Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjäll - Fjällbacka - Fjällboskap - Fjällflora - Fjällgränna - Fjällgåsen - Fjällhare - Fjälliga bläcksvampen - Fjällkreplingen - Fjällkräldjur - Fjäll-labben l. Berg-labben - Fjäll-lemmel - Fjällmygg - Fjällpiparen - Fjällpipharen - Fjällrackan - Fjällreptiler l. Fjällkräldjur - Fjällripan - Fjällräfven l. Fjällrackan - Fjällsippan, Dryas octopetala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Langfjeldene, Skagatölstinderna m. fl. i Norge äro fjäll,
uppstigande till mera än 2,000 m. öfver hafvet. –
De inom mellersta och södra Sverige förekommande,
i och för sig ganska höga bergen Omberg, Kinnekulle,
Halle- och Hunneberg m. fl. benämnas icke fjäll;
så kallas deremot ofta den omkr. 120 m. höga
bergsträckning (Kroppefjället), som i vester begränsar
den s. k. Dals-slätten på Dalsland, oaktadt den på
långt när icke når upp till trädgränsen. Troligen är
det den skarpa skilnaden mellan nämnda bergsträcknings
ofruktbara, stenbundna natur (den har likväl fordom
varit skogbeväxt) och den bördiga slätten öster derom,
som gifvit anledning dertill. – 2. Zool. Se Fiskfjäll.
1. E. E.
Fjällbacka, fiskläge i Qville socken och härad,
Bohuslän, på hemmanet Lerstens mark. Liflig
rörelse. Förträfflig hamn med 4–9 m. djup. Utförsel
af spanmål. Anjovis-salterier. Omkr. 700 innev. –
Utanför F. ligger Dyngö lotsplats.
Fjällboskap, i allmänhet de slag af nötkreatur,
som blifvit uppfödda i eller härstamma från fjäll-
eller alptrakter. Dessa kreatur utmärka sig genom ett
kort och bredt hufvud, kort hals, hvälfd bröstkorg,
högt kors och raka ben. De äro vanligen goda såsom
mjölkboskap. Till dessa slag höra bl. a. Freiburgs-
och Berner-Oberlands-rasen i Schweiz, Algau-rasen i
Bajern, Telemarks-rasen i Norge samt den i Norrland
och norra trakterna af Dalarna och Värmland
inhemska nötboskapen. Jfr Jämtlands-boskapen.
C. A. L.
Fjällflora (se Flora 2), bot., kallas med ett
gemensamt namn den å högre berg (fjäll, alper)
förekommande vegetationen, som utmärker sig genom
många egendomliga former, hvilka icke träffas å
låglandet. I fjälldalarnas fuktiga och skyddade
botten kan vegetationen uppdrifvas till en oerhörd
yppighet, men å bergtopparnas sluttningar,
å de kala fjällryggarna och högslätterna är
växtligheten mera förkrympt. Der förekommande
växter äro sålunda mera lågväxta och tillhöra
oftast lägre ordningar. Dikotyledona växter i
dessa trakter ega ofta stora blommor, med rena,
klara färger, hvilken omständighet man velat
tillskrifva den ymniga tillgången på ljus. Odling
af fjällväxter eller fjällflorans medlemmar i
våra trädgårdar medför stora svårigheter, dels
emedan de lätt lockas till växtlighet för tidigt
om våren, så att de nyutvecklade skotten genom
senare nattfroster bortfrysa, och dels emedan man
icke kan skaffa dem den rikliga ljusmängd, vid
hvilken de äro vana. Somliga, t. ex. Saxifraga,
Rhodiola och några andra, lyckas dock lättare.
O. T. S.
Fjällgränna. Se Fjelgime fjerding.
Fjällgåsen. Se Gås-slägtet.
Fjällhare, zool., benämning på den vanliga nordharen
(Lepus timidus) i de nordliga delarna af Sverige,
der denne till färgen skiljer sig från den sydligare
mo-haren. Se Hare. J. G. T.
Fjälliga bläcksvampen. Se Coprinus.
Fjällkreplingen. Se Azalea.
Fjällkräldjur. Se Fjällreptilier.
Fjäll-labben l. Berg-labben, Lestris buffoni,
zool., hörande till labb-slägtet (Lestris), ibland
simfoglarna (Natatores), har hufvudets öfre del,
ända under ögonen, samt nacken svarta, ofta
något glänsande. Ryggen och vingtäckfjädrarna
hafva brungrön färg, dragande i grått; halsen,
strupen, bröstet och magen äro hvita, med
gulaktig anstrykning på halsen. Sitt egentliga
stamhåll har denna fogel i den högre norden. Han
finnes om sommaren vid sjöar och myrar högt ofvan
trädgränsen på Norrlands och Lapplands snöfjäll,
ehuru ingenstädes synnerligen talrikt. Han är att
anse som en tämligen sällsynt fogel. Fjäll-labben,
den minsta af Skandinaviens labb-arter, mäter
i längd omkr. 45 cm., oberäknadt de mellersta,
ända till 35 cm. långa stjertpennorna. Mindre
djerf och tilltagsen än sina slägtingar, är
han dem äfven underlägsen i flygskicklighet och
närer sig mest af insekter, fjällmöss, fogelägg
o. d. Sina ägg lägger han på tufviga fjällmyrar.
J. G. T.
Fjäll-lemmel. Se Lemmel.
Fjällmygg, Psyclioda, zool., ett slägte, hörande
till myggornas afdelning (Culicidae) ibland de
tvåvingade insekterna (Diptera). Mer än 10 arter
tillhora Skandinavien, bland hvilka må nämnas den
öfver hela landet allmänna P. Phalaenoides, brungrå
med smutsgula ben. J. G. T.
Fjällpiparen. Se Pipare-slägtet.
Fjällpipharen. Se Piphare-slägtet.
Fjällrackan. Se Räf-slägtet.
Fjällreptilier l. Fjällkräldjur, Squamata, zool.,
den ena af de afdelningar, hvaruti kräldjuren
(Reptilia) pläga indelas, utmärka sig derigenom att
kroppen vanligen är, i motsats till förhållandet med
pansar-reptilierna, täckt af läderartade fjäll. De
båda ordningar, ödlor (Sauri) och ormar (Ophidii),
hvilka fjäll-reptilierna omfatta, förete en mängd
mellanformer, som i ett eller annat afseende bilda
öfvergångar mellan nämnda ordningar. Sålunda
har t. ex. den allmänt bekanta ormslån (den
s. k. koppar-ormen), på grund af sin mycket förlängda,
smala kroppsform samt saknad af yttre extremiteter
en i ögonen fallande likhet med ormarna, men bör dock,
till följd af andra, väsentligare egenskaper, hänföras
till ödlorna. Ett ibland de få kännetecken, genom
hvilka man med full säkerhet kan åtskilja båda dessa
ordningar, lemnar underkäken, hvars bägge grenar äro
hos ödlorna framtill fast sammanvuxna med hvarandra,
hvilket deremot icke är förhållandet hos ormarna.
J. G. T.
Fjällripan. Se Rip-slägtet.
Fjällräfven l. Fjällrackan. Se Räf-slägtet.
Fjällsippan, Dryas octopetala (se d. o.), paleont., är
en af de nordiska växter, hvilka träffas fossila uti
istidens aflagringar långt utom sitt nuvarande hemvist
– ett bevis på att en arktisk vegetation under
istiden förefanns på en stor del af norra Europas
lågland. Fjällsippans fasta och läderartade blad
äro särdeles egnade att blifva bevarade. De funnos i
stor mängd först i glaciala sötvattensaflagringar i
södra Skåne och hafva sedermera anträffats äfven på
Själland, i Mecklenburg och på låglandet i Schweiz. I
Skandinavien finnes fjällsippan lefvande ej söder
om Herjedalens och Dovre fjäll, i Schweiz blott på
de höga bergen. – Genom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
