Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finska viken - Finsk badstu. Se Badstuga - Finskov (Finnskog) l. Finmark - Finsk oxel. Se Oxel - Finsk tidskrift för vitterhet, vetenskap, konst och politik - Finsk-ugriska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Finska viken är derför besvärlig, till och med farlig,
särskildt om våren, då Neva och andra floder tillföra
henne väldiga ismassor. Det oaktadt är hon en af
de mest befarna delar af Östersjön. Den betydande
handel, som Petersburg drifver, ditför årligen
tusentals fartyg från alla verldens delar. Vid hennes
stränder finnas äfven många andra blomstrande sjö-
och handelsstäder, t. ex. Hapsal, Baltischport,
Reval i Estland, Narva i Ingermanland, Viborg,
Fredrikshamn, Lovisa, Borgå, Helsingfors och Ekenäs
i Finland. Nästan alla dessa städer hafva förträffliga
hamnar. Reval, Kronstadt och Sveaborg utgöra derjämte
stationer för den ryska östersjöflottan. I Finska
viken finnas 22 fyrtorn, deraf 12 vid kusten och 10
på klippöar i öppna sjön.
Finsk badstu. Se Badstuga.
Finskov (Finnskog) l. Finmark kallas i Norge sådana
skogstrakter, i hvilka (omkr. år 1600) från Finland
inflyttade finnar slogo sig ned. Finnskogen i Solör,
som stöter intill Värmland, är den mest bekanta, och
der lefver ännu den ursprungliga befolkningen. S. om
Tyrifjorden, mellan Liers och Moduins socknar,
är äfven en stor finnmark, som dock numera
bebos uteslutande af norrmän. – Jfr Finnmarker.
Y. N.
Finsk oxel. Se Oxel.
Finsk tidskrift för vitterhet, vetenskap, konst och
politik började i Oktober 1876 utgifvas i Helsingfors
af Karl Gustaf Estlander, hvilken fortfarande
är dess utgifvare och redaktör. Tidskriften, som
utkommer i tolf månadshäften, intager ett framstående
rum genom en utmärkt redaktion och genom det intresse,
hvarmed hon följer företeelserna icke blott i Finland,
utan äfven i de öfriga nordiska landen.
Finsk-ugriska språk. Bland dessa hafva visserligen
endast få utvecklat sig till en större kulturhistorisk
betydenhet (fastän denna ännu icke är tillräckligt
känd), men i språkforskningens historia intager icke
dess mindre denna familj sedan länge ett vigtigt
rum. Dit hörande folkstammar (i allt omkr. 10
mill. menniskor) grupperas olika. Närmast beslägtade
med finnarna äro karelerna (i nordvestra Ryssland;
192 tusen), voterna (Ingermanland), vepserna
(uti Ingermanland: "sydtjuder" och i guvernementet
Olonets: "nordtjuder"; tills. med voterna 95 t.),
esterna (747 t), liverna (Kurland; 2,500) och
krevinerna (Kurland, nyligen utdöda). Bredvid denna
"baltiska" grupp (af somliga uti densamma) ställas
ryska, svenska och norska lappar (af Budenz föras
de till en helt arman afdelning). Dessa stammar
jämte de mellan floderna Oka och Volga boende
mordvinerna (792 t.) sammanfattas af Ahlqvist under
benämningen vestfinnar, i motsats till alla öfriga
(östfinnar). De flesta ställa mordvinerna i närmaste
samband med tjeremisserna vid Kama och
Volga (240 t). Denna grupp samt votjakerna (Kama
och Vjatka; 260 t.) och de dem nära stående syrjänerna
(nordöstra Ryssland; 85,500; permierna vid Kama; 67
t.) anser Donner böra förenas med alla förut nämnda
under namnet finska språkgrenen, då till den ugriska
skulle räknas de med hvarandra i
sjelfva verket nära förbundna vogulerna (vester
om Obfloden; 6,500), ostjakerna (Ob och Irtisj;
23 t.) och magyarerna (ungrarna; 6 1/4 mill.).
De finsk-ugriska språken har man, ehuru ännu icke
på fullt klara skäl, fört till den ural-altaiska
stammen. Utom de egenheter, hvilka de hafva gemensamma
med denna, såsom vokalharmoni (t. ex. F. pää-ssä,
i hufvudet, men maa-ssa, i jorden), användande af
blott en konsonant i ordets början (F. lasi, från
ordet glas) och saknad af prefix (förstafvelser) vid
böjning och härledning, kännetecknas de af en mängd
andra ömsesidiga likheter, hvilka förekomma bland de
särskilda språken så allmänt, att de kunna anses hafva
ingått i ett gemensamt urspråk, fastän de hos en och
annan gren sedermera förlorats. Bland det vigtigaste i
detta hänseende må anföras likhet i pluralbildningen,
i förekomsten af kasus, bland hvilka särskildt de för
lokala förhållanden äro synnerligen utvecklade (-na,
svarande på frågan hvarest, -ne, -nek, på frågan
hvarthän, och -ta, på frågan hvarifrån); vidare i
pronominalformerna, i användandet af postpositioner
(t. ex. F. koira on pöydän alla, hunden är under
bordet, koira menee pöydän alle, hunden går under
bordet, koira tulee pöydän alta, hunden kommer
"underifrån" bordet). De enkla räkneorden från 1 till
6 eller t. o. m. 7 förete äfven afgjord likhet i alla
finsk-ugriska språk. I verbalbildningen påträffas
gemensamma stamsuffix, t. o. m. sammansatta sådana
(jfr F. kulu-tte-le-n, eg. att nöta, gör ofta jag),
samma ringa utbildning af passivum eller reflexivum
och af tempora, vidare liknande modi och beslägtade
ändelser för personer och för nominalformer.
De skriftliga minnesmärkena från äldre stadier
af de finsk-ugriska språkens utveckling gå icke
synnerligen långt tillbaka i tiden; det äldsta
är ett ungerskt liktal från tolfte eller möjligen
elfte seklet. Anmärkningsvärda äro några syrjänska
inskrifter med ett eget alfabet, som härrör
från slutet af fjortonde århundradet. Under nya
tiden har deremot på ungerska samt på finska och
estniska språken, i synnerhet under de senaste
decennierna, en ganska aktningsvärd literatur
uppblomstrat. Äfven de öfriga språken representeras
af en och annan skrift, mest öfversättningar af
religiösa skrifter, några med ryskt alfabet. Af
specialverk må här nämnas en af A. E. Ahlqvist
gjord sammanställning af språkprof, jämte (finsk)
ordbok, ur estniskan, karelskan, votiskan, vepsiskan
och liviskan ("Suomalainen Murteiskirja", 1869). I
den finsk-ugriska språkforskningens historia intager
ungraren Samuel Gyarmathi ett framstående rum. Efter
några mer eller mindre vetenskapliga föregångare,
Wexionius, 1650, von Strahlenberg, 1730, Ihre,
1769, Sajnovics, 1770, uppträdde han 1799 med ett
arbete, hvari slägtskapen mellan ungerskan och
de finska språken uppvisades efter en på likheter i
grammatikaliska formförhållanden stödd metod, hvilken
senare genom Bopp fick en storartad användning
inom den indoeuropeiska språkforskningens område. I
Gyarmathis spår gick, på ungerskans område, J. N.
Révai, hvilken (1803) äfven före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
