Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Fredrik (Friedrich) IV (hertig af Holstein-Gottorp) - Fredrik (Friedrich) Karl Josef (kurfurste af Mainz) - 1. Fredrik (Friedrich) Frans I (storhertig af Mecklenburg) - 2. Fredrik (Friedrich) Frans II (storhertig af Mecklenburg) - 3. Fredrik (Friedrich) Vilhelm (storhertig af Mecklenburg) - Fredrik Henrik (prins af Oranien) - 1. Fredrik (Friedrich) den segerrike (kurfurste af Pfalz) - 2. Fredrik (Friedrich) V (kurfurste af Pfalz)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skansar F. uppfört, men F. återuppförde dem straxt
efter konung Kristians död. Dennes efterträdare,
F:s kusin, konung Fredrik IV, började 1699 krig med
F. och besatte största delen af Slesvig, men måste
vid freden i Traventhal (1700) utrymma hans land och
gifva honom skadeersättning. F. följde sedan sin
svåger på fälttåget i Polen och stupade d. 9 Juli
1702 vid Klissov. Hans hat mot Danmark gick så långt,
att han hotade med att utplåna det danska språket i
sitt land, när han komme hem från kriget. Han hade
blott en son, Karl Fredrik (f. 1700, d. 1739), som
1713 förlorade sin del af Slesvig och som genom sitt
äktenskap med Peter den stores dotter Anna (1725)
blef stamfader för det nuvarande ryska kejsarehuset.
E. Ebg.
Fredrik (Friedrich) Karl Josef, kurfurste af Mainz,
föddes d. 3 Jan. 1719 och blef 1774 enhälligt
vald till kurfurste. Efter ett par års reaktionär
regering ombytte F. plötsligt styrelsegrundsatser och
genomförde omfattande reformer på både det politiska
och det kyrkliga området. Från 1785 intog F. en
betydande plats i det mot kejsaremaktens öfvergrepp
riktade tyska Fursteförbundet. De franske emigranterna
funno hos F. vänligt mottagande och understöd, hvarför
också fransmännen besatte Mainz (1792), och kurfursten
måste fly. Död d. 25 Juli 1802 i Aschaffenburg.
Fredrik (Friedrich), storhertigar af Mecklenburg.
1. F. Frans I, storhertig af Mecklenburg-Schwerin,
född d. 10 Dec. 1756, efterträdde sin farbroder,
hertig Fredrik, d. 24 Apr. 1785. Han är i den
svenska historien bekant derigenom att Gustaf IV
Adolf till honom d. 26 Juni 1803 för 1,250,000
riksdaler hamb. b:ko pantsatte Wismar med
område. Efter slaget vid Jena (d. 14 Okt. 1806)
inblandad i revolutionskrigen, måste hertigen d. 8
Jan. 1807 fly till Altona, men återfick redan d. 27
Juni af Napoleon, på kejsar Alexanders begäran,
sitt land. 1808 måste han ingå i Rhenförbundet
och förbinda sig att lemna en truppkontingent
af 1,900 man. F. F. var den första tyske furste,
som efter Napoleons ryska fälttåg trädde ut ur
Rhenförbundet (d. 14 Mars 1813). 1815 antog han
titeln storhertig och predikatet "kunglig höghet".
Han var en duglig regent, som med framgång arbetade
på sitt folks utveckling. Död d. 1 Febr. 1837.
2. F. Frans II, storhertig af
Mecklenburg-Schwerin, den förres sonsons son
samt son af storhertig Paul Fredrik och
Alexandrina af Preussen, född d. 28 Febr. 1823,
efterträdde sin fader 1843. F. F. blef 1842 general
i preussisk tjenst och stod 1866 i spetsen för
2:dra reservkåren, som samlades vid Leipzig och
i slutet af Juli ryckte till Bajern, men icke kom
till användande. Efter fredsslutet ökades de
mecklenburgska trupperna, och 1868 afslöts
militärkonvention med Preussen. Vid utbrottet af
kriget med Frankrike 1870 fick F. F. befälet öfver
de till kusternas skydd qvarlemnade trupperna, deltog
från Aug. med dessa (13:de armékåren) i inneslutningen
af Metz och inryckte d. 24 Sept. s. å. i Toul och
d. 16 Okt. i Soissons
samt afgick derefter till belägringen af Paris. Der
fick han jämte befälet öfver sin division (den 17:de)
äfven befälet öfver würtembergska divisionen. Då
fransmännen i början af Nov. återtogo Orléans och
framträngde mot Paris, fick F. F. befälet jämväl
öfver den tillbakaträngda 1:sta bajerska armékåren,
hvarefter han med sin arméafdelning från norr
framträngde mot Orléans, under det 2:dra armén,
under prins Fredrik Karl, anryckte från nordost. Han
deltog derefter i striderna vid Loire i början af
Dec. och vid Le Mans i Jan. 1871. F. F. erhöll
1873 generalfältmarskalks rang. Han har varit
gift 1) med Augusta af Reuss-Schleiz (d. 1861),
2) med Anna af Hessen (d. 1865) och 3) sedan
1868 med Maria af Schwarzburg-Rudolstadt.
C. O. N.
3. F. Vilhelm, storhertig af Mecklenburg-Strelitz,
son af storhertig Georg, född d. 17 Okt. 1819,
efterträdde sin fader, d. 6 Sept. 1860. F. V. är sedan
d. 28 Juni 1843 gift med Augusta, hertig Adolfs af
Cambridge dotter.
Fredrik Henrik, prins af Oranien, arfståthållare
i Nederländerna, son af Vilhelm I af Oranien, född
1584, efterträdde 1625 sin broder Moritz såsom
arfståthållare, visade utmärkta fältherregåfvor i
striden mot Spanien och afled 1647.
Fredrik (Friedrich), kurfurstar af Pfalz.
1. F. den segerrike, äfven kallad "onde Fritz",
föddes d. 1 Aug. 1425. Efter sin äldre broders död
blef F. hans barns förmyndare. Den makt han derigenom
fick använde han att försäkra sig om regeringen för
hela sitt lif, dock mot vilkor att han adopterade
sin arfsberättigade brorson och sjelf aldrig
gifte sig. De mäktige vasallerna sågo ej gerna en
så kraftfull herre vid styret, utan gjorde uppror;
men F. slog dem alla och vann derigenom ett anseende,
som satte honom i stånd att ingripa äfven i det
tyska rikets angelägenheter. Krig såväl mot
kejsaren som mot flere tyska furstar upptogo hela
hans tid; men som F. var segersäll i sina strider
och dessutom förstod att låta kriget föda sig sjelf,
lemnade han riket vid sin död, d. 12 Dec. 1476, i ett
blomstrande skick. – Med sin brorsons medgifvande hade
F. 1472 förmält sig med Klara Dettin, af borgerlig
härkomst. J. Fr. N.
2. F. V, son af kurfursten Fredrik IV och Lovisa
Juliana, en dotter af den store Vilhelm af Oranien,
föddes d. 16 Aug. 1596. Redan 1610 förlorade
han sin fader och sattes derför under pfalzgrefve
Johan IV:s förmynderskap. Denne gaf sin myndling en
mycket vårdad uppfostran och sände honom till ett
franskt hof att lära hofseder. Redan vid 17
års ålder gifte han sig (Febr. 1613) med Elisabet
af England, dotter till Jakob I. I Juli 1614
öfvertog han sjelf styrelsen. Goda föresatser
saknade han icke, men ihärdighet och kraft
hörde ej till hans egenskaper. Han var
framförallt en lysande hofman, som mer älskade
glänsande fester än regeringens allvarliga värf.
Dessa sköttes till största delen af hans rådsherrar
(Camerarius, Rusdorf m. fl.). Genom sin slägtskap
med Englands konung syntes F. mest lämpad att blifva
det protestantiska partiets chef. Olyckligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
