Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gas, tekn., den af J. B. v. Helmont i den vetenskapliga terminologien (i början af 1600-talet) införda benämningen på det luftformiga aggregationstillståndet hos en del i naturen förekommande ämnen - Gasbad, med., bad, som tagas i de från vissa mineralkällor utströmmande gaser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nitiska och insiktsfulla strävandena af engelsmannen
Samuel Clegg, hvilken, efter mångfaldiga svårigheter,
d. 1 April 1814 för första gången upplyste en del
af Londons gator med gas. (En stor del af de inom
lysgasindustrien ännu i bruk varande apparaterna äro
inventerade af Clegg.)
C. Förbränningsprodukterna
vid de vanliga förbränningarna bestå äfven till
hufvudsakligaste delen af gaser, på hvilkas
beskaffenhet man dock i allmänhet fäster allt
för litet afseende, ehuru det är just dessa,
som gifva utslag öfver det ofullständiga skick,
hvari våra eldstäder befinna sig, och det slöseri
med brännmaterial, hvartill vi dagligdags göra oss
skyldiga. De ur skorstenarna framvältrande tjocka
rökmolnen och sotet i skorstenspiporna utvisa,
att en ganska betydlig del af bränslet i fast form
medföljer förbränningsprodukterna och sålunda går
onyttigt förlorad. Men hvad som ej synes och endast
genom kemisk analys kan påvisas, är å ena sidan huru
mycket af de bortgående gaserna är ofullständigt
förbrändt, och å den andra huru mycket öfverflödig
luft, som passerat eldstaden och vid sin bortgång
vid hög temperatur röfvar med sig värme. Utom genom
ofullständig förbränning förorsakas nämligen en stor
värmeförlust derigenom att förbränningsprodukterna
vanligen lemna eldstaden vid en alltför hög
temperatur och sålunda föra med sig en stor del af
det utvecklade värmet; ju större qvantitet öfverflödig
luft, som passerar eldstaden, dess större blir också
förlusten. – Om vid begagnande af gasformigt bränsle
gasen och förbränningsluften äro väl blandade före
inträdet i eldstaden, kan förbränningen i de flesta
fall försiggå fullständigt ulan användande af mera
luft än som teoretiskt är nödvändigt; vid mera
svårförbränliga gaser behöfves i alla händelser ett
jämförelsevis ringa luftöfverskott. Vid användande
af fast bränsle har deremot erfarenheten lärt, att
ungefär dubbla den teoretiska luftmängden ar behöflig,
om en någorlunda fullständig förbränning skall ega
rum. I de flesta eldstäder genomsläppes emellertid
mångdubbelt denna luftqvantitet, såsom t. ex. då vi i
våra kakelugnar elda med öppna luckor utan att ens med
spjället reglera draget. Att förbränningsprodukterna
och all den desamma åtföljande öfverflödiga luften
bortgå vid så hög temperatur och sålunda röfva
med sig så mycket värme, beror på ett grundfel i
konstruktionen af våra eldstäder, hvilket består
deruti att förbränningsprodukterna alltför hastigt
passera genom dem för att kunna hinna att till
väggarna eller till de föremål, som skola upphettas,
aflemna någon större del af det vid förbränningen
utvecklade värmet. Vid sådana tekniska processer,
som försiggå vid mycket hög temperatur, och der
gasernas hastiga rörelse svårligen kan undvikas,
söker man att utanför förbränningsugnen tillgodogöra
detta s. k. förlorade värme genom att uppsamla eller
magasinera det uti stora kammare, fyllda med eldfast
tegel, s. k. Siemens’ regeneratorer. Det sålunda
magasinerade värmet användes sedan för att upphetta
gas och luft, innan de inkomma i förbränningsugnen,
hvarigenom det förut förlorade
värmet åter införes i denna. – Då förbränning uppkommer
derigenom att kol och väte eller föreningar af
dem förbinda sig med luftens syre, så utgöras
förbränningsprodukterna, efter fullständig
förbränning, af kolsyra, vattenånga och qväfve
i olika proportioner allt efter bränmaterialets
beskaffenhet. Ingen af dessa beståndsdelar är giftig;
men då qväfve och i synnerhet kolsyra förekomma
i större mängd, kunna de inverka skadligt på det
animaliska lifvet derigenom att för liten tillgång
finnes på fritt syre. Från eldstäder brukar man i
allmänhet aflägsna förbränningsprodukterna genom
skorstenar; men från alla de förbränningar, som
ega rum för att åstadkomma belysning få i allmänhet
förbränningsprodukterna utströmma i rummet. Detta
ådagalägger påtagligen nödvändigheten att sörja för
en god ventilation i synnerhet i större lokaler med
stark belysning, och detta så mycket mer som samma
produkter uppkomma vid den förbränningsprocess, som
eger rum vid menniskans och djurens respiration. Om
luften innehåller 4 procent kolsyra, slocknar ett
ljus deri; men redan 1/10 proc. är skadlig för det
animaliska lifvet. – 2. Fys. En gas eller gasformig
kropp utmärkes deraf att den hvarken har bestämd
form eller bestämd volym. Den sträfvar ständigt att
utvidga sig och fyller till följd deraf fullkomligt
hvarje kärl, i hvilket den inneslutes, samt utöfvar
dessutom ett tryck mot dettas väggar. Förr gjordes
åtskilnad mellan permanenta gaser, hvilka icke genom
tryck eller afkylning kunde bringas till fast eller
flytande aggregationstillstånd, samt ångor, med hvilka
detta var möjligt. Men i den mån starkare grader af
tryck och afkylning kunde åstadkommas, blefvo allt
flere gaser kondenserade, och slutligen lyckades
L. Cailletet i Paris och R. Pietet i Genève att,
alldeles oberoende af hvarandra, men dock nästan
på samma dag (i Dec. 1877), kondensera syre,
väte, qväfve, luft och öfriga s. k. permanenta
gaser. Jfr Kondensation, Molekyl och Ånga.
1. C. A. D. 2. K. L.
Gasbad, med., bad, som tagas i de från vissa
mineralkällor utströmmande gaser, i synnerhet
kolsyra och vätesvafla. Sådana bad anordnades förr
så, att kroppen eller vissa delar deraf träffades
af direkt från källorna, mofetter, utströmmande
kolsyra; men nu inledes gasen till särskilda
gaskabinett, der den får inverka antingen blott
på huden eller, genom inhalation, på luftvägarnas
slemhinnor. De kolsyrade baden inverka retande på
huden, ökande blodtillströmningen till densamma
och medförande en känsla af ökad värme. Baden
befordra äfven menstruationen och öka i allmänhet
genitalorganens verksamhet. De användas derför
mot menstruationsrubbningar, manlig impotens,
rheumatism och nevralgi samt hudsjukdomar och
sårnader af torpid karakter. De bästa dylika bad
serveras i Driburg, Franzensbad, Homburg, Marienbad,
Nauheim, Pyrmont. Vätesvaflebaden begagnades först vid
solfatarerna (t. ex. Pozzuoli vid Neapel). Emedan
denna gas vanligen är blandad med vattengas och en
betydlig mängd kolsyra, stundom äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
