Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 1501-1502 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flundre-slägtet - Fluor - Fluorescens - Fluorider. Se Fluor - Fluorit. Se Fluss-spat - Fluorvätesyra l. Fluss-spatsyra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den vid vestra och södra kusterna allmänna
sandskäddan, P. limanda, förekommer, ehuru mera
sparsamt, äfven vid de östra kusterna ända upp i
Stockholms skärgård. Hon är på ögonsidan ljusbrun
eller gulbrun, stundom med rostgula fläckar, mäter i
längd 35 cm. och har ett synnerligen läckert kött. –
Allmän vid de vestra, södra och östra kusterna (ända
till norr om Stockholm) är rödspättan, P. platessa,
hvilken till färgen är gråbrun med mörkare, bruna
molnfläckar och glesa, rostgula fläckar, samt omkr. 45
cm. lång och derutöfver. Af denna art förekomma
stundom afvikande former, med ögonen till venster och
blindsidan mer eller mindre färgad. Hon lemnar ett
välsmakande kött, som ätes i färskt, saltadt eller
torkadt tillstånd. – Den vanliga flundran, P. flesus



(se fig.), den allmännaste af alla flundror,
finnes så nordligt som i Bottniska viken och går
icke sällan upp i flodmynningarna. På ögonsidan är
hon grå eller gråbrun med mörkare molnfläckar och
glesa, rostfärgade fläckar; hon blir ungefär af
spättans storlek och lemnar ett godt kött. Äfven
af denna art förekomma afvikande former med
afseende på ögonens läge och blindsidans färg.
J. G. T.

Fluor, kem., ett i isoleradt tillstånd ännu icke
bekant grundämne, som i sina kemiska förhållanden
visar mycken likhet med syre och i synnerhet med
saltbildarna, klor, brom och jod. Liksom dessa senare
är F. en-atomigt (stundom tre-atomigt) och starkt
negativt samt ger med väte en starkt sur vätesyra,
fluorvätesyra, och med metaller saltartade föreningar,
kallade fluorurer och fluorider. F. ingår ej
förening med syre. Flere fluormetaller förekomma
i mineralriket, t. ex. fluss-spat, hvaraf namnet
fluor är härledt, kryolit m. fl. Äfven ingår
F. i åtskilliga silikat, antagligen ersättande
syre. F:s atomvigt är 19 och tecknas F. eller Fl.
P. T. C.

Fluorescens, fys., en egendomlig företeelse vid
ljusets inträde i vissa fasta och flytande kroppar,
bestående deruti att dessa utsända ljus af annan
brytbarhet (färg) än det infallandes. Benämningen
kommer af fluor, ett af de ämnen, som visa
fluorescens. Följande exempel må nämnas. Lösning
af svafvelsyrad chinin är en vattenklar vätska,
men gifver, under en viss belysning, ifrån sig ett
blåaktigt sken, som är särdeles tydligt, om man
betraktar vätskan uppifrån, medan den från sidan
träffas af solljuset. En lösning af bladgrönt
i alkohol gifver rödt, den bruna lösningen
af hästkastanie ljusblått, och den af lakmus
orangefärgadt ljus. Bland fasta kroppar må nämnas
den gröna fluss-spaten, som gifver ett blått ljus,
och det gulgröna uranglaset, som gifver ett starkt
grönt ljus. – Lagarna för fluorescensen framträda
tydligast, om

undersökningen sker i färgadt ljus, hälst
koncentreradt genom en lins. G. G. Stokes, som
utförligt studerat fluorescensfenomenen, använde
till åstadkommande af färgadt ljus dels blått och rödt
glas, dels ock gröna och blå lösningar af kopparklorur
och af svafvelsyrad kopparoxid-ammoniak. De färgande
ämnena kunde anbringas antingen bakom linsen, så att
kroppen, som undersöktes, träffades af det färgade
ljuset, eller mellan kroppen och ögat. Härvid visar
sig t. ex. att uranglas, belyst genom den blå vätskan,
utsänder sitt gröna skimmer, men att detta försvinner,
om samma glas betraktas genom lösningen. Vid belysning
genom kopparklorur blir skimret svagt, men starkt,
om det betraktas genom denna vätska. Galläpplelösning
i alkohol visar starkt grönt ljus, om den betraktas
genom kopparklorur; men belyst genom detta salt,
företer lösningen intet sådant ljus, ty ljuskäglan
antager samma färg som lösningen. Belyst genom den blå
kopparoxid-ammoniaken utsänder galläpplelösningen ett
starkt fluorescensljus, som dock ej kan tränga genom
det nämnda dubbelsaltets lösning. Redan deraf följer,
att de omtalade ljusfenomenen framkallas genom ett
visst slags belysning, men att denna, åtminstone
i vissa fall, kan sakna alla de färgstrålar, som
innehållas i sjelfva fluorescensljuset. Särdeles
märkligt visar sig detta förhållande, om man låter
det i ett prisma sönderdelade solljuset falla
på ett fluorescerande ärnne eller på ett hvitt
papper, bestruket med en lösning af samma ämne. I
den minst brytbara delen af spektrum iakttages
ingenting ovanligt, men i grannskapet af de mest
brytbara strålarna framträder fluorescensen med sin
egendomliga färg, och den framträder till och med
bortom den synliga änden på områden, från hvilka
ögat annars icke mottager några ljusintryck. Man
finner deraf, att fluorescensljuset består
af helt andra strålar än de, som åstadkommit
detsamma. Men det förhållandet eger alltid rum att
det fluorescerande ljusets brytbarhet är mindre
(eller dess våglängd alltid större) än brytbarheten
hos de strålar, som frambragt fluorescensen, äfvensom
att strålar, hvilka under sin gång genom en kropp
redan framkallat fluorescens, icke kunna å nyo
åstadkomma dylik verkan. (Jfr Epipoliseradt ljus.)
L. A. F.

Fluorider. Se Fluor.

Fluorit. Se Fluss-spat.

Fluorvätesyra l. Fluss-spatsyra, kem., förening
af fluor och väte, erhålles genom upphettning
af fluss-spat eller kryolit med svafvelsyra,
en operation, som måste utföras i kärl af bly
eller platina. Det är en färglös, i luften starkt
rykande gas, som begärligt uppsupes af vatten
och med detta ger en starkt sur och frätande
vätska. Genom fluorvätegasens afkylning erhålles
den vattenfria fluorvätesyran, HFl, som en färglös,
vid + 19°,5 kokande vätska. Med baser gifver
fluorvätesyran salter, kallade fluorider och
fluorurer. Många bland dem förenas sins emellan till
dubbelsalter. Fluorvätesyran angriper glas och andra
ämnen, som innehålla kiselsyra. Syran gifver nämligen
med kiselsyra vatten och gasformigt fluorkisel. Af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>