Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferrara, Francesco - Ferrari - Ferrari, Lodovico - Ferrari, Luigi - Ferrari, Giuseppe - Ferrari, Paolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finansminister i kabinettet Ratazzi framställde han 1867 ett
lagförslag om kyrkogodsens liqvidation under form
af en särskild skatt på desamma. Då detta förslag
förkastades, afgick F., men har äfven sedermera tagit
liflig del i de parlamentariska förhandlingarna
rörande ordnandet af rikets finanser. Bland hans
skrifter må nämnas: Importanza dell’ economia politica
(1849) och Biblioteca dell’ economista (1852).
Ferrari, tillnamn för en mängd norditalienska
konstnärer af olika slägter och skolor. Den förnämste
bland dem, hvilka lefde under 15:de–16:de årh.,
var historiemålaren Gaudenzio F., f. 1484, d. i
Milano 1549. Ehuru han icke var en af Lionardo da
Vinci’s egentliga lärjungar, utan tillhörde den äldre
milanesiska skolan, kunde han icke undgå att röna
inflytande af denne mästare; men han tog derjämte
intryck från andra håll, t. ex. från Perugino,
i hvars verkstad han en tid var sysselsatt, och
äfven från Rafael, i hvars skola i Rom han längre
fram arbetade. Det anmärkes om F., att han med
dessa skiftande skoltraditioner förenade ett visst
fantastiskt drag, och att han, ehuru icke fri från
manér, som stundom till och med kunde blifva barockt,
någon gång höjde sig till en verkligt storartad
uppfattning. Han var dessutom en af sin tids mest
produktive målare och efterlemnade både fresker
och oljemålningar. Hans arbeten äro utmärkta för
djup och klar färg, själfullt uttryck och lefvande
framställning, ehuru han icke når den stora stil,
efter hvilken han sträfvade. F:s bästa fresker finnas
i Breragalleriet i Milano (bland dem märkas särskildt
ädla och rörande bilder ur Jungfru Marias och hennes
föräldrars lif) samt i den ryktbara piemontesiska
vallfartsorten Varallo. Hufvudfigurerna i den
på sistnämnda ställe befintliga Korsfästelsen
äro plastiska, efter naturen färglagda bilder,
under det att på väggen äro, såsom en fortsättning
af framställningen, målade skaror af åskådare i
fantastiska drägter. C. R. N.
Ferrari, Lodovico, italiensk matematiker, född i
Bologna 1522, död derstädes 1565, upptäckte sättet
att lösa en eqvation af fjerde graden. F. har
icke sjelf utgifvit något matematiskt arbete,
men hans upptäckt offentliggjordes af hans
lärare H. Cardanus i arbetet "Ars magna" (1545).
G. E.
Ferrari, Luigi, italiensk bildhuggare, f. 1810 i
Verona, började sina studier under ledning af fadern,
bildhuggaren Bartolommeo F. (f. 1780, d. 1844),
och förvärfvade sig sedan på Canovas atelier en
stor förmåga i marmorns behandling. Han blef 1851
professor vid konstakademien i Venezia. Bland F:s
förnämsta arbeten må nämnas en Laokoongrupp (1837,
i Brescia), Endymion, en Madonna della concezione,
Marco Polos staty (Venezia) samt utmärkta byster af
Dante och Rafael.
Ferrari, Giuseppe, italiensk filosof och
skriftställare, f. 1811 i Milano, blef 1831 juris
doktor och studerade sedermera filosofi. Sin literära
verksamhet började han med en teckning af filosofen
Romagnosis lif och filosofiska system – La mente
di G. D. Bomagnosi (1835) –, utgaf kort derefter
(s. å.) Vicos filosofiska
skrifter och begaf sig 1837 till Paris, der han blef en
flitig medarbetare i "Revue des deux mondes". 1840
utnämndes han till lärare vid ett college i
Rochefort och 1842 till professor i filosofi vid
universitetet i Strassburg. Från denna plats blef
han emellertid efter några dagar afskedad till
följd af klerikalt inflytande. Under titeln Idées
sur la politique de Platon et d’Aristote utgaf
han s. å. de föreläsningar, som föranledt hans
afskedande. Sedermera föreläste han filosofi från
andra filosofiska lärostolar i Frankrike, men erhöll
dock ingen varaktig plats, emedan hans idéer ansågos
alltför liberala. 1859 återvände han till Italien,
då han af sin födelsestad invaldes i parlamentet,
till hvars utmärktaste talare han räknades. Såsom
anhängare af det federativa statssystemet uppträdde
han ofta mot Cavours annexionspolitik. Död i
Rom 1876. Hans hufvudarbeten äro Filosofia della
rivoluzione (1851; ny uppl. 1873), i hvilket han
utvecklar sitt skeptisk-filosofiska system, och La
federazione repubblicana (1859), som innehåller hans
politiska trosbekännelse.
Ferrari, Paolo, italiensk dramaturg, f. i Modena
1820, utnämndes 1859 till professor i historia
vid universitetet i sin födelsestad. F. egnade
sig tidigt åt dramatiskt författareskap, men till
en början med ringa framgång. Det var först med
enaktskomedien Una poltrona storica (behandlande en
episod ur Alfieris sjelfbiografi), som han väckte
någon uppmärksamhet. Derpå följde de två historiska
komedier, som grundlade hans rykte: Goldoni e le
sue sedici commedie nuove (1854), som grundar sig
på en anekdot ur Goldonis memoarer, samt La satira
e Parini (1855), der han i Parini framställer den
urbana satirens målsman midt ibland den korrumperade
aristokratien i det 18:de århundradets Milano. På den
borgerliga komediens område gjorde han sin landsman
Gherardi del Testa första rummet stridigt med
lustspelen Il codicillo dello zio Venanzio, La medicina
di una ragazza malata, La bottega del cappellajo
och Un ballo in provincia. Äfven inom den sociala
komedien har han skapat verk af bestående värde för
den italienska scenen, såsom Prosa, der teckningen af
den misslyckade Byron-imitatören Camillo Blana inom
vissa kretsar väckte häftig ovilja, vidare Il duello,
Cause ed effetti, La donna e lo scettico, Il ridicolo,
Il suicidio m. fl. (Det sistnämnda arbetet har
under titeln "Sjelfmordet" uppförts i Stockholm.) –
I sitt mångsidiga dramatiska författareskap röjer
F. en grundlig menniskokännedom och stor förmåga af
karakteristik, lika hemmastadd i det mest patetiska
allvar som i det uppsluppnaste skämt. Han rör sig med
förkärlek inom det högre sällskapslifvet, och den
spirituella, stundom raffineradt eleganta stil,
hvari han kläder sina tankar, gör hans diktning
njutbarast för den valda publik, hvars intresse han
närmast tyckes vilja vinna. Då han, som ofta fallet
är, upptager sociala problem till behandling, nöjer
han sig stundom, t. ex. i Il duello, med att belysa
frågans olika, sidor, utan att bringa henne till
afgörande. Med en rik och originel uppfinningsgåfva
förenar han en sträng följdriktighet i genomförandet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
