om Japans språk och
literatur i Wien-akademiens "Sitzungsberichte",
1852-80, och Rosny: "Cours de japonais", beräknad
på 20 vol., af hvilka 13 redan äro utkomna,
innehållande grammatikor för de olika språkarterna,
ordböcker, texter med öfversättning m. m. (1857-75).
H. A.
Japansk svärta. Se Asfaltfernissa.
Japara. Se Djapara.
Japha, Georg Joseph, tysk musiker, f. 1835,
elev i violinspel af David och Alard,
medlem af Gewandhausorkestern 1855-57,
privatlärare i Königsberg 1858-63, blef
derefter konsertmästare och lärare vid Rhenska
musikskolan i Köln. Han har flere gånger uppträdt
som violinist, 1857 i Ryssland, 1863 i London.
A. L.
Japun, zool. Se Icteridae.
Japurá. Se Caquetá.
Japyger, ett fordom i sydöstra delen af Italien,
hufvudsakligen på kalabriska l. messapiska halfön,
men äfven i Apulien, bosatt herdefolk, hvars språk
var tydligt skildt från det italiska. Medan de i
Apulien snart blefvo greciserade, bibehöllo de sig
mycket länge på yttersta spet sen af halfön. "Man
har trott sig finna åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
