Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Garibaldi, Giuseppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfvenledes "för folkens heliga sak glödande"
hustru Anita och 100 italienske frivillige, från
Montevideo. Vid hans ankomst till Italien hade
emellertid krigslyckan redan vändt sig från den
italienska hären. Sedan han förgäfves erbjudit
sin tjenst åt konung Karl Albert, bildade han på
uppmaning af försvarskomitén i Milano en frikår på
2,000 man, men måste snart, efter tappert motstånd mot
österrikarna, draga sig in på schweiziskt område. Det
mod han och hans män utvecklade under den försagdhet,
som vid denna tid röjdes uti Italien, eröfrade genast
italienarnas sympatier. G. inryckte på Kyrkostatens
område, men tvangs der att nedlägga vapen. Utan att
derigenom förlora modet trädde han d. 21 Dec. 1848
i tjenst hos den provisoriska regeringen i Rom och
blef medlem af romerska parlamentet, der han d. 5
Febr. 1849 föreslog republikens proklamerande. Han
upprätthöll en jerndisciplin vid sin här (der
hans modiga hustru tjenade såsom kapten). Alla
de framgångar de revolutionäre sedan vunno under
Roms belägring af fransmännen voro frukter af
G:s djerfhet och skicklighet. Den 30 April 1849
dref han fransmännen under Oudinot tillbaka till
Cività Vecchia och vann d. 9 Maj en lysande seger
öfver neapolitanerna vid Palestrina. När fransmännen
slutligen (Juli 1849) eröfrat Rom, ryckte G. med 1,500
trogne in på Neapels område för att sätta det i uppror
(hans hustru tjenstgjorde dervid som hans adjutant),
men nödgades för de öfverlägsne österrikarna draga
sin här upp mot norr, till San Marino, der han
öfvergafs af större delen af densamma. Då han
försökte att till sjös begifva sig till Venezia,
tog en österrikisk flottilj hans flesta båtar,
hvarefter G., förklädd till fiskare, lyckades undkomma
på piemontesiskt område, men förlorade under den
äfventyrliga flykten sin hustru (1849). I Chiavari
häktades han på sardinska regeringens befallning
och fördes till Genua, hvarifrån han, lemnande
sina barn åt sina vänners försorg, emigrerade till
Nord-Amerika. Der arbetade han till en början på en
såp- och ljus-fabrik, men förde sedan ett fartyg,
som trafikerade Stilla oceanen. Med den lilla
förmögenhet han samlat återvände han till Italien
1854 och inköpte en del af ön Caprera, hvarest han
sedan varit bosatt. När kriget mellan Österrike
och Sardinien utbröt 1859, erhöll G. sardinska
regeringens tillåtelse att samla en friskara, kallad
alpjägarna. Med denna här öfvergick han d. 23 Maj 1859
såsom sardinsk general Ticino och öppnade sålunda
fälttåget. Med utmärkt tapperhet kämpade han vid
Varèse, Como, Magenta, Solferino och riktade på sig
hela Europas uppmärksamhet. Efter freden i Villafranca
begaf sig G., missnöjd öfver det oförmodade slutet på
kriget, till Toscana, för att i spetsen för dervarande
trupper utbreda upproret öfver Kyrkostaten och Neapel
samt utropa Viktor Emanuel till konung af Italien. Då
sardinska regeringen, af fruktan för en brytning med
Frankrike, omintetgjorde denna plan, drog sig G. för
några månader tillbaka till Caprera, men i April
1860 uppträdde han å nyo på den politiska arenan,
denna gång såsom deputerad i det för
Sardinien, Emilien och Toscana gemensamma parlamentet i
Turin. Kanhända mera än någon annan italienare upprörd
öfver Savojens och Nizzas afträdande till Frankrike,
ville G. ställa ministèren till ansvar derför, och
endast Viktor Emanuels uttryckliga begäran hindrade
honom att afresa till Nizza för att söka gifva den
förestående folkomröstningen en annan utgång, än den
Frankrike beräknat. Emellertid hade vid denna tid på
Sicilien utbrutit ett uppror, och G. var naturligtvis
genast beredd att erbjuda insurgenterna sin hjelp. Med
1,067 frivillige landade G. d. 11 Maj 1860 vid Marsala
på Sicilien. Till den beundrade folkhjeltens fanor
strömmade nu frivillige från öns alla kanter. Den
14 Maj lät han utropa Viktor Emanuel till Siciliens
konung och öfvertog sjelf diktaturen på ön; dagen
derpå slog han general Landi vid Calatafimi, förenade
sig d. 25 Maj, vid Misilmeri, med öfverste la
Masa och inträngde d. 27 under befolkningens jubel
i Palermo. Den 30 Maj afslöts mellan G. och general
Lanza en vapenhvila, på hvilken d. 6 Juni följde
en formlig kapitulation om Palermos utrymmande af
de neapolitanska trupperna. Den 20 Juli stormade
G. Milazzo, och den 25 utrymde general Clary åt honom
staden Messina. Då Clary slutligen d. 1 Aug. förband
sig att äfven utrymma Siracusa och Agosta, befann sig
hela Sicilien med undantag af citadellet i Messina
i G:s hand. Nu ansåg G. tiden vara inne att angripa
fienden på fasta landet, och utan att akta på Viktor
Emanuels förbud landsteg han med 5,000 man d. 19
Aug. vid Reggio, hvilken stad inom kort gaf sig. Den
23 Aug. kapitulerade öfver 10,000 neapolitaner vid
Piale, och flere mindre kårer följde redan dagen
derpå exemplet. Öfverallt reste sig befolkningen i
massa, och d. 7 Sept. drog G. in i Neapel. Den 20
Sept. började han anfallet på den af kon. Frans II
besatta, s. k. Volturnolinien, och d. 8 Okt. skred han
till Capuas belägring. Under tiden hade sardinska
regeringen beslutit sig att öfvertaga ledningen
af den italienska revolutionen, på det att ej det
republikanska partiet, af hvars åsigter G. misstänktes
vara smittad, skulle vinna framgång i sina sträfvanden
att upprätta en italiensk republik. Efter att hafva
fördrifvit Frans II från hans sista tillflyktsort,
Gaëta, intågade Viktor Emanuel i Neapel d. 7
Nov. 1860, hvarefter G. i konungens händer nedlade
den makt han utöfvat och drog sig tillbaka till
Caprera. Han blef likväl icke overksam der. Han
öfvertog ledningen af rörelsepartiet, hvars mål var
Roms och Venezias förening med det nya konungariket
Italien. En plan att eröfra Venezia upptäcktes
och afstyrdes i tid af italienska regeringen (Maj
1862). Men mot G:s försök (på sommaren s. å.) att tåga
mot Rom måste regeringen använda vapen. På Sicilien,
hvars befolkning G. uppretade mot Napoleon III och
påfvedömet, samlade han, trots italienska regeringens
förbud, omkr. 3,000 man och öfvergick till fasta
landet, men blef i träffningen vid Aspromonte i
Kalabrien svårt sårad i högra foten och jämte sitt
folk tillfångatagen (d. 29 Aug.). Regeringen hvarken
ville eller vågade emellertid straffa G. för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
