Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Futurum - Fuur - Fux - Fux, Johann Joseph - Fuxerna - Füger, Friedrich Heinrich - Führich, Joseph von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammansättning med verbum hafva, t. ex. Fr. aimerai
(aimer ai), egentl. "har att älska", aurai
(avoir ai), "har att hafva". Några äldre språk,
t. ex. grekiskan och latinet, hafva i vissa fall en
egen böjningsform för att beteckna en handling,
hvilken tänkes såsom i tillkommande tid afslutad
eller fullbordad. Denna kallas futurum exaktum till
skilnad från det enkla futurum l. futurum simplex.
A. M. A.
Fuur, ö i Limfjorden i norra Jylland, Viborgs amt,
Harre härad. F. skiljes från halfön Salling genom
Fuur-sund. Arealen 2,213 har. Omkr. 1,200 innev. Den
icke jordegande befolkningen lefver uteslutande
af fiske.
Fux (af T. fuchs, räf), häst, hvilkens färg å bål och
ben är röd, under det manen och svansen äro än röda,
än gråa, rödgula eller hvitgula. – Guldfux, häst
med gulröd starkt metallglänsande hårbeklädnad. –
Svettfux, häst med glänsande, mörkbrun hårbeklädnad,
ofta stötande i grått och apelkastad. Manen och
svansen äro hvita eller hvitgula. C. G. W.
Fux, Johann Joseph, tysk musiker, f. 1660, blef
1698 hofkompositör och 1715 hofkapellmästare i
Wien. Död 1741. F. förvärfvade sig ett betydande namn
i den musikaliska vetenskapen genom sin lärobok
i kontrapunkten, Gradus ad parnassum (1725),
hvilken trycktes på kejsar Karl VI:s bekostnad
samt öfversattes på tyska, italienska, franska och
engelska. A. L.
Fuxerna, socken i Vestergötland, Elfsborgs
län, Flundre härad. Arealen 2,278 har. 1,776
innev. (1880). Annex till Romeled, Göteborgs stift,
Domprosteriets norra kontrakt. – Omkr. år 1100 stodo
i denna socken, nära Lilla Edet, tvänne slag mellan
norske konungen Magnus Barfod och svenske konungen
Inge d. ä.; i det ena segrade norrmännen, i det
andra svenskarna.
Füger, Friedrich Heinrich, tysk historiemålare,
f. 1751, kom, sedan han idkat grundläggande
konststudier i Stuttgart och i Dresden (hos Oeser),
1774 till Wien, der han fick en resepension, som
satte honom i tillfälle att fullfölja sina studier
uti Italien, 1776–83. S. å. blef han vice direktör
för målareklassen vid konstakademien i Wien, var
1795–1806 direktör för samma akademi och öfvertog 1806
direktörskapet för tafvelgalleriet i Belvedere. Död
i Wien 1818. F. utöfvade länge ett mäktigt inflytande
på den tyska historiemålningens riktning, och hans
namn lockade en mängd tyska konstnärer till akademien
i Wien. Han var en af huvudrepresentanterna för
klassicismen, och hans arbeten karakteriseras af ett
akademiskt idealiserande, i hvilket han, liksom hans
förebild Mengs, såg det högsta i konsten. F:s flesta
målningar behandla mytologiska eller allegoriska
ämnen samt tilldragelser ur den grekiska och romerska
historien: Achillevs vid Patroklos’ lik, Ariadne på
Naxos, Fredens välsignelser, teckningar (äfven utförda
i olja) till Klopstocks "Messiade", Adam och Eva,
Johannes döparen, Sokrates inför sina domare, Caesars
mord, Virginias död m. m. Som miniatyrporträttmålare
hörde F. till de mest framstående i fråga om såväl
karakteristik som teknikens finhet och elegans.
Führich, Joseph von, österrikisk historiemålare,
föddes d. 9 Febr. 1800 i den böhmiska köpingen
Kratzau, der fadern var handtverksmålare. Tidigt
röjde sig hans ovanliga anlag för teckning och
målning, och under beskydd af grefve Clam-Gallas kom
han 1817 till konstakademien i Prag. Der började
han studera Dürer och de romantiske skalderna,
till hvilkas arbeten han tecknade illustrationer,
t. ex. de femton, sedermera af honom sjelf raderade,
teckningarna till Tiecks "Genoveva" (1824) m. m. En
frukt af hans Dürerstudium voro de nio, sedermera
ofta omarbetade, kompositionerna till "Fader vår"
(1826). Åren 1827–29 tillbragte F. i Rom, der
han genast slöt sig till Overbeck och de andra
s. k. nazarenerna. I förening med dessa arbetade han
i Villa Massimi, i hvilken han målade tre fresker
med ämnen ur Tassos "Befriade Jerusalem". Derjämte
utförde han åtskilliga kyrkomålningar och var vid
sin återkomst till Prag en konstnär af stadgadt
rykte. Från de närmast följande åren härröra
bl. a. sepiateckningen Jakobs möte med Rahel
(sedermera utförd i olja) och teckningarna till
<i<Kristi intåg i Jerusalem,</i> hvilka han sedan raderade,
och hvilka räknas till F:s bästa arbeten. 1834
kom han till Wien och blef der 1841 professor
vid konstakademien, inom hvilken han utöfvade en
inflytelserik verksamhet och snart såg sig omgifven
af en krets af framstående lärjungar. F. arbetade
i Wien med rastlös ifver och skapade en stor mängd
betydande verk, utan att någonsin förfalla till
ytlighet eller flyktighet i utförandet: utkasten
till Korsvägsstationerna (2 gånger utförda al fresco,
nämligen i Johanneskyrkan i Wien, 1844–48, och på
S:t Lorenzberg i Prag) samt oljemålningarna Kristus
på Oljeberget, De sörjande judarna, Kristus sofver i
skeppet, Petrus’ fiskafänge, Marias gång öfver berget,
Lärjungarna på väg till Emmaus m. fl. 1854 fick F. i
uppdrag att med fresker pryda Altlecherfeldkyrkan
i Wien. Han öfvertog ledningen af det hela och
utförde sjelf de förnämsta bilderna. Äfven efter
fullbordandet af detta storartade verk, hvilket
förvärfvade honom adelsskap (1861) och en mängd
andra utmärkelser, fortfor F. att arbeta med
oförminskade krafter. Bland hans skapelser från de
följande tio åren må nämnas tvänne stora målningar
för Galleri Schack i München, två kompositioner ur
Dantes "Purgatorio" för konung Johan af Sachsen
("Philalethes"), Kejsar Rudolfs möte med
presterna samt altartaflor och aqvareller. 1872 blef
F. pensionerad, och detta satte honom i tillfälle att,
trots sin höga ålder, nästan öka sin verksamhet. Från
de fyra sista åren af hans lefnad förskrifva sig
träsnittsillustrationerna till Psaltaren, Ruths bok,
berättelsen om Den förlorade sonen, Tomas af Kempis’
Kristi efterföljelse, Den betlehemitiska vägen
m. m. F. dog i Wien d. 13 Mars 1876. – F. var
en religiöst anlagd personlighet; knappast har
någon konstnär så som han förmått intränga i den
katolska mystikens väsende och rikta densamma med
nya idéer. Han var en af huvudrepresentanterna för
den romantiska riktningen inom konsten samt måhända
den sundaste och mest begåfvade bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
