Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finkel l. Finkelbränvin - Finkeljockum - Finkelolja. Se Bränvinsbränning - Finkenstein, Karl Wilhelm, grefve Fink von - Finkenwerder - Finknät - Finkslägtet - Finlaij, R. Se Finlay - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Finkel l. Finkellbränvin kallas ofullständigt renadt
bränvin, som icke blifvit befriadt från finkeloljor
(se Bränvinsbränning) och till följd deraf har
vidrig lukt och smak samt är skadligare för helsan
än renadt bränvin. Finkelns egenskaper vexla med
de råmaterial, som användts vid bränvinsbränningen
(säd, potates, hvitbetor o. s. v.), beroende på
olikheten i mängd och beskaffenhet hos de samtidigt
bildade finkeloljorna. Finkelbränvin, som förr under
husbehofsbränningens dagar var mycket vanligt,
torde numera, till följd af förbättrade metoder vid
tillverkningen och reningen af bränvin, sällan eller
aldrig förekomma i handeln. S. J-n.
Finkeljockum, en förmodligen af folkhumorn
verkställd sammansmältning till en af två personer
i Hallmans komedi "Finkel eller det underjordiska
bränvinsbränneriet", näml. Finkel och store Jockum
distillator. Enligt Hallmans egna uppgifter i
personförteckningen har den förre varit "en ibland
våra bränvinsadvokater, som bära mer eller mindre
garnerade näsor, efter åldern i tjensten", och hvilken
"hade den olyckan att dagen efter bränvinsförbudet
afsomna" på krogen Krypin; den senare åter en
"dum, högmodig och skrytsam" destillator eller
krögare, som icke kan "förmås i sitt sinne att
gifva all verldslig lärdom företräde för konsten att
distillera". Urbilden för denna person har varit
Jockum bryggare, enl. Carlén en allmänt beryktad
bryggare i Stockholm från slutet af 1600- och början
af 1700-talet, hvilken beskrifves såsom ogement
tjock, dum och högfärdig. Efter honom var Jockum
bryggares gränd (numera "Tyska brinken" nedanför Stora
Nygatan) uppkallad. – Namnet Finkeljockum, har från
att beteckna en person, som super finkel af uslaste
slag, så småningom öfverflyttats på sjelfva drycken.
A. F.
Finkelolja. Se Bränvinsbränning.
Finkenstein, Karl Wilhelm, grefve Fink
von F., preussisk statsman född d. 11 Febr. 1714,
var barndomsvän till Fredrik II och sändes af
dennes fader, konung Fredrik Vilhelm I, redan
1735 i en utomordentlig beskickning, dock utan
officiel karakter, till svenska hofvet, der han
stannade till 1740. Han var 1740–42 preussisk minister
i Köpenhamn och förde 1743 vigtiga underhandlingar med
konung Georg II af England. 1744 var han den svenska
kronprinsessan Lovisa Ulrika följaktig till Stockholm,
der han qvarblef till 1746. Året derpå utnämnd
till verklig geheime statsminister, var F. 1747–
48 sändebud i St. Petersburg och utnämndes 1749 till
kabinettsminister, hvilken post han bibehöll till sin
död, d. 3 Jan. 1800. – F:s korrespondens med Fredrik
II bär utom sin officiella äfven en privat karakter;
detta visar sig i synnerhet kort före och under det
sjuåriga kriget. Under största tiden af detta krig,
åren 1758–63, eller under Podewils sjukdom och efter
hans död till Hertzbergs inträde i regeringen, skötte
F. ensam alla kabinettsgöromålen. Under senare delen
af Fredriks regering trädde han något tillbaka för den
driftigare och mångsidigare Hertzberg, men bibehöll
sin konungs förtroende oförminskadt.
Finkenwerder, ö i Elbe, s. v. om Hamburg, tillhörig
kretsen Harburg, landdrosteiet Lüneburg. Omkr. 2,600
innev., tillsammans med halfön Altenwerder, med
hvilken F. sammanhänger. Skeppsvarf.
Finknät, sjöv., nät, som uppbars af på relingen
sittande klykor l. stöttor, och i hvilket manskapets
kojer samt stundom äfven säckar "stufvades"
(nedlades). Deraf bildades sålunda en skyddsmur
emot fiendens handgevärskulor. Finknätet började
användas i slutet af 17:de årh., men har sedan
ersatts af fasta trälårar. – Jfr Bastingering.
O. E. G. N.
Finkslägtet, Fringilla, zool., äfven kalladt
skogsfinkslägtet l. äkta finkar. Dit hörande foglar
lefva i parker, lundar och skogar, bygga konstnärliga
bon och äro tämligen dåliga sångare. Allmänt kända
äro bl. a. bofinken (se d. o.), F. coelebs, och
norrqvinten, F. montifringilla, som skiljer sig från den
förre i synnerhet genom sin hvita bakrygg. Hannen,
som är omkr. 16 cm. lång, har (om sommaren) öfre
delen och sidorna af hufvudet och halsen äfvensom
framryggen svarta, med blå glans, skuldrorna, strupen
och bröstet rostgula samt de öfriga undre delarna
hvita. Öfver vingarna gå ett hvitt och ett blekgult
tvärband, hvilka äro rostgula hos honan, som derjämte
har öfre delen af hufvudet rostgrå. Hon häckar under
sommaren i höga norden, i Norrland och Lappland,
och kommer om vintern till de sydligare delarna af
Sverige. Dess föda är densamma som bofinkens. Sitt bo,
innehållande 3 à 5 ägg, hvilka icke obetydligt likna
bofinkens, lägger hon i de tätaste furor och tallar.
J. G. T.
Finlaij, R. Se Finlay.
Finland, storfurstendöme, hvars finska namn är Suomi
l. Suomenmaa.
Läge och storlek. F. är beläget mellan 70°–60°
n. br. och 32°–20° ö. l. fr. Greenw. Den nordligaste
punkten är Rajala, vid Tana elf, 70° 6’ 3" n. br.; den
sydligaste udden, Hangöudde, når med sin spets till
59° 48’ 39" n. br. Sjön Unusjärvi, ytterst i öster,
är belägen vid 32° 47’ ö. l., och Signilsskärs klippor,
som äro landets vestligaste punkt, ligga vid 19°
30’ ö. l. Ytinnehållet, ännu icke fullt fixeradt,
utgör enligt Landtmäteristyrelsens beräkningar
370,283 qvkm., oberäknadt F:s andel i sjön Ladoga
(enligt öfverste Strelbitski deremot, med inbegrepp
af nämnda andel, 375,536 qvkm.).
Naturbeskaffenhet. Landets yta betackes till större
delen af sjöar (12 proc.), moras och sumpsträckor
(20 proc.) samt bergs- och skogsmarker (öfver
60 proc.). Endast en mindre del utgöres af odlad
mark. Den fasta berggrunden består nästan uteslutande
af den fasta formationens bergarter. Spår af
undersiluriska (cambriska) bildningar förekomma
endast i de sandstensblock, som i riklig mängd
påträffas i Satakunta, på södra sidan af Kumo elf,
och i södra Österbotten äfvensom i kalkstensblocken på
Åland. Så vidt man af hittills gjorda undersökningar
känner, utgöres grunden till större delen af gneis
(laurentisk) och gneisgranit, hvilka bergarter intaga
tre skilda områden: 1. södra F., 2. östra F. samt
3. en del af vestra och norra F. Större delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
