Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildhuggaren Benvenuto Cellinis (f. 1500, d. 1571)
sjelfbiografi, som ger en målande bild af den tidens
seder och bruk samt af hans egen skarpt markerade
individualitet. Flere andra sjelfbiografier kunde
äfven anföras. Denna art af literatur, liksom i
allmänhet den biografiska, som mycket odlades af
humanisterna, är just en yttring af den vaknande
känslan af individens betydelse. Hit höra äfven
Giorgio Vasaris (d. 1574) för konsthistorien
värdefulla lefnadsteckningar af italienska
konstnärer. – Liksom under föregående period var
äfven nu novellen en mycket omtyckt läsning, och
novellisternas antal var stort. Bland dem torde
Firenzuola, Grazzini och dominikanmunken Matteo
Bandello (d. 1561) vara de talangfullaste. – Inom
den poetiska literaturen intog den episka främsta
platsen såsom nära nog den enda, som behandlades med
sjelfständighet och konstnärskap i förening. Ariosto
(f. 1474, d. 1533) omdanade i sin "Orlando furioso" på
ett lyckligt sätt riddaredikten efter den klassiskt
bildade smakens fordringar. Berni (d. 1536) gaf
genom sin omarbetning en mera konstnärlig form
åt Bojardos "Orlando innamorato" och utvecklade
vidare det redan förut der befintliga humoristiska
elementet. Mindre i denna än i andra skrifter gaf
han genom sitt sjelfsvåldiga skämt upphofvet till en
burlesk stil, som efter honom kallades "bernesco"
och af hans efterapare mycket öfverdrefs. En
särskild yttring af sådan skämtsam diktkonst är den
s. k. "maccheroniska", som skrefs på latin uppblandad
med vulgär-italienska. Folengo (d. 1544) kan, ehuru
han ej saknade äldre föredömen, anses som dess
skapare, och han fick många efterföljare såväl uti
Italien som i andra land. Mindre sjelfständiga voro
de didaktiska och eklogiska skalder, som då riktade
den italienska literaturen med långa dikter, till
hvilka ämnet var hemtadt från bibeln, landtmannens
sysselsättningar m. m. Den lyriska poesien odlades af
många framstående personer, både män och qvinnor,
såsom Guicciardini (d. 1540), Bembo (d. 1547),
Michelangelo Buonarroti (f. 1475, d. 1564), dennes
ädla väninna Vittoria Colonna, den lärda, teologiskt
och filosofiskt bildade Veronica Gambara (d. 1550),
den sköna och talangfulla, men något emanciperade
Tullia d’Aragona samt Giulia Gonzaga, hvars rykte om
skönhet var så stort, att sultan Soliman den store
skickade en här för att bortröfva henne, hvilket
dock misslyckades. De följde troget Petrarca som
mönster, och deras dikter hafva i allmänhet endast
literaturhistoriskt intresse. Detsamma gäller om de
försök, som då och redan mot slutet af föregående
seklet gjordes att rikta den italienska literaturen
med metrisk poesi efter klassiskt mönster. Såsom bevis
på huru lifligt man då sysselsatte sig med den antika
poesien äro de af stort intresse, men deras poetiska
värde är ringa. – Ej häller den dramatiska poesien
stod högt, ehuru flere af den tidens literäre stormän
återfinnas bland de dramatiske skriftställarna. Ehuru
i det verkliga lifvet kraftigt utvecklade karakterer
ingalunda saknades, kom ingen på den tanken att
på
scenen framföra sådana, och såväl tragedien som komedien
led af efterapning från antiken. Machiavelli
och Ariosto kunde dock äfven på detta fält ej
fullt bortlägga all originalitet, hvarför deras
komedier höja sig öfver andras och visa sig i någon
mån grundade på egna iakttagelser. På få undantag
när var det sålunda prosaliteraturen, som nu hade
försteget framför den poetiska. Att så var berodde
derpå att poesien ej kunde frigöras från de många
traditionella band, med hvilka den var fäst vid den
äldre italienska och äfven den antika literaturen,
under det att de store prosaförfattarna gåfvo
en ny rik insats i literaturen. Dertill kommer
att prosastilen aldrig står i sådant beroende
af traditionen, som fallet är med den bundna. –
På visst sätt utanför renaissancens kulturrörelse
står "Gerusalemme liberatas" skald, Torquato Tasso
(f. 1544, d. 1595), som i flere hänseenden bildar
öfvergången till den följande perioden. Han var
barn af en annan ande och kan så tillvida anses
som en gengångare från medeltiden, att man hos
honom återfinner det mystiska draget i medeltidens
religiösa åskådning. Han delade sålunda icke sina
samtidas nästan lättsinniga tvifvel, och hans storhet
ligger just deri att han förenade ett varmt och
rikt känslolif med ett genom klassiska studier högt
utveckladt formsinne. I sin stil håller han sig dock
ej alldeles fri från bruket af sådana sökta antiteser,
metaforer och ordlekar, som i literaturhistorien äro
kända under benämningen "concetti". Detta framträder
kanske mest i "Aminta", ett herdedrama, som inom
denna genre intager en mycket framstående plats och
fick många efterapare. – På det öfriga Europa utöfvade
den italienska renaissance-literaturen ett starkt
inflytande, som mycket underlättades dels genom den
nyuppfunna boktryckerikonsten, dels genom den lifliga
ömsesidiga beröring, som vid denna tid rådde mellan
Italien och andra land. Äfven den svenska literaturen
rönte en stark och mestadels genom närmare liggande
lands literatur förmedlad påverkan från Italien,
dock först under det följande seklet.
Från slutet af det sextonde århundradet titt omkr. midten af
det adertonde. Italiens literaturhistoriker äro
enige om att anse denna långa period som en tid
af literärt förfall. Äfven politiskt var denna tid
full af förödmjukelse, och Italien låg dämpadt under
trycket af spanskt och österrikiskt välde. Den på
andligt lif så rika renaissancen efterträddes af en
literär stiltje, under hvilken de missriktningar
i poesien, hvilka redan förut börjat framträda,
t. ex. i användningen af "concetti", alltmer taga
öfverhand och leda till en smaklös öfverdrift i bruket
af alla de konstnärliga hjelpmedel, som den poetiska
tekniken erbjuder. Bristen på höga tankar och verkliga
känslor döljes under höljet af den tillgjorda bombast
samt det öfverflöd på klingande fraser och onödiga
metaforer, som uti Italiens literaturhistoria fått
namnet "secentismo". I spetsen för denna riktning
gick neapolitanen Marini (f. 1569, d. 1625), som,
ej saknade stora poetiska anlag, men i sitt vidlyftiga
epos "Adone" och andra dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
