Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franche-Comté, Frigrefskapet Burgund l. Hög-Burgund - France-comté-smide, metallurg. - Francheville l. Francqueville, Pierre (Pietro Francavilla) - Franchi, Alessandro - Franchi, Ausonio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Comté. Det tillhörde efter hvartannat husen Ivrée,
Hohenstaufen (1169–1208), Meran (1208–48), Châlons
(1248–1315), Capet (under Filip V:s regering,
1316–22) och Burgund (1322–61 och 1384–1477). Efter
den siste burgundiske hertigens, Karl den djerfves,
fall (1477) tillföll det, genom kejsar Maximilian
I:s gifte med Maria, Karl den djerfves dotter, huset
Habsburg. Vid Karl V:s tronafsägelse (1556) tillföll
det den spanska linien af detta hus, eröfrades 1674
af fransmännen och afträddes, genom freden i Nijmegen
(1678), till Frankrike. Det hade sitt särskilda
parlament (först i Dôle, sedan i Besançon) och
universitet (först i Gray, sedan i Dôle och slutligen
i Besançon). Provinsens hufvudstad var Besançon.
Franche-Comté-Smide, metallurg., en från
Frankrike under 1850-talet till Sverige införd
smidesmetod. Under en följd af år vann denna metod en
ganska stor spridning, till följd af den minskning
i kolåtgång och jämnhet i jernets beskaffenhet,
som dervid erhöllos, i jämförelse med det förut
allmänna s. k. tysksmidet. Liksom vid tysksmidet
verkställes vid Franche-comté-smidet jernets
färskning och vällning i samma härd; men
den tackjernsqvantitet, som på en gång behandlas,
är vid det senare smidet mycket mindre, hvilket
medger ett omsorgsfullare arbete i härden. Derjämte
är härden liten och sluten, samt tillfälle beredt
till förvärmning af tackjernet och uppvärmning
af blästern, hvilket allt bidrager till minskande af
kolåtgången. Detta smide har emellertid under senare
åren allt mer utträngts af fullkomligare metoder,
så att det numera endast är bibehållet vid sådana
jernbruk, der tillverkningen är så liten, att den ej
medgifver några dyrbarare anläggningar. C. A. D.
Francheville l. Francqueville [frangsj- l. frank-vil],
Pierre (Pietro Francavilla), bildhuggare, tillhörde
som konstnär lika mycket Italien som Frankrike. Han
föddes i Cambrai 1548 (53?) och begaf sig, efter
att hafva fått sin första konstbildning i Paris
och uti Innsbruck, till Florens, der han blef G. da
Bolognas lärjunge och medhjelpare. 1601 kom han åter
till Paris och fick der anställning som konungens
förste bildhuggare. Död omkr. 1620. F. utförde
en betydande mängd statyer, byster och reliefer
(i Florens, Genua och Paris). Bland hans förnämsta
verk må nämnas de fyra i Louvre förvarade statyerna
af fängslade slafvar (De besegrade nationerna),
som ursprungligen voro bestämda för fotställningen
till Henrik IV:s af G. da Bologna utförda och 1792
förstörda ryttarestaty på Pont-neuf. F. var verksam
äfven som målare, arkitekt och skriftställare (han
efterlemnade bl. a. en. skrift om menniskokroppen,
med titel Microcosmo). Hans plastiska verk förråda
en liflig fantasi hos konstnären, men bära jämväl
en tydlig prägel af den manierism, som vidlådde den
tidens konst. R-n.
Franchi [-ki], Alessandro, kardinal-
statssekreterare, f. 1819 i Rom, studerade vid
seminariet derstädes och erhöll tidigt anställning
i statssekretariatet för kyrkliga ärenden. 1848
skickades han af Pius IX till kejsar Ferdinand af
Österrike för att förmå denne att frivilligt
afstå från sina italienska besittningar och 1859
utnämndes han till statssekreterare för de kyrkliga
ärendena. När 1871 en schism utbrutit inom den
unerade armeniska kyrkan, förmådde F. turkiska
regeringen att såsom denna kyrkas patriark erkänna
en prelat, som valts af det parti, hvilket antog
ofelbarhetsdogmen. 1873 utnämndes han till kardinal
och 1874 till prefekt för propagandan, på hvilken
plats han utvecklade en nitisk verksamhet. Han
befordrade Leo XIII:s val till påfve 1878 och
utnämndes af denne till statssekreterare. F. var
varmt hängifven den romerska kurians traditioner,
men erfarenheten hade lärt honom inse, att det var
nödvändigt att iakttaga hofsamhet. Med den nye
påfvens bifall inledde han derför en ny politik
(som betydligt afvek från Pius IX:s) i fråga om
påfvens förhållande till de europeiska makterna. Han
förmådde ultramontanerna att taga del i de politiska
valen. Med tyska riket inledde han underhandlingar om
ett biläggande af den kyrkopolitiska striden. Innan
dessa underhandlingar voro afslutade, afled emellertid
F. 1878.
Franchi [-ki], Ausonio, italiensk filosof, f. 1821,
hette egentl. Cristoforo Bonavino. Han egnade sig
tidigt åt det andliga ståndet och var redan såsom
ung prest känd för sin omfattande lärdom. Då hans
filosofiska studier förde honom allt längre ifrån
den katolska kyrkans läror, nedlade han slutligen
sitt prestämbete och antog – till betecknande
af den fullständiga omskapning hans tänkesätt och
lifsåskådning undergått – ett nytt namn, Ausonio
F. (fri italienare). I en följd af skarpsinniga och
djerft vägbrytande filosofiska skrifter, affattade
på ett populärt språk, bekämpade han ortodoxien och
skolasticismen, från hvilkas bojor den italienska
filosofien vid tidpunkten för hans uppträdande ännu
icke kunnat frigöra sig. Oaktadt det motstånd och
förkättrande, som han genom sitt djerfva uppträdande
ådrog sig, blef F. af italienska regeringen utnämnd
(1860) till professor i filosofiens historia vid
universitetet i Pavia och (1863) vid "Accademia
scientifico-letteraria" i Milano. F:s filosofiska
ståndpunkt är realistisk. Bland hans skrifter, som
väckt uppmärksamhet äfven i utlandet, må nämnas La
religione del secolo XIX (1853; ny uppl. 1859) och Il
razionalismo del popolo (1856; 3:dje uppl. 1864), i
hvilka han angriper den kyrkliga världsåskådningen och
framställer grunddragen af den nya tron; La filosofia
delle scuole italiane (1852; ny uppl. 1862), i
hvilken han kritiserar den dittills gängse italienska
filosofien; Letture su la storia della filosofia
moderna (1863), Prolusione al corso di filosofia nell’
accademia scientifico-letteraria di Milano (1868),
Sulla teorica del giudizio (1870), en redogörelse
för och granskning af Kants teori om syntetiska
omdömen "a priori", samt Saggi di critica e polemica
(1870). Utom dessa filosofiska arbeten har han äfven
utgifvit ett språkvetenskapligt verk, Nuovi elementi
di grammatica generale applicati alla lingua italiana
(1866; ny uppl. 1874), och ett historisk-politiskt
arbete, La caduta del principato ecclesiastico e la
restaurazione dell’ imperio germanico (1871).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
