Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medlemnar utnämndes af konungen, och
deputeradekammaren (Chambre des députés), hvars
medlemmar utsagos departementsvis genom medelbara
val. De våldsamheter, som den nya regeringen och de
återvändande emigranterna tilläto sig, framkallade
emellertid snart ett allmänt missnöje. Deraf begagnade
sig Napoleon. Den 1 Mars 1815 landsteg han i södra
F. och hyllades åter såsom kejsare, under det att
Ludvig XVIII rymde land och rike. Tvänne arméer,
under Wellington och Blücher, ryckte genast in i
Belgien för att bekämpa Napoleon. Denne drog dem till
mötes, men blef slagen vid Waterloo (d. 18 Juni
1815) och måste fly. Å nyo öfvergifven af de sina,
afsade han sig för andra gången kronan, d. 22 Juni
1815, till förmån för sin son Napoleon II (1815),
som dock icke erkändes. Så slutades Napoleons andra
välde, de s. k. Hundra dagarna (les cent jours),
ty ungefär så länge hade det räckt. Napoleon gaf sig
i engelsmännens våld och fördes till ön S:t Helena,
der han hölls fången till sin död (1821). Fienderna
intågade åter i Paris (Juli 1815), och der slöts
en ny fred (andra Paris-freden, d. 20 Nov. 1815),
som inskränkte F. till 1790 års gränser. Dessutom
måste det betala 700 mill. francs i krigsomkostnader
samt emottaga 150,000 man främmande trupper,
som det skulle underhålla i fem år. Varnad af den
plötsliga omstörtningen, hade väl Ludvig XVIII vid
sin återkomst lofvat att rätta de fel hans regering
haft; men detta förmådde han ej. Svag och eftergifven,
blef han af sin bigotte broder Karl af Artois och
andre "emigranter" eggad till ett regeringssystem,
som med skäl kallats det "hvita skräckväldet". (Hvitt
var bourbonernas färg.) Under tio månader skola
70,000 menniskor af politiska skäl hafva kastats
i fängelse och 100,000 afskedats från sina
ämbeten. Något moderatare blef väl styrelsen efter
den första deputeradekammarens upplösning (1817);
men sedan den utmärkte hertigen af Berry, Karls
af Artois yngre son, mördats, 1820, började under
ministèren Villèle en ny reaktion. Man tänkte
till och med återställa kyrkans och konungamaktens
alla gamla prerogativ. För detta mål arbetade det
politisk-religiösa samfundet kongregationen och de
återkomne jesuiterna. I öfverensstämmelse med
denna politik undertryckte äfven franska trupper
den mot Ferdinand VII:s absolutism riktade spanska
revolutionen, 1823. Ludvig efterträddes af sin
broder Karl X (1824–30), som bibehöll Villèle och
understödde hans reaktionära politik. Till följd
af den växande oppositionen måste denne dock afgå
(1827), men hans efterträdare, den moderate Martignac,
saknade konungens förtroende och understöddes ej nog
kraftigt af de liberale. Han föll derför i Aug. 1829,
då konungens vän och meningsfrände Polignac bildade
ett nytt kabinett. Deputeradekammaren, i hvilken
de liberale hade öfvervigten, upplöstes. För
att vinna allmänheten för sig vid de nya valen,
utsände regeringen, under Bourmonts befäl, i Maj
1830 en expedition till Algeriet. Utgången var väl
lycklig (redan i Juli s. å. eröfrades den gamla
sjöröfvarestaten), men på de nya valen inverkade
den ej. Då beslöt sig konungen för en statskupp. Han
utfärdade några mot författningen stridande
förordningar, de s. k. Juli-ordonnanserna (Ordonnances
de Juillet), genom hvilka tryckfriheten inskränktes,
den ännu ej samlade kammaren upplöstes, och en ny
vallag infördes. Två dagar efter ordonnansernas
publicerande utbröt en revolution i Paris.
Julirevolutionen (d. 27 Juli–9 Aug. 1830). Efter
tre dagars blodiga strider (d. 27–29 Juli) var
Bourbonernas tron åter kullkastad. Åt en deras
frände, Ludvig Filip, hertig af Orléans, erbjödo
revolutionens ledare, Thiers, Lafitte, Lafayette
m. fl., generalståthållareskapet (Lieutenant général
du royaume), hvilket han emottog. En ny, friare
författning utarbetades (Charte constitutionnelle
af d. 14 Aug. 1830). Då Ludvig Filip lofvade att
antaga densamma, och den trefärgade fanan, blef han
(d. 9 Aug.) af pärskammaren och deputeradekammaren
vald till "fransmännens konung".
Ludvig Filip (1830–48). Den förmögna medelklassen
hade gjort honom till konung, och på den stödde
han äfven sin regering, ehuru han i början
äfven tillfredsställde de fattigare klassernas
fordringar. Under ministern Périer antogs en
ny vallag, som nedsatte census för valbarhet från
1,000 till 500 francs och för valrätt från 300 till
200. Derigenom vann regeringen stor popularitet och
kunde framgångsrikt uppträda i Europas angelägenheter
genom intervention i Portugal och Belgien. Men efter
Périers död (1832) ändrades förhållandena. Både
republikaner och legitimister (bourbonska partiet)
anställde upprorsförsök, hvilka förmådde konungen
att närma sig de konservative och reaktionäre. Efter
Fieschis mordförsök på konungen (1835) inskränktes
tryckfriheten, och den borgerliga friheten kringskars
betydligt. Detta alstrade ett missnöje, som ökades
genom konungens alltför tydligt framträdande
snikenhet (förhöjning i civillistan, deltagande i
penningspekulationer) och hans tjenares tillgänglighet
för mutor. Ett par ministrar blefvo öfverbevisade
om att hafva gjort försnillningar, och ännu flere
misstänktes derför. Samtidigt uppträdde F. i sin
utländska politik stolt och befallande mot små stater,
men fegt eftergifvande för de stora, hvilket gjorde,
att dess inflytande i Europas angelägenheter alldeles
försvann. Ett exempel på styrelsens vacklande hållning
är, att icke mindre än 10 personer på 17 år beklädde
konseljpresidentbefattningen. De mest framstående
bland dessa voro Thiers och Guizot. Den förres
kraftiga uppträdande (1840) mot de andra stormakterna
till förmån för F:s skyddsling Muhammed Ali i
Egypten medförde hans fall. I den följande, under
Soult stående ministèren var Guizot den ledande. Han
stödde sig på deputeradekammaren och blef ända till
revolutionen landets ledare. Till hvarje liberalare
lagförslag var han liksom konungen den häftigaste
motståndare. Af synnerlig vigt blef detta i fråga
om vallagen, i hvilka en förändring fordrades
af oppositionen, ledd af Thiers, Odillon Barrot,
Lamartine, Arago, Ledru Rollin m. fl. framstående
män. Deras ord vunno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
