Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
literatur-sällskap: "Hið íslenzka bókmentafélag", med det
stora syftemålet att verka för språkets rensning och
folkets nationella bildning. Under särdeles dugliga
ledare (i synnerhet Jón Sigurðsson, 1851-79) har detta
ännu blomstrande sällskap uträttat utomordentligt
mycket för Islands utveckling på så godt som alla den
andliga odlingens områden. Så har Bókmentafélag en
stor andel i isländingarnas vigtigaste vetenskapliga
idrott: utgifvandet af fornskrifter samt studiet af
fornspråket och dess literatur, såväl genom särskilda
afhandlingar och samlingar som genom periodiska
skrifter. På detta område är likväl det mesta och
största isländska arbetet utfördt utan Bókmentafélags
medverkan. De delvis mycket stora arnemagneanska
upplagorna af fornskrifter äro nästan uteslutande
verk af isländingar, bland hvilka må framhållas Finn
Magnusson (f. 1787, d. 1847), Sveinbjörn Egilsson
(f. 1791, d. 1852) och Jón Sigurðsson. Vidare må
erinras om de tjenster, som dessa tre och många
andra isländare gjort de yngre danska sällskapen för
nordisk literatur, samt om den vetenskapliga hjelp,
som Guðbrand Vigfússon i Oxford lemnat tyskarna Maurer
och Möbius. Äfven flere af vår tids mest betydande
verk på de fornnordiska språkens område härröra från
isländska lärde, såsom K. Gislasons "Dönsk orðabók"
(1851), Sveinbjörn Egilssons stora "Lexicon poeticum"
(1860) och Eirikur Jónssons "Oldnordisk ordbog"
(1863), äfvensom engelsmannen R. Cleasbys "An
icelandic-english dictionary" (1869), enär det mesta
af detta lexikon är Guðbrand Vigfússons verk. Både
de hittills nämnda och många andra författare,
bl. a. den utmärkte kommentatorn af fornnordiske
skalder Jón Thorkelsson (f. 1822) samt mytologen
Benedikt Sveinbjörnsson Gröndal (f. 1826) och Gisli
Brynjulfsson (f. 1827, professor vid Köpenhamns
universitet), hafva på mångfaldiga enskilda punkter
spridt ljus öfver fornspråket och dess literatur. På
det hela, hur vidt omkring än fornnordiska studier
idkas i våra dagar, ej allenast i Norden, utan äfven i
den öfriga germanska verlden, äro isländingarna ännu
lika oumbärliga härvid, som de voro det i 17:de årh.,
och de intaga en mycket framstående plats vid sidan
af sina medbröder i andra land. – Jämnsides med
fornforskningen och delvis sammanfallande med den
har gått ett flitigt arbete med Islands speciella
historia. Sålunda utkom 1821-55 i 12 delar Jón
Espolins (f. 1769, d. 1836) "Islands árboekur
i söguformi". Ett annat betydande verk är Pétur
Péturssons "Historia ecclesiastica" (1855) från 1740
till 1840. Vigtiga källsamlingar hafva åvägabragts,
särskildt Jón Sigurðssons utmärkta samling diplom
rörande Island från 874 till 1264 och den likaledes
mest genom hans flit åstadkomna "Lov-samling for
Island". Som specielt personalhistoriska arbeten
kunna framhållas de ursprungligen af Hrappseybonden
Bogi Benediktsson (på 1770-talet) författade
underrättelserna om sysselmäns lefnad (utgifna och
fortsatta af öfverdomaren Jón Pétursson) samt presten
Svein Nielsson s "Prestatal"
(1869). – Fornsaksforskningen uppkom på Island först
1863, då en fattig konstnär, Sigurð Guðmundsson,
kallad Sigurð málari (f. 1833, d. 1874), grundade
en fornsakssamling i Reykjavik. – Bókmentafélags
intresse för Islands geografi och topografi har man i
synnerhet att tacka för Björn Gunnlaugssons (f. 1788,
d. 1876) stora karta öfver Island (1845). Vidare
märkas den omfattande samlingen af noggranna syssel-
och sockenbeskrifningar samt de förnämligast af
Jón Sigurðsson sammanbragta utförliga statistiska
meddelandena om landets tillstånd: "Skyrslur um
landshagi á Islandi" (1855-75). – De isländska
tidningarna äro hvarken få eller illa redigerade,
men de utkomma sällan, i regeln blott hvar 14:de dag,
samt ojämnt och äro helt små. De hafva derför icke på
långt när så stort inflytande som de allmänbildande
tidskrifterna, hvilka företrädesvis representera
pressen på Island. På det religiösa området står
nutiden tillbaka för den äldre tiden, åtminstone
hvad literaturens omfång beträffar. En viss moderat
reaktion mot den i sig sjelf aldrig starkt utpräglade
rationalismen har, i synnerhet genom Pétur Pétursson,
skänkt psalmsången och predikan en mer kristlig
prägel än den närmast föregående tidens. Särskildt
har psalmboken förbättrats, och nya, vackra psalmer
diktats. Islands obetingadt rikast begåfvade religiöse
tänkare, Magnus Eiríksson (f. 1806, d. 1881), skref
blott helt litet på modersmålet och fann icke många
anhängare på Island. – Poesien hör ännu på Island
mer än annanstädes till dagligt bröd i andligt
hänseende, och färdigheten i att improvisera är
ingalunda utdöd. Utgifvandet af den föregående tidens
förnämsta skaldeverk har derför varit ett vigtigt
medel till att väcka och styrka nationalkänslan. Men
derjämte har den nationella rörelsen gifvit upphof
åt en egen diktning, hvilken till sitt innersta
väsende är nordisk renaissance, men visserligen
på annat sätt än den motsvarande diktningen i det
öfriga Norden och fullkomligt fri från inverkan af
denna. Den hufvudsakliga diktarten är lyrik, och den,
som angifvit tonen, är Bjarni Thorarensen (f. 1786,
d. 1841), en icke synnerligt produktiv, men särdeles
kärnfull och specifikt isländsk skald. Vid sidan af
honom står den känslorike och fine verskonstnären
Jónas Hallgrimsson (f. 1807, d. 1845). Kring dessa
tvänne grupperar sig en stor skara lyriker, de fleste
med alldeles säregen prägel hvar för sig. Bland dem
må nämnas Finn Magnusson, Sveinbjörn Egilsson, Jón
Thoroddsen, Grimur Thomsen, Jón Thorleifsson,
Kristián Jónsson, Gisli G. Brynjolfsson och Benedikt
Sv. Gröndal, hvars lyrik är den praktfullaste af nu
lefvande skalders på Island, men stundom öfverlastad
och dunkel. De alsterrikaste äro för närvarande
Steingrim Thorsteinsson (f. 1830), något tungsint och
drömmande, men djupt känslofull, i viss mån påverkad
af Shelley, och den mer klare och stilstränge,
men stundom mindre djupe Matthias Jóchumsson
(f. 1835). Åtskilliga af de nämnde lyrikerna hafva
tillika försökt sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
