Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter hans store son Karl (Lat. Carolus) kallas den
karolingiska.
Inre förhållanden under Merovingerna. – Vid eröfringen
synas frankerna på ett eller annat sätt hafva gjort
sig till herrar öfver största delen af Galliens
jord. I städerna deremot fick den gallo-romanska
befolkningen lefva tämligen ostörd enligt den romerska
rätten, som fick ett stort inflytande på de franska
förhållandena. För öfrigt hade de olika stammarna sina
egna lagar, och hvarje individ hade rätt att blifva
dömd efter sin stams lag. Mest bekant äro de saliska
frankernas rättssedvänjor, den saliska lagen. Genom
sin bildning förstodo romarna att skaffa sig ett
större inflytande, i synnerhet inom det andliga
ståndet. Snart försvann skilnaden emellan segrarne
och de besegrade, och ur föreningen af bägge uppväxte
det franska folket. – Landet var deladt i grefskap,
och dessa i härad. I spetsen för grefskapet stod
grefven, som i krig anförde dess trupper och, efter
Klodvigs tid, utöfvade jämte en nämnd, échevins (se
d. o.), lagskipningen. Häradshöfdingen (centenarius),
ursprungligen folkets valde höfding, blef med tiden
grefvens biträde. Någon annan ståndsskilnad än emellan
den frie och trälen fanns i början icke, men småningom
utbildade sig en adel. Dock hade fortfarande hvarje
fri man rätt att bevista den stora folksammankomsten
i Mars månad (Marsfältet).
Karolingerna (752–987). Pipin den lille (752–768) hade
med påfvens medgifvande företagit tronhvälfningen. Han
efterträddes af sina söner Karloman, som afled
redan 771, och Karl den store (768–814). Genom dennes
segerrika fälttåg erhöll det frankiska riket sin
största utsträckning. Det gränsade i n. till Nordsjön
och Eidern, i ö. till Elbe, Saale och Raab, i s. till
Ebro, Medelhafvet och Garigliano. De flesta af dessa
eröfringar voro redan gjorda, då påfven, juldagen 800,
satte kejsarekronan på hans hufvud. Han betraktades
efter denna tid såsom arfvinge till de romerske
kejsarnas dåmera dunkelt kända myndighet och såsom
kristenhetens verldsliga öfverhufvud. Trots sina
många krig hann Karl för sina lands inre utveckling
lägga en grund, hvarpå sedan i århundraden byggdes. –
Den andliga och verldsliga aristokratien undanträngde
från hans tid alltmer den stora massan af folket från
politiskt inflytande. Vigtigare ärenden afgjordes
icke längre på allmänna folkförsamlingar, utan
på riksförsamlingar, der endast stormännen hade
tillträde. Med desses bifall utfärdade konungen sina
lagar och påbud (kapitularier). För att öfvervaka
påbudens verkställande kringsände konungen s. k. missi
dominici (se d. o.). I följd af de ständiga krigen,
under hvilka de uppbådade fingo underhålla sig
sjelfva, blefvo de mindre jordegarna alldeles
utarmade, hvarför de oftast gåfvo sig såsom vasaller
under stormännen. Derigenom vann länsväsendet ökadt
omfång. Karls son, Ludvig den fromme (814–40), var
ej mannen att sammanhålla ett af så brokiga element
bestående rike som det frankiska. Han delade det
derför med sina söner, men väckte derigenom endast
split och afund mellan dem. Då vid en förnyad
delning (829) hans äldre söner ansågo sig förorättade,
började de till och med ett krig emot sin fader,
hvilken afsattes (833). Han återfick väl kronan,
men striden mellan sönerna slutade ej förr än
efter hans död, då genom fördraget i Verdun (843)
det stora riket å nyo delades. Frankrikes östra
gräns bestämdes der att vara Rhône, Saône, Maas och
Schelde. Dess herskare, Karl den skallige (843–77),
kan i viss mening sägas vara det franska rikets
förste konung, ty det område han vid delningen
erhöll har med åtskilliga utvidgningar förblifvit
franskt område. Han kunde hvarken försvara sig emot
de nu härjande nordmännen eller mot sina stora
vasaller. Lika svaga voro hans efterträdare
Ludvig den stammande (877–79) samt Ludvig III och
Karloman (879–84). Efter den senares död förenade
Tysklands konung, Karl den tjocke (884–87), för en
kort tid största delen af Karl den stores välde i
sin hand. Sedan en af storvasallerna, Eudo l. Odo
(888–98), hertig af Francien, den förste betydande
mannen af kapetingernas ätt, innehaft tronen, kommo
karolingerna åter till väldet med Karl den enfaldige
(898–922). Under dennes regering eröfrade nordmännen
Normandie (911). Han hade dessutom att kämpa med en
motkonung af kapetingernas ätt, Robert I (922–23),
yngre broder till den ofvannämnde Eudo. De siste
karolingerna, Ludvig IV d’Outre Mer (936–54), Lothar
(954–86) och Ludvig V Fainéant (986–87), voro icke nog
mäktiga att hålla sina vasaller i ordning. En af dem,
hertig Hugo Capet af Francien, konung Odo I:s sonson,
störtade 987 det gamla konungahuset och blef stamfader
för en ny ätt,
Kapetingerna (987–1792). De förste konungarna af denna
ätt, Hugo Capet (987–997), Robert II (997–1031),
Henrik I (1031–1060) och Filip I (1060–1108) voro
visserligen såsom hertigar af Francien, grefvar af
Paris, Orléans etc. mäktigare än sina föregångare,
men deras kungliga makt var obetydlig. De stora
vasallerna voro fullt sjelfständiga. En af dem,
hertigen af Normandie, eröfrade 1066 England och
vann derigenom en makt, hvilken skulle blifva
farlig för hans länsherre. Emellertid förberedde
kapetingerna, genom att låta välja sina söner till
sina efterträdare, kronans ärftlighet. Kraftigare än
de föregående var Ludvig VI den tjocke (1108–1137),
hvilken förenade sig med de nu uppblomstrande städerna
i dessas strid mot länsherrarna. För att undgå deras
plundringar sökte nämligen städerna med våld eller
genom köp skaffa sig frihetsbref (chartes), hvilkas
anseende de sökte stärka genom att utverka kunglig
bekräftelse på dem. På detta sätt blefvo städerna
konungens bundsförvandter emot storvasallerna. –
På kyrkomötet i Reims (1119) ordnades förhållandet
mellan stat och kyrka på det sätt, att biskoparna
skulle gifva konungen vasalled. Ludvigs son, Ludvig
VII den unge (1137–80), hade genom sitt giftermål med
Eleonora af Aqvitanien förvärfvat Guienne, Poitou och
Gascogne. Men då han skilde sig från henne, och hon
gifte sig med Henrik af Plantagenet, tillföllo dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
