Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dikter, till hvilka ämnet var hemtadt från dryckesgillen
och det lägre umgängeslifvet. Den tredje och sista
gruppen försökte sig, ehuru med föga framgång, på
stora episka uppgifter. Så skref t. ex. Chapelain
(1595–1674) sin sorgligt ryktbara "La Pucelle"
(Jeanne d’Arc), Le père Lemoine (1602–71) diktade
"Saint Louis", och Georges de Scudéry (1601–67) ett
bombastiskt epos "Alaric". Det var inom dramat, som
denna period hade sin glanspunkt. Med rik fantasi
och ädel sinnesriktning skref Rotrou (1609–50)
förtjenstfulla tragedier, som dock sakna den säkra
planläggning och den vårdade klara stil, som fordras
för att ett drama skall kunna anses vara fullt
klassiskt. Efter honom uppträdde den store Pierre
Corneille (1606–84), som i ädel höghet ännu står
oupphunnen. – Inom prosaliteraturen intager Guez
de Balzac (1594–1654) en ståndpunkt liknande den,
som Malherbe intog inom poesien. Äfven hans begåfning
var egentligen formel, och han gjorde till sin uppgift
att tukta och rensa prosastilen. Hans verk fullföljdes
sedan af den Franska akademien, som, uppsprungen ur
ett literärt kotteri, 1635 af Richelieu gjordes till
en statsinstitution, som för språkets jämna utveckling
alltsedan egt en stor betydelse. Under denna
period genomgick romanliteraturen, som förut ganska
troget bevarat sin medeltidskarakter, en grundlig
metamorfos, framkallad af den nya smakriktning, som
nu fått insteg och tydligast framträdde inom m:me
de Rambouillets kotteri. Den italienska och spanska
herdepoesien hade vid denna tid vunnit mycken anklang
inom de förnäma kretsarna, och efter dess mönster
skref Honoré d’Urfé (1567–1625) sin ryktbara roman
"Astrée", som blef så omtyckt, att det hörde till
god ton att nästan kunna den utantill. Något senare
vände sig smaken till den historisk-heroiska romanen,
inom hvilken Gomberville (1600–47) och La Calprenède
(1610–63) voro de verksammaste. M:lle de Scudéry
(1607–1701) gaf denna genre ett pikant intresse
derigenom att hon i "Le grand Cyrus" framförde dagens
hjeltar och tilldragelser under en ganska genomskinlig
förklädnad. I sin följande roman "Clélie" drifver
hon till sin spets den subtila analys af kärleken
och den systematiska teori derför, som vid denna tid
äfven hörde till modet. Inom en helt annan sfer och i
realistisk anda skref Scarron sin "Roman comique",
hvari han skildrar ett resande teatersällskaps
skiftande äfventyr. – På det spekulativa området möter
oss först René Descartes – Cartesius – (1596–1650),
den moderna filosofiens fader. Ett centrum för
allvarlig spekulativ verksamhet var Port Royal,
ett utrymdt benediktinkloster i närheten af Paris,
som blef en tillflyktsort för flere framstående
tänkare och skriftställare, såsom Arnauld (1589
–1674), Lancelot (1615–95), Sacy (1612–84), Nicole
(1625–95) m. fl., hvilka voro jansenister och der
i relativ enslighet sysselsatte sig med teologiska
spörsmål och undervisning, för hvilket senare ändamål
de utarbetade läroböcker, hvilkas metod länge åtnjöt
stort anseende. Till denna krets hörde äfven Blaise
Pascal (1623
–62), hvars "Pensées" utgöra lösa fragment af ett
arbete, som han ej fick tillfälle att ens planlägga. I
sina "Provinciales" uppvisar han med fin och dräpande
satir all den moraliska förvändhet, som vidlåder
jesuiterna. Som stilist räknas Pascal bland de allra
främste inom hela den franska literaturen.
Ludvig XIV:s tidehvarf anses utgöra den franska
klassicitetens glansperiod, och detta med en viss
rätt, ty erkännas måste, att vid denna tidpunkt
hela den literära nivån stod högre än före och
efter denna period. Sådana snillen som Corneille,
Descartes eller Pascal hade det ej att uppvisa,
men deremot funnos inom literaturens alla grenar,
den egentliga lyriken och det högre epos undantagna,
talangfulle män, som skickligt tillgodogjorde sig
sin begåfning och med mycken smak förde pennan. Inom
komedien frambragte tidehvarfvet till och med ett
snille af första rang, Molière. Denna period gifver
derför, mer än någon annan, ett behagligt intryck
af nästan harmonisk helgjutenhet. Dertill bidrog ej
obetydligt Boileau (1636–1711), som, genom sin nyktra
kritik och sitt trogna fasthållande vid Malherbes
principer, kraftigt bidrog att hålla uppmärksamheten
fäst på skaldekonstens behof af ett vårdadt språk,
en säker stil och ett noggrant iakttagande af meterns
fordringar. Allt detta iakttogs på ett beundransvärdt
sätt af Molière (1622–73) och Racine (1639–99),
hvilken senare visserligen saknade Corneilles
kraftfulla begåfning, men i stället öfverträffade
honom i behagfullt jämnmått och versens musikaliska
välljud. I språkets konstnärligt lediga behandling
öfverträffade båda sin kritiserande mästare och
vän Boileau. Till dessa skalders krets hörde äfven
fabeldiktaren La Fontaine (1621–95), som inom sin
genre utvecklade ett sällsynt mästerskap, såväl genom
sitt lifliga, humoristiska framställningssätt som
genom den virtuositet, hvarmed han behandlade den
franska versen, hvilken under hans penna är rikare
och böjligare än hos någon annan. Också egde han
hemligheten af ett behagfullt, genialt sjelfsvåld,
som gjorde, att han ej behöfde taga det så noga
med Boileaus regler och föreskrifter. – På prosans
område fanns en mängd goda skriftställare, af hvilka
några förde pennan med så stor konstnärlighet, att
den franska prosastilen vid denna tidpunkt hann
en fulländning, som många anse, att den sedan ej
kunnat bibehålla. Orsaken dertill torde böra sökas
deri att språket, ehuru nu rikt utveckladt, dock ej
var tillräckligt bearbetadt, för att hvad man kallar
"rutin" deri hunnit utbilda sig, hvarför också hvarje
särskild författare nödgades att sjelf helt och hållet
skapa sig den stil, som bäst passade hans individuella
begåfning. En talang i detta hänseende var m:me de
Sévigné (1627–96), hvars bref ännu studeras ej blott
för sitt värde ur kulturhistorisk synpunkt, utan
äfven för den lifliga, ursprungliga och på samma gång
mönstergilla stilen. La Bruyère (1639–96) skildrade
med liknande mästerskap i sitt verk "Les Caractères"
allmänt menskliga eller för hans tid karakteristiska
fel och lyten. La Rochefoucauld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
