Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flandrin, Jean Hippolyte - Flandriska nötkreatursrasen - Flanell - Flanera - Flank
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Naken fiskaregosse vid hafsstranden, ädelt och stort
genomförd, nu beundras i franska statens samlingar,
likasom den vid sin hemkomst till Paris aftvang Ingres
det utropet, att ännu var "la grande peinture" icke
död i Frankrike. Efter att sedan hafva målat en del
historiska bilder framträdde F. 1839 med ett arbete,
Kristus välsignar barnen, som bildar öfvergången
till hans egentliga kallelse, det religiösa
måleriet. Hemkommen fick han i uppdrag att utföra
ett monumentalt arbete, nämligen tre väggmålningar i
evangelisten Johannes’ kapell i kyrkan S:t Severin
i Paris, och dermed börjar hans stora
konstnärsverksamhet. Han målade der Nattvarden, Johannes’
och Jakobs kallande till apostlar och Apokalypsen,
af hvilka bilder i synnerhet den första väckte
uppmärksamhet och beundran. Vidare målade han 1842–44
korets väggar i S:t Germain des Prés i Paris, der han
på guldgrund framställde Kristi intåg i Jerusalem och
Korsbärningen jämte allegoriska figurer samt 1846–48 i
sjelfva koret De tolf apostlarna, storartade figurer
i sida, hvita kläder. – Nu stod F. på höjdpunkten
af förmåga, och hans stil var fullt utbildad både
i uppfattning och framställningssätt. Koloriten var
för honom visserligen icke något ovigtigt element,
ty han höll fast vid att målaren skulle "faire de la
peinture" och icke blott "rendre ces idées" eller "les
écrire", såsom han sjelf yttrar om tysken Overbeck;
men färgen var dock för honom endast ett medel för det
andliga och derför underordnad. Han sträfvade aldrig
efter realitet, och derför var ock den monumentala
väggmålningen med vaxfärger eller al fresco det bästa
uttrycksmedlet för hans konst. Teckningen, hvari
han var mästare, blef för honom hufvudsak. Han egde
dervid en förmåga att finna det evigt beståndande
hos individen, att framställa det väsentliga med
användande af minsta möjliga karakteristik, som
beundransvärdast framstår i skildringen af hans
hundratals helgonfigurer. Högst står han dock i
framställningen af qvinlig renhet och oskuld, och
deri påminner han om både Rafael och Fiesole. Med
största sorgfällighet skildrade han allting efter
naturen, och derför ega hans skapelser alltid en
friskhet och uppriktighet, som hänföra. Derför märker
man aldrig hos honom ett sjunkande, utan snarare en
stigning, ehuru äfven han hade sin begränsning, ty det
dramatiskt lifliga passade ej för hans pensel. Efter
1848 utförde F. trenne storverk. Först målade han
i den nybyggda basilikan S:t Paul i Nîmes, 1848–49,
i absis Kristus mellan Petrus och Paulus, på korets
väggar Evangelister och Kyrkofäder, samt på skeppets
murar en högtidlig Procession af martyrer och heliga
jungfrur. Denna senare tanke upptog F. igen och bragte
till höjden af ädel framställningskonst i basilikan
S:t Vincent de Paul i Paris. Der målade han 1850–54
en stor fris på hvardera väggen, framställande ett
oändligt tåg af heliga personer, på den ena sidan
apostlar, kyrkofäder och manliga martyrer, på den
andra jungfrur, qvinliga martyrer och botgörerskor,
tillsammans mer än 150 figurer, som högtidligt vandra
fram till den i koret tronande Kristus. Denne senare
är deremot målad af Picot. som på uttrycklig
begäran fick denna beställning, sedan han först
varit vidtalad om det hela, men för F:s skull blifvit
förbigången. Slutligen utförde F. i hufvudskeppet af
S:t Germain des Prés en stor bildcykel, omfattande
hufvudmomenten i Nya och Gamla testamentet, utförda i
20 målningar, hvilka höra tillsammans två och två. Han
efterlemnade dessutom flere porträtt, i hvilken
gren af måleri han likaledes var mästare genom den
enkelhet, hvarmed han framställde karakteren, genom
förmågan att verka sannt och stort utan alla
tillsatser. Särskildt berömd är bilden af en ung
flicka: La jeune fille à l’oeillet rouge (1859),
som gaf kritiken anledning att kalla honom den ärbara
qvinnans målare. F. dog i Rom d. 21 Mars 1864. Han
kan med skäl nämnas som den högste målsmannen för
det religiösa måleriet i den moderna tiden, ty
hos honom förenades den rena och ostörda religiösa
åskådningen med ett konstnärligt sinne af rikaste
begåfning. De förgångna periodernas religiösa konst
sammansmälte hos honom med den moderna fantasien. –
(Jfr C. G. Estlander, "De bildande konsternas
historia", sid. 120–127.) C. R. N.
Flandriska nötkreatursrasen, Fr. La race flamande,
tillhör franska Flandern och är utmärkt såsom
mjölkboskap. Djuren af denna ras äro medelstora,
hafva fint hufvud, lång, smal hals, platt, men
djup bröstkorg, bredt kors och smärta ben. Jufret
och mjölkådrorna äro stora. Höjden hos korna öfver
manken är 1,35–1,45 m. och lefvande vigten 450–550
kg. Mjölkafsöndringen uppgår till omkr. 2,600 l. för
år pr ko.
Flanell (Fr. flanelle, Ital. flanella, af
Gammalfr. flaine, paradtäcke, sannolikt af
Med. Lat. flamineum, ylletyg, af Lat. flamen,
offerprest – som bar en yllebindel kring hufvudet),
ett slags mjukt ylletyg.
Flanera (Fr. fláner, af okänd härledn.; möjl. af
Fornn. flanni, njutningslysten menniska), promenera
utan mål, förslösa sin tid, föra dagdrifvarelif. –
Flanör (Fr. flaneur), en som flanerar, dagdrifvare.
Flank, Fr. flanc, sida. 1. Befästningsk., en
fästnings- eller fältverkslinie, som har till uppgift
att längsefter bestryka, flankera, en annan längre
linies graf och närmast framför liggande terräng. Den
flankerande linien bör med den flankerade bilda en mot
egen ställning ingående vinkel af 90° till 100°. (Jfr
Bastion.) Flank kallas äfven en befästningslinie,
som har till ändamål att skydda en ställnings sidor
eller flanker för fiendens kringgående rörelser. –
2. Krigsv., den yttersta punkten af en i något
slags formering uppställd truppafdelning eller af
en stridsställning. Om en truppafdelning är vänd åt
flanken, säges hon stå i flankställning, och då
hon rör sig i denna, kallas rörelsen
flankmarsch. Då minsta stridsverksamheten kan utvecklas
i flanken, är denna en trupps eller en ställnings
sårbaraste del, hvilken fienden gerna vill åt,
och hvilken derför måste skyddas genom en bakom
densamma uppställd truppafdelning, om naturligt skydd
icke finnes. Ett mot flanken riktadt anfall kallas
flankanfall. 1. O. A. B. 2. C. O. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
