Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
accentuation noggrant betecknad; i den klassiska
literaturen angifvas deremot inga accenter. Den
största skilnaden mellan vedaspråket och det klassiska
sanskrit, utom verbets stora formrikedom i det förra,
är lexikalisk. Veda innehåller en mycket betydlig
mängd rötter och ord, hvilka icke alls eller också med
annan betydelse eller i en yngre form återfinnas i det
senare sanskrit. Häraf kommer den största svårigheten
vid vedatolkningen.
Men under det att det klassiska sanskrit af
grammatikerna ordnades och fastställdes i en bestämd
form, i hvilken det sedermera under alla följande
tider fortlefvat såsom lärdomens och literaturens
hufvudspråk, liksom latinet under medeltiden i
Europa, utvecklade sig vid sidan deraf det lefvande
folkspråket naturenligt och fritt. Redan långt före
den fornindiska periodens slut hade folkdialekter
uppstått, betydligt skilda från sanskrit. Det
berättas uttryckligen, att Buddha, hvilken sannolikt
lefde under 6:te årh. f. Kr. samt med sin lära och
predikan vände sig till alla klasser utan åtskilnad,
nyttjade folkets språk, icke sanskrit. Men då inga
minnesmärken finnas i behåll af folkspråket från
denna tid, utan först från 3:dje årh. f. Kr.,
samt dessutom Paninis grammatik betecknar ett
bestämdt afslutningsstadium af sanskrits utveckling,
räknar man den medel-indiska språkperiodens början
omkring år 300 f. Kr. Att noggrant bestämma dess
slut är af många skäl icke möjligt. Till åtskilliga
århundraden e. Kr. torde man kunna sätta det. Med
ett gemensamt namn kallas hela den medelindiska
periodens språk prakrit (prakrita). Ordet betyder
ursprunglig, naturlig, vanlig, och det betecknar
språket såsom det vanliga folkspråket i motsats till
det klassiska sanskrit. - Under den långa medelindiska
perioden visar naturligtvis språket betydligt olika
utvecklingsstadier. De äldsta och ålderdomligaste
profven deraf hafva vi i den berömde konung Açokas
inskrifter. Açokas regering började enligt grekiska
författare omkr. år 272 f. Kr. Han lät på flere
ställen i sitt rike inhugga i klippan en ganska
omfångsrik edikt-samling, nämligen vid Peshawar i
nordvestra Indien, vid Girnar i Gudjarat och vid
Dhauli i Orissa. Hvar och en af dessa inskrifter är
affattad i en olika dialekt, och man har all grund
att antaga, att detta är den dialekt, som på Açokas
tid i nämnda trakter talades af folket. Med språket
i Dhauli-inskriften öfverensstämma väsentligen en
fjerde redaktion af e dikt en vid Khalsi vid öfre
Jamna (Jumna) och åtskilliga andra inskrifter från
samma tid, hvarför man antager, att det representerar
Açokas officiella språk, den dåvarande dialekten
(magadhi) i Magadha (omkring mellersta Ganges). -
Närmast i ålderdomlighet står pali, de ceylonska
buddhisternas heliga kyrkospråk, sådant det förefinnes
i den redaktion af buddhismens kanoniska skrifter,
som omkr. midten af 3:dje årh. f. Kr. öfverfördes
till Ceylon af Açokas son Mahendra och som
derifrån öfverflyttats till Birma och Siam. Den
sydbuddhistiska kanon kallas Tipitakam (egentligen
den trerummiga korgen) och
består af tre delar: 1) Vinayapitakam, etik,
2) Suttapitakam, den icke systematiserade delen,
innehållande bl. a. de s. k. Jatakas, berättelser
om Buddhas föregående existenser, vidare samlingar
af yttranden och lärosatser (sutta, Sanskr. sutra)
af Buddha jämte legender, Dhammapadam, en versifierad
lärodikt m. m., samt 3) Abhidhamma, den filosofiska
och spekulativa delen. Till Tipitakam höra mycket
omfångsrika kommentarer. Af den öfriga literaturen
nämna vi här Rasavahini, en legendsamling, Mahavansa,
en ceylonsk historia, Dipavansa, också ett historiskt
verk, samt Dathadhatuvansa, "den heliga tandens
historia". Af inhemska grammatiker öfver palispråket
märkas Kaccayanas och Balavataras, af lexika
Moggalanas Abhidanappadipika. Pali nyttjas ännu i våra
dagar såsom ett lärdt literaturspråk, i synnerhet i
religiösa arbeten. Ordet "pali" betyder egentligen
rad, ordning, sedan regel, text, och slutligen
specielt den heliga textens språk i motsats till
de ursprungligen på fornsinghalesiska (dravidiska)
författade kommentarerna. Det benämnes äfven stundom
tanti, hvilket ord har samma betydelse som pali,
och magadhi. De ceylonska buddhisterna sjelfva
anse nämligen, att pali är magadhadialekt. Men
att så icke är förhållandet synes framgå af en
jämförelse mellan detsamma och språket i den ofvan
nämnda Dhauli-inskriften. Pali står i de flesta
punkter närmast Girnar-inskriftens språk och synes
kunna karakteriseras såsom en vestlig mellandialekt
mellan de båda nämnda klipp-inskrifternas. Det är
afgjordt icke en dotter af det klassiska sanskrit,
utan har naturligt utvecklat sig ur en äldre, med
vedaspråket samordnad folkdialekt samt har bevarat
åtskilliga ord och former, hvilka äro ålderdomligare
än det klassiska sanskrit, ja till och med än sjelfva
vedaspråket. - De nordliga buddhisternas, i Nepal,
heliga skrifter, såsom Lalitavistara, visa i de
metriska delarna, de s. k. Gathas (egentl. sånger),
ett egendomligt språk. Lalitavistaras prosaiska delar
äro författade på ren sanskrit; de inströdda poetiska
styckena åter förete, i sin nuvarande gestalt, en
egen blandning af gamla sanskritformer och yngre
dialektformer. Mycket ofta synas metriska skäl hafva
varit bestämmande vid valet. Gathas’ språk benämnes
gatha-dialekten. Det kan ej betraktas såsom ett
verkligt lefvande, rent folkspråk. Dess yngre former
stå i de vigtigaste punkter pali nära, men afvika
dock i åtskilligt derifrån. - Jaina-dialekten kallas
språket i den s. k. Jaina-sektens heliga skrifter,
de 45 agamas. Det är i sjelfva verket en gammal
Magadha-dialekt, s. k. ardhamagadhi, och nära
beslägtadt med den ofvan nämnda Dhauli-inskriftens
språk, fastän Agamas’ nuvarande redaktion icke
är äldre än 6:te årh. e. Kr. Jaina-sekten har förut
ansetts vara en utgrening af buddhismen, men denna
åsigt har nu befunnits vara oriktig. Dess uppkomst
är samtidig med buddhismens, om ej t. o. m. äldre. -
Med prakrit i egentlig eller inskränkt mening förstår
man de prakrit-dialekter, som begagnas i de indiska
dramerna. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
