Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 7-8 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hufvudskål

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

springan i öfrigt, fyllos under lifvet af en
bindesubstans, som fäster centralmassan vid
omgifningen så pass smidigt, att en viss,
om än ytterligt ringa svigtning kan ega rum i
gränsen. Detta är af mekanisk vigt, enär hufvudets
tyngd hvilar bak på denna midtelmassa i nackens
ledknölar (con), som stöda mot atlas, och enär
genom denna svigtning verkan på hjernan af stötar vid
gång o. dyl. mildras. Ledknölarnas läge så långt fram
under kraniet är egendomligt för menniskan och är ett
vilkor för hufvudets upprätta hållning. Dess största
tyngd ligger dock framom dem, hvarför hufvudet, när
icke musklerna bevaka ställningen, sjunker framåt,
t. ex. då man somnar sittande. I kraniebottnen
märkas i öfrigt följande hål. Genom XII utgår
tungans rörelsenerv; 3 är inre hörselöppningen,
hvarest ingå hjernnerverna VII och VIII; den förra
passerar genom en lång benkanal och framträder på
kraniets undre yta (12), den senare utbreder sig i
örats, i pyramiden belägna labyrint. På pyramidens
spets mynnar en kanal (5), som börjar nedtill (6) och
innehåller hjernans främre stora pulsåder (carotis
interna, a). 8 är inträdesstället för den förut
nämnda mellersta hjernarteren (mha). Genom 9 utgår
tredje, genom 10 andra grenen af trillingnerven;
den första utgår under lilla kilbensvingens (K")
bakre kant genom öfre ögongropsspringan (ösp), synlig
på fig. 2 och 7. Längst fram höjer sig (fig. 4 och 6)
från silbensskifvan (S’) en kant, kallad "tuppkammen"
(tk). Derifrån sänker sig silbenets vertikala skifva
(S") ned i näshålan; spår af detta bens labyrint
synes äfven på fig. 7. På denna synas ock pyramidens
(py) skarpa spetsar och kanter, hvilka skaffat honom
namnet tinningbenets "klippdel", samt den undre
betäckningen (ty) för yttre hörselöppningen (4). Der
bakom nedsticker det spetsiga pelare-utskottet
(pu); der framom träffas underkäkens ledgrop (ulg)
med tillhörande knöl; der utgår (z) tinningbenets
andel i okbågen.

Å fig. 8 framställes kraniets undre sida, med
qvarsittande maxill, men borttagen underkäk,
sedd något snedt bakifrån. Om denna fig. jämföres
med 1, 2 och 7, inses lätt ansigtsbenens samband
med hjernskålen. De ansluta sig blott till främre
delen deraf, och den prickade linien al (fig. 7)
angifver i hufvudsak ansigtets och svalgets bakre
gräns. Mandibeln hänger löst i sin ledgång vid
hjernskålen; mot maxillen sträfva alla öfriga fasta
förbindelsedelar. Framtill stöder pannbenet direkt
mot maxillen nära medellinien (flÖ’) indirekt åt
sidorna genom okbenet (O’O), som äfven sömmas fast
med kilbenets stora vinge (K’) och genom okbågen till
tinningbenet. Mot maxillens baksida lägga sig de med
hvarandra förenade nedstigande vingarna af kilbenet
(K’’’ och gombenet (G) samt fästa sålunda maxillens
bakre del. I medellinien sker det på förut skildradt
sätt af sil- och plogben. I ögonhålans mediana vägg
fullständigas denna förening af det tunna tårbenet
(TÅ) och den bakom det liggande tunna ytterskifvan
af silbenets labyrint. Fästet är dock tämligen löst,
och i grafven lossna ofta hjernskål och ansigte från
hvarandra.

— Utom förut beskrifna delar synas å fig. 8 de två bakre
näsöppningarna, choanerna (ch), på sidorna

Fig. 8.

begränsade af kilbensvingarna (K’’’). Hårda gommen,
som tillika är botten för näshålan, visar i en lång
söm ett inre skiljemärke mellan ansigtshalfvorna,
och dess främre del, maxillens gomutskott (Ö’’’),
skiljes äfven af en söm från den bakre, gombenets
horisontala del (G). I hästskoform sitta i maxillens
alveolarutskott tänderna (hos fullvuxna normalt
16); i hvarje halfva: skär- eller framtänderna (1,
2), hörntanden (3), små (4, 5) och större (6—8)
kindtänderna. På ytan synas alla dessa ben fasta;
men i genomskärning befinnas de flesta mer eller
mindre håliga. På fig. 3—6 ses huru hjernskålens
platta ben bestå af en yttre och en inre fast skifva
(lamina vitrea), med mellanliggande svampig substans
(diploe). Glesnar denna svampmassa ytterligare på
något ställe, uppstå större hålor. Så sker regelbundet
i flinten, hvarest bildas stundom ganska stora
pannhålor (ph). På samma sätt uppstår kilbenshålan
(kh, fig. 6), äfvenså silbenshålorna (fig. 7) och de
stora hålor, som intaga största delen af maxillens
kropp (Ö). Alla dessa kommunicera med näshålan genom
särskilda öppningar (kilbenshålans, se 13. fig. 7)
och innehålla luft, hvarigenom hufvudet blir lättare,
än om benen vore solida.

2. Antropol. och etnogr. Menniskans hufvudskål
visar sig i allmänhet ega de relativt största
dimensionerna i den del, hvars storlek beror af den
omslutna hjernan, organet för intelligensen. Då hon
tillika genom form, plats, hållning, o. s. v.,
är synnerligen utmärkt och i ögonen springande,
har man å ena sidan trott sig af hennes storlek
och formdetaljer kunna sluta till både den allmänna
psykiska utvecklingsgraden och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>