Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gregorius VII (påfve) - Gregorius VIII (påfve) - Gregorius IX (Ugolino, påfve) - Gregorius X (Tebaldo de Visconti, påfve) - Gregorius XI (Pierre Roger de Beaufort, påfve) - Gregorius XII (Angelo Corrario, påfve) - Gregorius XIII (Ugo Buoncompagno, påfve) - Gregorius XIV (Nicolò Sfondrati, påfve) - Gregorius XV (Alessandro Ludovisi, påfve) - Gregorius XVI (Capellari, påfve) - Gregorius (patriark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sanningen och hatat det orätta, derför dör jag i
landsflykt". G:s strid med kejsaremakten undanskymmer
hans i och för sig ganska vigtiga förbindelser med
de öfriga europeiska staterna. Så t. ex. fingo Inge
d. ä. och Hallsten i Sverige befallning att öfver
hela riket påbjuda tiondes erläggande samt att till
Rom affärda sändebud, som kunde gifva upplysningar om
landets tillstånd. För klosterväsendet var G. mycket
intresserad och utgaf för detsamma den s. k. Religio
quadrata (Quadriga l. Quadratura). G:s synnerligen
innehållsrika brefsainling är bäst utgifven af Jaffé i
"Bibliotheca rerum germanicarum" (1866).
G. VIII. Det har funnits tvänne påfvar G., som
burit detta ordningsnummer. Den förste, hvilken icke
erkännes af romersk-katolska kyrkan, hette egentligen
Mauritius Burdinus och var ärkebiskop af Braga i
Spanien samt blef af kejsar Henrik V utnämnd till
motpåfve (1118) mot den af kardinalerna valde Gelasius
II. Med tyska truppers hjelp bibehöll sig G. till
1121, då han af Gelasius’ efterträdare, Calixtus
II, blef tillfångatagen, afsatt och inspärrad i ett
kloster, der han dog 1125. – Den andre G. VIII, som
förut bar namnet Alberto de Mora, blef påfve d. 21
Okt. 1187, men afled redan d. 17 Dec. s. å.
G. IX (1227–41), förut Ugolino, grefve af Signia,
besteg vid 77 års ålder påfvestolen och upptog genast
den under hans företrädare, Honorius III,
hvilande striden med kejsar Fredrik II, hvilken han med
bannlysningar och interdikt förföljde t. o. m. på
hans korståg till Jerusalem. 1230 ingicks väl en
förlikning, men den blef af kort varaktighet. I
Tyskland införde G. inqvisitionen genom Konrads
af Marburg utnämning till inqvisitor i detta land
(1231). G. är måhända mest bekant för de fem böcker
Decretalia, hvilka han 1234 uppdrog åt Raimond de
Peñaforte att utgifva.
G. X (1271–76) hette förut Tebaldo de Visconti. Såsom
påfve arbetade han på att bilägga de inre striderna
i Tyskland och Italien samt schismen mellan den
romerska och grekiska kyrkan. Äfven hängaf han sig åt
tanken att kunna åstadkomma ett nytt stort korståg,
men oaktadt ekumeniska mötets i Lyon (1274) beslut
blef deraf ingenting.
G. XI (1370–78), den siste af den "babyloniska
fångenskapens" påfvar, bar förut namnet Pierre
Roger de Beaufort och var en from, men tämligen
inskränkt man, som lika oförskräckt drog i härnad
mot Wicliffes kätterier som mot tyskarnas gamla
lagsamling, Sachsenspiegel. 1377 flyttade G. det
påfliga residenset från Avignon tillbaka till Rom,
utan att dock derigenom bättre än förut kunna göra
sina rättigheter uti Italien gällande.
G. XII, förut Angelo Corrario, valdes 1406 af de
italienske kardinalerna till "motpåfve" i Rom mot
påfven Benedikt XIII i Avignon. På kyrkomötet i
Pisa 1409 afsattes de båda medtäflarna, och en ny,
Alexander V, utsågs. Då de båda afsätta vägrade att
lemna sina platser, hade man sålunda tre påfvar i
stället lör en. Först 1415, på kyrkomötet i Konstanz,
afsade sig G. sin värdighet, hvarefter han utnämndes
till kardinalbiskop i Porto och ständig legat i Mark
Ancona. Död 1417.
G. XIII (1572–85) hette förut Ugo Buoncompagno
och hade som kardinal vunnit ryktbarhet för sin
diplomatiska skicklighet. Såsom påfve utmärkte han sig
genom nitisk verksamhet för de protestantiska folkens
och landens återvinnande åt katolska kyrkan. En
oförsonlig fiende till alla kättare, beskyddade han
jesuiterna och bistod Filip II mot Nederländerna,
Guiserna mot hugenotterna och Maria Stuart mot
Elisabet. Bartholomeinattens blodbad (1572) firade
han med Te Deums afsjungande. Stora förtjenster inlade
han genom sin upplaga af Corpus juris canonici och i
synnerhet genom utarbetandet af den s. k. Gregorianska
kalendern (se Kalender). Död 1585.
G. XIV, förut kardinal Nicolò Sfondrati, understödde
under sin korta regeringstid (5 Dec. 1590–15
Okt. 1591) med all ifver Filip II:s planer på
förvärfvandet af protektoratet öfver Frankrike.
G. XV (1621–23), förut kardinal Alessandro Ludovisi,
stiftade 1622 i Rom "Congregatio de propaganda fide",
hvars uppgift var att utrota kätteriet och utbreda
katolicismen bland hedningarna. Det var äfven han,
som fastställde den ännu gällande ordningen för
påfvens val och invigning.
G. XVI (1831–46), förut kardinal Capellari, hade
länge gjort sig känd för stor lärdom och förvärfvat en
viss ryktbarhet inom den katolska verlden såsom ledare
af påfvens underhandlingar med Preussen angående
blandade äktenskap. Deremot hade han ganska svag blick
för politiska förhållanden, hvilket var så mycket
beklagligare, som hans regeringstid inträffade under
en af de vigtigaste brytningsperioder i det italienska
folkets utveckling. I stället för att, såsom han vid
valet lofvat, beträda reformernas bana, kufvade
han med österrikisk hjelp de revolutionära rörelserna
(1831) och ställde sig på kardinalerna Bernettis och
Albanis råd i spetsen för reaktionen. Kyrkostatens
rent politiska intressen voro för G. af mindre
vigt än de hierarkisk-katolska, men genom sina
ultra-hierarkiska anspråk råkade han i tvist med flere
makter. Om hans trångbröstade uppfattning bära de båda
bullor (1831 och 1832) vittne, i hvilka han förklarade
samvetsfriheten för vansinne och vetenskapernas
framsteg för orsaken till fromhetens undergång. Ett
visst intresse för vetenskap och konst visade han
dock genom att understödja ultrakatolska lärdes
forskningar, göra vatikanska biblioteket tillgängligt,
fulborda Peterskyrkan, öka museerna m. m. G. dog d. 1
Juni 1846 vid 81 års ålder. V. K-r.
Gregorius, patriark i Konstantinopel, f. 1739,
uppfostrades i Dimizana på Morea, studerade i flere
kloster och lefde sedan en tid som eremit. Derefter
blef han ärkebiskop i Smyrna och 1795 patriark
i Konstantinopel. Då grekerna 1798 af turkarna
misstänktes stå i hemlig förbindelse med fransmännen,
som eröfrat Egypten, fordrade Konstantinopels pöbel
G:s hufvud. Blott genom att förvisa G. till berget
Athos kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
