Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höijer, Benjamin Karl Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra bandet af hans samlade skrifter. Han
gisslar nämligen i denna afhandling den "ord- och
formularfilosofi", hvartill schellingianismen hos
mängden af sina efterföljare urartat, med en styrka
och ett eftertryck, som nära nog kan mäta sig med
det, hvarmed Hegel i sin "Phänomenologie" uppträdde
mot denna missriktning inom spekulationen. Också
är det ett faktum att H., vid underrättelsen om
att han misstänktes vara upphofsman till det slags
omogna filosofi, som förekom i "Phosphoros", blef så
missnöjd, att han ämnade begära ett tillkännagifvande
i nämnda tidskrift att han icke haft någon del
i densamma. Med anledning af denna H:s föresats
uppstod, flere år efter hans död, en obehaglig tvist
mellan V. Fr. Palmblad och några af H:s efterlefvande
vänner, i spetsen för hvilka stod hans halfbroder,
Josef Otto H. (f. 1775, d. 1833 såsom professor i
grekiska vid Upsala universitet). Akad. adjunkten
Södermark intygade, att H. på sin dödsdag för
honom omnämnt, att han hade ålagt Palmblad att i
"Phosphoros" införa ett dylikt tillkännagifvande,
hvaremot Palmblad på sitt hedersord försäkrade och
erbjöd sig edeligen bestyrka, att emellan honom och
H. ej ett ord förekommit om detta ämne. B. Norling
(i "Nya skolan bedömd i literaturhistorien", 1880)
har på ett öfvertygande sätt ådagalagt, att Palmblads
försäkran var helt och hållet öfverensstämmande med
sanningen, och att Södermark, ehuru utan afsigt,
haft en oriktig uppgift.
H. hör till de personligheter, som genom den hos dem
förekommande egendomliga blandningen af egenskaper
äro svåra att rätt uppfatta och bedöma. Om hans
öfverlägsna teoretiska begåfning äro alla ense:
ej utan skäl har han blifvit kallad "den svenska
intelligensens sol". Jämte det starka, genomträngande
förstånd, som kallade honom till lagstiftare inom
vetandets verld, egde han en fast vilja, hvilken
icke tröttnade att fullfölja det mål, som han en gång
föresatt sig. Dertill kom ett oförfäradt mod, hvilket
icke tvekade att draga följderna ur de grundsatser,
som han funnit sig böra omfatta. Betecknande
för honom i sistnämnda afseende är ett svar,
som han skall hafva gifvit en välmenande person,
hvilken ansåg sig böra fästa hans uppmärksamhet på
de vådor för hans själs salighet, med hvilka den
fria forskningen vore förbunden: "Sök sanningen,
och bure det än till helvetets portar, så klappa
på!" Med dessa egenskaper förenade sig en sjelfkänsla,
som öfverskred tillbörlighetens gränser. Det är då
lätt förklarligt, att hela hans väsende skulle hafva
något diktatoriskt, något bjudande och befallande,
som i allmänhet var mer egnadt att imponera på dem,
hvilka kommo i beröring med honom, än att fästa dem
vid hans person. Också aflägsnade han mången ifrån sig
genom den skoningslöshet, hvarmed han ofta yttrade
sig öfver personer och förhållanden, under det han,
då frågan var om honom sjelf, röjde ömtålighet och
snarstickenhet. Dock var han, allt detta oaktadt
vida skild från den kalla egoism, som Hwasser tyckes
vilja finna hos honom och som Palmblad uttryckligen
tillägger honom. Ingen.
som gjort sig förtrogen med H:s skrifter och den
anda, hvaraf dessa äro genomträngda, kan betvifla,
att han med sina fel förenade en sann, icke blott
tankens och fantasiens, utan äfven karakterens
lyftning, och att han innerst var besjälad af det
gedignaste intresse icke endast för vetandet, utan
för alla mensklighetens högre angelägenheter. Denna
karakterens lyftning röjer sig äfven i den djupa
fosterlandskärlek, som förmådde honom att under
perioden för hans förödmjukelser icke följa de
uppmaningar, som ställdes till honom att söka sig
någon plats vid ett tyskt universitet. Faktiskt är
också, att när H. lemnat Upsala bakom sig och befann
sig på landet hos någon af sina vänner, visade han
sig såsom verkligen älskvärd. Han lade då ifrån sig
eller begagnade blott sparsamt sarkasmens pilar, med
hvilka han i lärdomsstaden vanligen gick väpnad. För
att icke alltför strängt bedöma hans benägenhet
för sarkasmer måste man erinra sig, icke endast
att motgångarna förbittrat hans lynne, hvilket icke
förmildrades af ett husligt lif (han var nämligen
ogift), utan äfven att han hos sin omgifning såg
prof på en feghet och ett kryperi för despotismen,
som ej kunde undgå att väcka hans förakt. Dessutom
bör man äfven besinna, att för hans genomträngande
blick visade sig motsägelserna, småaktigheten och
förvändheten i karakterer och handlingssätt i skarpare
dager än för vanliga menniskor. - Såsom föreläsare
var säkerligen H. en af de förnämste, som någonsin
funnits vid Upsala universitet. "Hans talade prosa
var", efter hvad Atterbom intygar, "hardt nära den
mästerligaste, som från någon kateder kan höras." Det
oaktadt grundlade han ingen egentlig filosofisk
skola. För grundläggandet af en sådan var den tid,
under hvilken han verkade såsom professor, alltför
kort. Dock hade han flere utmärkta lärjungar, såsom
E. G. Geijer, hvilken säger sig egentligen hafva honom
att tacka för hela sin vetenskapliga bildning. Och om
H:s skrifna prosa icke stod så högt som hans talade,
så egde den dock en fullkomlighet, som endast få
filosofiska författare hafva uppnått. Den är i
allmänhet utmärkt icke allenast genom enkelhet,
klarhet, liflighet och kraft, utan har äfven
en ädelhet och en viss storartad värdighet, som
på hvarje punkt låter läsaren känna de spekulativa
frågornas upphöjdhet och deras oupplösliga sammanhang
med mensklighetens hela inre lif. - H:s förnämsta
skrifter, som blifvit samlade och utgifna i 5 band
(1825-27), äro: Om anledningen, hufvudinnehållet
och de senare framstegen och förbättringarna af
den kritiska filosofien; Om den philosophiska
constructionen; De systemate; Om åskådning; Om ett
pragmatiskt afhandlingssätt i historien; Öfversigt
af skrifter hörande till den franska revolutionens
historia; Om de gamles och nyares vitterhet och
vältalighet i jämförelse med hvarandra; Om skön konst
hos de nyare: Föreläsningar öfver den sköna konstens
filosofi; Idéer till den sköna konstens historia.
Näst Boström är H. den förnämste bland Sveriges
filosofer. Hans sjelf ständighet såsom tänkare och
hans plats inom filosofiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
